I förlagets utskicksblad till Vi som aldrig sa hora har halva textutrymmet upplåtits åt författaren själv, där han skrivit en slags slagfärdig copy-text om sin debutroman. På de raderna informeras jag bland annat om att jag har att göra med en ”poetisk page-turner” samt att det är en ”generationsroman” jag just ska läsa. Ett bra […][...]

Minnen av oförrätter och minnen av sådant som aldrig skett. Avstånd mellan människor och rädsla förklädd i förakt. Oförmåga att söka den kärlek och närhet man inte vågar erkänna att man behöver. Mänskliga tillkortakommanden och bekräftelsebehov som leder till förödande självbedrägeri och självförakt som leder till blint hat. Astrid Trotzig skriver i Patrioter fram en […][...]

Skälen till varför vi läser skönlitteratur (vi som nu gör det) varierar från person till person och mellan en bok och en annan. Det vore märkligt att tänka sig att något skäl skulle vara mer legitimt än ett annat; hur vi påverkas av det vi läser är väl egentligen till sist också det enda som […][...]

Kvällstidningarna skriver ju bara massa skit. Eller? En vän sa häromdagen något mycket precist om fenomenet; "Kvällstidningar är bra på det de gör bra och eh … bra på det de gör dåligt också". Jag vill påstå att det är en briljant kommentar, utan att riktigt kunna bena ut var den egentligen landar. Gerilladuon GuiltyGuilty […][...]

Varför läser jag skönlitteratur? Jag brukar betrakta en roman som ett förslag som när det paketerats och distribuerats och slutligen öppnas upp av och för läsaren är en angelägenhet mellan boken och dess avkodare, ingen annan och inget annat. Det som händer sedan, när förslaget läggs fram genom texten och läsningen, sker bortom den sakliga […][...]