En missuppfattning om Douglas Coupland är att han är ytligt koketterande och surfande på tidsandans markörer och fenomen. Denna uppfattning är särskilt vanlig bland människor som inte läst Coupland utan blandar ihop "Generation X" och "den ironiska generationen". Sant är att han ofta använder varumärkesdroppande, teknologi och populärkulturella referenser för att bära fram sina teman. Och varför skulle inte djupare frågor kunna ställas under neonljusets kalla sken? Skakar man romanerna trillar det ur nästan samtliga ut ensamhet, apokalyptiska scenarier, andligt sökande och kärlekstörst. I de flesta av dem skildras också kontaktsvårigheter människor emellan genom att förlägga kommunikationen till e-post, metaberättande, brev, chattande och inte minst personer som dör och betraktar världen från andra sidan. Raka och öppenhjärtiga samtal är riskabla och gör människor sårbara, genom omskrivning och förmedling går det att nå fram till inre rum utan att skrämma bort andra eller fastna i det subjektiva. Så ser villkoren ut i Couplands fiktionsvärldar.

Sexton år och ett tiotal romaner senare fortsätter Douglas Coupland att mejsla karaktäristiska mönster ur samtiden. Om Generation X skildrade den moderna tillvaron från en utsiktspunkt vid sidan av kaoset så diskuterar The Gum Thief alienationen under köpcentrets artificiella belysning. Vi får följa Roger som möter medelåldern på Staples, ett varuhus för kontorsartiklar, där han uppgivet och håglöst tjänar sitt levebröd efter en livsomvälvande händelse som fått honom att överge sitt gamla, mer prestigefyllda, arbete och sina forna vänner. Han bor i en källare där han självmedicinerar genom att låta vodkan fylla hålen i själen medan han undrar om allt är förlorat för gott. På Staples jobbar också den tjugo år yngre Bethany, en svartmålad gothtjej som fantiserar om döden medan hon packar upp kulspetspennor och sorterar Post-it-lappar efter färgskala i de ändlösa gångarna på varuhuset. På var sitt håll föraktar och skyr de båda såväl varandra som övriga anställda på Staples. När Roger en dag har glömt sin dagbok i fikarummet upptäcker Bethany att han faktiskt har ett inre liv och reflekterar över ungefär samma frågor som hon själv. Hon skriver ner sina tankar i dagboken och inbjuder Roger till en hemlig korrespondens, där de två aldrig pratar med varandra utan endast kommunicerar via text.

Som en berättelse i berättelsen i berättelsen påbörjar Roger ett romanprojekt som Bethany likaledes får ta del av under tiden det växer fram i dagboken. Stärkt av hennes uppmuntran fortsätter han att skriva och får feedback genom Bethanys skriftliga kommentarer efter varje avsnitt. Snart går det att spåra Bethany och Roger och andra på Staples i de karaktärer som tecknas i "Glove Pond", Rogers dagboksroman, i vilken den framgångsrike författardebutanten Kyle och den förbittrade Steve, med fem romaner långt bakom sig, syrligt kommenterar varandras verk och status under en middag tillsammans med deras respektive fruar. Är kritikernas hyllningar (Steve) att föredra framför massupplagan (Kyle)? Är det skillnad på lyckad och lycklig och vilka livslögner kan man leva med? När Steve sedan hittar Kyles manus till nästa roman på hatthyllan efter middagen och läser det inlåst på toaletten visar sig upplägget vara näst intill identisk med The Gum Thief. Det blir ibland lite rörigt med alla metanivåer och korsklippningar, men i den ryska dockans inre finns små diamanter av sanningar kring relationer, oväntad vänskap och återerövrad värdighet vid sidan om framgångslögnerna.

När Roger springer på en gammal klasskompis som numera är psykiatriker vill han veta om det finns några sammanfattande slutsatser om människan. Han möts av en frågande blick:

"What kind of conclusions?"
"You know, that everybody on earth – not merely your patients – that everybody´s a mess."
He perked up. "Oh, good God, man, get real. Everybody´s a disaster."
His Chrysler 300 popped out of the buffering bay, and we said goodbye. I felt a thousand percent good for the first time in months. Having the same illness as everybody else truly is the definition of health.

Botten i mig är botten i dig, som det har diktats här hemma. En tröst så god som någon.

