Krönika

Den andra verkligheten

Varför läser jag skönlitteratur?

Jag brukar betrakta en roman som ett förslag som när det paketerats och distribuerats och slutligen öppnas upp av och för läsaren är en angelägenhet mellan boken och dess avkodare, ingen annan och inget annat. Det som händer sedan, när förslaget läggs fram genom texten och läsningen, sker bortom den sakliga världen. Prosan gör nedslag i hela min erfarenhet för att möjligen och i bästa fall lägga ut spår av igenkänning eller fascination, genomlysa hemliga rum eller släcka ned vardagsrummen, peka ut en riktning eller leda in på en bakgata.

Det nödvändiga för att magi ska uppstå och tillvaron vidgas är att författaren inte pekar ut allting innan textknarket hunnit börja verka. Böcker som tar upp Viktiga Ämnen och Stora Frågor genom att bära budskapet och ett övertydligt patos genom språk och stil kortsluter effektivt all kommunikation med mig. När författaren skymtar genom texten och tycks avvakta mina aha-upplevelser och vill notera ett förklarat leende på andra sidan berättelsen blir det problem. Mallen ligger kvar över sidorna och litteraturen pekar på sin skapare.

Eftersom all skönlitteratur till sist är metaforisk och tolkningsbar blir min upplevelse av stil, språk och skönhet det som avgör om en boks avsikt och budskap är relevant för mig. Formen är en förutsättning för innehållet, finessen utgör själva det överskott som skiljer skönlitteraturen från vilken linjär myndighetsskrift som helst. Därför är min läsupplevelse något som utspelar sig i fältet mellan boken och mig, inte mellan författaren och läsaren. Lika lite som författaren har rätt att godkänna eller diskvalificera läsarens upplevelse av hans eller hennes text, lika lite bör läsaren fråga författaren vad denne menar med sin text, huruvida ”den handlar om” det här eller det där. För att en skönlitterär bok ska tolkas på samma sätt av två skilda människor krävs att de levt exakt samma liv.

Min enda skyldighet som läsare är således att godkänna eller förkasta förslaget. Och eftersom mina erfarenheter förändras med tiden kan olika förslag te sig mer eller mindre lockande vid två olika tidpunkter, en och samma roman te sig likgiltig eller livsavgörande vid två olika läsningar.

Varför läser jag alltså skönlitteratur?
Kanske för att hitta böcker i vilka jag med ett förklarat leende kan sätta min namnteckning efter sista ordet; att underteckna kontraktet och försegla det hemliga förslaget.

Christian Eklund

Publicerad: 2006-12-12 12:18 / Uppdaterad: 2006-12-12 12:18

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?