Similar Posts:

• Sliding down the surface of things
• Allvar och vansinne
• God is in the house
• Amerikansk apokalyps
• Hur jag blev intresserad av världen

Både Karen och övriga karaktärer i Hennes mjukaste röst skildras ömsint och med stor känsla. Bengt Ohlsson tar god tid och inkännande passager på sig för att närma sig sina romandeltagare. Dessvärre blir de utbyggda metaforerna och många liknelserna inte hjälpmedel för utan oftare hinder i berättandet, de bildliga figurerna står stundtals i vägen för framåtskridandet. Som det heter när Karen sitter och förtjusas över sina egna brevförsök:

Ett helt liv stod utanför hennes sovrum och bankade på dörren. Men hon satt som förhäxad av sina egna formuleringar, sina metaforer och känslosvall.

Överfört på romanen som helhet skulle beskrivningen kunna lyda: "En hel berättelse stod utanför formuleringskonsten och sträckte sig efter kärnhistorien. Men författaren satt som…"

Hade Ohlsson sovrat bland alla förvisso vackra omvägar kring de mänskliga känslorna och romanens grundtema – kärlek och svek – kunde det här ha blivit hur bra som helst. Jag gillar exempelvis verkligen Bengt Ohlssons krönikor i DN. Han förfogar över ett alldeles lagom tilltaget utrymme för sina, mestadels, precisa reflektioner över varats olidliga lätthet. När kåserandet överpyntas och breder ut sig över fyrahundra sidor blir effekten inte längre särskilt vass. För Hennes mjukaste röst känns på något underligt vis som ett hopkok av snärtigt formulerade vardagsiakttagelser, om än iklädda finaste gå-bort-kostymen.

Similar Posts:

• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Tidsförflyttning
• Vardagen skonar ingen
• Partiledaren som kom undan?
• Att göra sig av med en kvinna

Jag köpte Hur man botar en fanatiker på Myrorna på Södra Förstadsgatan i Malmö, det kan ha varit en av de sista dagarna jag bodde där. Men det visste jag ju inte då. Jag köpte samtidigt Röda rummet. Ingen av böckerna har jag kvar, ingen har jag läst. De blev nog kvar i Småland. Vår katt började läsa Amos Oz-boken, jag hade inte hjärta att ta den med mig när jag åkte. Normalt läser Sudden bara deckare men han har gjort vissa trevare mot språkmaterialistisk poesi senaste året eller så. Han är nästan tjugo år gammal, det är en överjävlig ålder på en katt. Det är en bondkatt, ett senkommet bildningskomplex anfräter kraken på ålderns höst. Faktum är att jag inte ens är säker på att han kan läsa. Jag låter honom hållas.

Anser Amos att fanatism går att bota på ett mer långsiktigt plan? Tycker han det ser ljust ut?

Jag läste Orientalism av Edward Said i vintras. Den var bra. Läst den? Det är ju läskigt hur eurocentiska vi är, även inom högre utbildning och kultur finns ju den här exotiseringen/demoniseringen i stora delar kvar. Men det börjar kanske röra på sig, allt hänger ju samman, analysen finns ju i genus, etnicitet och sådana ämnen på universiteten nu. Frågan är om inte klass fortfarande är lite styvmoderligt behandlat iofs. Klass, det blir fortfarande känsligt. Arbetarklass, medelklass, överklass.

Det är mycket roligt, det där med partybåten. Underbart ord, partybåt. Partybåt. Det blir nästan ohållbart roligt om vi utgår från att den ansvarige partybåtsägaren var en illiterat stekare.
"Men va faaan, kom igen, han är ju en estländsk POET, släpp ombord oss nu!"
"?"

Jag skulle vilja tillbringa en vecka på Stavsudda, där Jonas (min Jonas i Stockholm) och hans bror har en stuga. Yttre skärgården, höst, promenader, brasa och bok, Southern Comfort, fiska gädda, sova.

Kanske försöker jag imorgon övertala Jonas att införskaffa 1 st. partybåt att lägga an vid bryggan. Då skriver jag upp samtliga nu levande baltiska poeter på gästlistan när det vankas galej.

Jag är lite trött. Du är nattmänniska va?
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Haha ja partybåt är ett roligt ord!! Ja snälla övertala Jonas att köpa en partybåt! Kan en eka vara partybåt? En optimistjolle? Minns du Kurt i sin röda lilla båt? På kurs med Kurt-tv-programmet? Kurt var kul! Det känns som att partybåtar måste ha en massa blinkande lyktor osv och att RÄKFROSSA är krav nr 1. Mm jag är nattmänniska :) men nu är det inte så mkt med mig :) Det har varit mkt party på sistone, inga partybåtar i sikte visserligen men ha, ändå :) (och så har jag förkylningen-från-hell. Ska man inte kunna gå ut och dricka öl osv fastän man är lite förkyld utan att få en nära-döden-upplevelse efteråt? Ska det va på det viset? Va? Va? Va?) Vi får mejla vidare imorgon. Egentligen borde vi åka till Istanbul. Där finns en gigantisk basar med säkert tusen butiker eller kanske fler, en "avdelning" är fullproppad med bokhandlar/antikvariat. Najs.

Gonatt, hörs imorrn.
/H

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Dessa mail kommer att utgöra vårt bidrag till Bokmässekrönikorna på DB, inget läggs till eller dras ifrån i efterhand …

Möjligen med undantag för min mysiga blunder att stava "illitterat" med ett t i inlägget ovan. The irony.
Jag tröstar mig med att citera Kristian Lundberg:

"Att skriva dikter är att tiga på ett språk alla har tillgång till"

Jag tiger härmed ödmjukt vid vår inbillade stekares fötter.

/C

Del 1. Some kind of krönika. Om Bokmässan.
Del 2. Some kind of krönika. Om Bokmässan.

Amos Oz. Jag såg honom bli intervjuad, av Babel antar jag. Det var bra alltså? Det var ju min första bokmässa, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, torget var ju lätt epilepsiskadligt. Som ett köpcenter dagen innan julafton. Hade det varit en … eh, shoppingmässa så skulle man ju vilja gå loss med automatvapen på pöbeln. Nu var det bokmässa och alla förväntades vara införstådda med varandras outsläckliga litteraturtörst, människor trängdes liksom lite värdigare än om de hade varit ute efter en platt-tv.

Så här: första timman bland alla montrar och människor och böcker och mikroseminarier så njöt jag av spektaklet, lät sorlet omsluta mig utan att bekommas. Sedan blev det kritiskt, jag var tvungen att glida ut i periferin, upp på andra våningen och ut på balkongen.

Min brist på framförhållning gjorde att jag inte hade en aning om seminarieschemat, Lundberg var det enda jag fick syn på där på fredagen. Nästa gång ska jag göra som Alice, knarka föreläsningar och författarsamtal och göra enstaka riktade räder ut på mässområdet för att besöka en viss monter eller köpa en viss bok. Det blev väldigt slumpmässigt, det hela. När jag tänker på helgen nu känns den som ett undantagstillstånd. Lite sömn, mycket allt annat.

Men det var ju fint att träffa dagensbokansikten, det var det. Lördagen var ju för härlig, Sejdeln och Röda Rummet. Världsklass.

Det var ju helt hallucinatoriskt att den där killen som fick en öl över sig av tjejen på Sejdeln åkte på en rejäl omgång på Röda Rummet också! Och att det var samma person som tjatade på oss om att följa med på nån efterfest i Biskopsgården eller var det var! Hehe.

Jonas var ju briljant. Jag vill påstå att han ägde stället, han höll rentav låda. Han uppträdde lite under parollen "Jag håller låda, alltså finns jag till".

/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Amos ja, ja seminariet var hur bra som helst! Och roligt. Det känns ju lite paradoxalt att ett seminarium om fanatism kan vara roligt, faktiskt. Men så var det. Amos sa många smarta saker, t.ex. om humor som ett slags vaccin mot fanatism. Go Amos, go! Alla borde läsa "Hur man botar en fanatiker", och den är ju så väldigt tunn, man läser den i en handvändning. Och sen kan man inte sluta tänka på den.

Planering planering. Alices planering lät grymt bra! Jag brukar planera, men i år … det blev så himla hastigt och lustigt allting med jobbet och så, och bussförseningar osv osv. Jag missade ju mässan helt på torsdagen. Tur att jag inte missade fredagen också. Och seminariet med Maryse Condé. Mycket intressant!! Jag håller på att läsa hennes "Färden genom mangroven" nu. Riktigt riktigt bra, måste jag säga! Jag tänkte skriva nån form av krönika om Maryse Condé-seminariet imorgon, tror jag, och så ska jag ju reca boken här på dagensbok framöver. Men jag vill liksom inte riktigt läsa ut boken, vill läsa lite varje dag och ha den kvar ett tag till.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag tyckte inte det verkade vara så jättemånga intressanta seminarier i år, det är lite samma sak varje år. Och jag håller mig lite till min faibless för "världslitteratur". Förra året gick jag på en massa Orhan Pamuk-seminarier, t.ex. när han pratade om sin Istanbul-bok, "Istanbul – minnen av en stad". Och när jag vandrade omkring med Johan H på mässan på söndagen hittade jag, av en slump, faktiskt en annan Istanbulbok, en ouppsprättad diktsamling av Orhan Veli: "Jag lyssnar till Istanbul", för en billig peng. En raritet. Det var nog det här årets bästa bokmässeköp! (Borde vi inte göra en lista: Bokmässan 2007 Topp 10, upplevelser och inköp? Jo, det borde vi!)

Haha lördagen, så sjukt roligt det var! Och jag kan inte smälta det där m att Jonas försökte ljuga in Johan W på nån partybåt i hamnen, genom att säga att han var "Estonian writer"! Det är ju asroligt! Undra om den här killen som vi såg överallt, déjà vu-mannen haha, följde med på partybåten? Eller om de öht kom in? Klockan var ju ganska mkt.

Del 3. Some kind of krönika. Om Bokmässan.
Del 1. Some kind of krönika. Om Bokmässan.

Hur börjar man? Hej! ?
Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som "Estonian writer" på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i år på mässan?? Det där gick mig förbi ganska mkt, eller ja, jag såg ju Sofi Oksanens bild i mässkatalogen osv osv osv, och att det skulle hållas en del seminarier, men det är ju så sjukt jävla mkt man vill se.

/H

On 10/7/07, Christian Eklund wrote:

Medan jag satt och väntade på ditt mail började jag läsa i Kristian Lundberg-diksamlingen jag köpte i den där montern med billig poesi. "Den som inte talar är död." Jag har svårt att ens för mig själv formulera hur stort utrymme Kristian Lundberg hade hos mig under ett par år där i början av malmötiden. Jag tror jag hade fått upp ögonen för honom genom en intervju med Per Hagman på något radioprogram när jag bodde i Sala. Det var först i Malmö jag verkligen började läsa honom, jag läste aldrig poesi innan dess, jag läser inte mycket nu heller. Kristian Lundberg älskar jag förbehållslöst. Jag hade ju ett förlorat år där, ett förhållande som gått åt helvete, för första gången förstod jag vad det innebar med ett uppbrott, konsekvenserna. Känslorna fick mig till slut.

Det var en hel uppenbarelse, det går inte att låtsas som något annat, när jag köpte och började läsa "Om det är osynligt så fånga det med öppna händer". Den titeln antyder briljans, under läsningen insåg jag att förstod poesi, att det inte går att missförstå poesin om den träffar så hårt. Jag var alltså sen med poesin, liksom med läsning överhuvudtaget. Jag vet inte om det går att mena, på allvar, att skönlitteratur och poesi öppnar en ny värld eller skapar en ny dimension om man inte upptäcker den i ett skede när man verkligen behöver tröst eller flykt från sig själv.

Det slår mig också att det enda jag vill ha kvar från bokmässan, från fredagen innanför mässhallens väggar, är denna nyinköpta och nästan olästa Lundbergsamling. Samt det miniseminarie som vi var på med honom. Det handlade ju inte ens om poesi, det var ju bara tjugo minuter. Ändå är det Lundberg som är kvar. Jag såg också Britt-Mari Mattsson (heter hon så) och tänkte en del på Lundbergs sågning av hennes ännu inte skrivna deckare. När det hela uppdagades kröp han till korset och bad "Helsingborgs Dagblads läsare om ursäkt. Nu väntar jag på att Mattsson verkligen skriver boken så att jag kan såga den en gång till". Typ. Det är en hållning som jag tycker mer än några Ahndorilbiografiska romaner eller Lundgrenska vendettor verkligen tänjer gränserna (jag är så less på denna diskussion) för litteraturen, prövar verkligheten. Han påstod inte att recensionen av den oskrivna boken var litteratur.

Fick du ut något av själva torget?

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Tycker hela mässan känns som ett enda stort torg, en gigantisk marknadsplats, månglarnas paradis (fast det kanske är orättvist att säga så?). Alla vill sälja något till en. Och varje år förköper jag mig. Den där montern med billig poesi är ju guld! Tror det var Andrea som lotsade mig dit förra året. Har för mig att jag faktiskt köpte en Lundberg-samling där då. Plus nio andra diktsamlingar … Jag letade runt nu i mina bokhyllor (usch där är sån himla oreda!), men hittade inte Lundberg nånstans (har jag lånat ut boken till nån? det är väl inte du som stulit den? :)) Gick förresten en rundvandring med Lundberg i Västra Hamnen här i Malmö förra sommaren som var riktigt bra, en kompis som var redaktör för en Malmö-antologi arrangerade. Mm Lundbergseminariet var intressant. Han verkar riktigt smart och rolig den där Kristian!

Men vet du? En annan man som känns både smart och rolig är ju Amos Oz! Jag var ju och lyssnade på hans seminarium "Hur man botar en fanatiker" – och kände mig själv lite bokmässefanatisk. Herregud, jag längtar ihjäl mig varje år till bokmässan (längtar redan till nästa års mässa!), men varje år blir jag så himla … ja jag vet inte vad … trött? apatisk? Vill gå in i något slags koma. Du vet ju själv hur vi hasade runt i de där gångarna mellan montrarna och letade efter, ja vad vi nu letade efter, och efter att ha gått omkring där i flera timmar kunde jag bara tänka på hur gott det skulle bli med en öl efteråt. Jag hyser nog en slags hatkärlek till bokmässan. Can't live with it. Can't live without it. Ja, du vet?

Var Lundberg-samlingen verkligen det enda du köpte? Själv köpte jag på mig en del, fastän jag lovat mig själv att inte förköpa mig i år. Pinsamt nog pocketshoppade jag … ja jag vet att jag kan pocketshoppa årets alla andra dagar. Tror du det mest klyschiga man kan göra på bokmässan är att pocketshoppa? Haha, jag vet inte. Men jag hittade både "Imperiet" och "Ebenholts" av Ryszard Kapusinski och kunde bara inte låta bli.

/h

Del 2. Some kind of krönika. Om Bokmässan.
Del 3. Some kind of krönika. Om Bokmässan.

Flytten går sedan till Jönköping där nya faror väntar Nina, men i den begynnande puberteten väcks också dittills okända känslor av sexuell åtrå och kärlek. I Smålands Jerusalem kommer hon i sitt sökande också i kontakt med frikyrkliga aktiviteter, men ryggar tillbaka inför klasskompisen Irmas föräldrar när de på en kyrklig utflykt börjar tala i tungor och folk hänrycks och beter sig märkligt. Nina vill tänka själv, både i existentiella frågor och i hanterandet av den tonåriga vänskapens nyckfullhet. Ninas sökande mynnar ut i ett annat slags tungomål, nämligen det litterära skrivandet. Där kan hon formulera sig utan insyn, där finns den frihet hon behöver för att tänka fritt.

Ninas lust att skriva kommer som en reflex, en impuls hon bara vet att hon måste följa. Därefter händer också något med Ligga som ett O. Språket förändras i romanen liksom som en effekt av huvudpersonens utvidgade litterära medvetande. Från att i den rena uppväxtskildringen ha varit ganska platt och markerande blir det beskrivande och levande. I beskrivningen av tiden i Mörkaste Småland hemfaller Frimansson ofta åt ett slags vadderad ranelidska, orden bärs fram som ädelstenar i en smyckesask, försiktigt så att det inte ska skramla eller skava. Under gymnasietiden skildras relationer och hierarkier i vänskapskretsen och skolan på ett mer rättframt sätt, Nina tillåts bli obekväm, svärande och känslosvallande. Delvis är det logiskt, tonårens krängande känslor avspeglas också i ett språkligt större svängrum. Ändå skulle romanen tjäna på en mer sammanhållen stil, en ansats att göra barndomen mer angelägen genom att knyta ihop Ninas tidiga nojor med berättelsens senare del. Det skulle kunna ske genom att använda återblickar mot, istället för återvändande till, barndomen och låta handlingen ta sin utgångspunkt i flytten från land till stad.

Ligga som ett O växer med uppgiften, slutet är både fängslande och finkänsligt. Bokens första femtedel kunde offras för en tätare, konsekventare berättelse, då vore det här en mycket bra roman. Nu är den bara bra, trots allt.

Similar Posts:

• Tankfull thriller om långsinta tanter
• Säljande priser
• Det människor gör
• Supersöta sommarnoveller
• Scenisk uppgörelse med släkthistoria

"Härdarmästare Leif Andersson" sliter på Metallverken i Västerås och belönar sig på kvällarna med ett antal mellanöl. När Åsas mamma lämnar henne och pappan när Åsa är fyra år slinker det ner ytterligare någon öl per kväll som tröst i saknaden. Pappas ölpimplande är dock inget som i sig grumlar Åsas minne av honom. Tvärtom var han alltid tillgänglig och sällskaplig, umgänget mellan far och dotter framstår i skildringen av deras lilla familj snarast som en bästa kompis-relation. Detta är också något som är anmärkningsvärt, hur pappa Leif behandlar Åsa som en jämlike, en samtalspartner i politik- och samhällsfrågor. Bortsett från att Åsa käkar godis varje dag och tillåts slarva med tandborstning och duschande är det ofta en rörande gemytlig bild som skrivs fram ur minnet i Mig äger ingen.

Att Leif tjänar helt okej på Metallverken är inget som hindrar honom från att ständigt hävda ett slags naturgivet tillstånd av fattigdom, ett sätt att frustrerat men självbelåtet hålla fast vid sin plats i arbetarhierarkin. Sanningen är att en stor del av lönen – vilken han alltid löser ut på banken i en klumpsumma – dricks upp och att han och Åsa alltid äter middag hos hans föräldrar. Men det är först i takt med att Leifs händer svullnar av värmen vid metallugnen och i samband med att mellanölet förbjuds som den verkliga resan ner i alkoholhelvetet tar fart. När Åsa närmar sig tonåren fjärmar hon sig alltmer från sin dittills älskade far och umgås desto mer med sin mamma och hennes nya man och umgänge. Det blir allt längre mellan besöken hemma hos pappa och för varje gång tycks han ha sjunkit ytterligare några centimeter ner i misären; han går periodvis sjukskriven och ölen är utbytt mot starksprit.

Åsa Linderborgs roman är ingen frustande uppgörelse med vare sig klassamhället eller den supande pappan. Den är ingen självtillräcklig revansch när hon mot alla odds fullbordar en klassresa med doktorstiteln i historia i Uppsala. Hon skriver sig både intensivt och distanserat igenom en uppväxt och väljer ut nyckelminnen som illustrerar och undersöker såväl egna som föräldrarnas tillkortakommanden. Allt bearbetas ändå utan ett uns bitterhet eller undfallenhet, de jävliga inslagen har en saklighet över sig som gör det möjligt för mig som läsare att beröras utan att instrueras känslomässigt. Det är komiskt, rörande, tragiskt, vemodigt och kärleksfullt. Och ofta allt på samma gång. Som när pappa Leif sätter Åsa på pakethållaren en sen kväll för att åka till föräldrarnas trädgård och palla äpplen som hämnd för ett lån han förvägrats av sin far: "Nästa dag berättade farfar harmset att slyngelungar pallat av hans äpplen, att han hela dagen plockat prima frukt som de bara lämnat på marken. – Säger du det, sa pappa. Det var som fan".

Porträttet av pappan avslöjar en man av motsägelser. Han är kärleksfull och slarvig, politisk men misstänksam mot aktion, skrytsam över att vara "landets bäste härdarmästare" men avskyr sitt jobb, misstänksam mot rikemännen men håller avstånd mot "tattarna". Samtidigt, i introspektiva partier, förebrår sig Åsa Linderborg för att ha förskjutit sin far och fegat ur när hon bytt miljö och börjat läsa vid universitetet. Det starkaste och smärtsammaste i detta avseende är beskrivningen av hur hon, efter överväganden som går ut på att det är för pappans bästa, beslutar sig för att inte bjuda in honom till disputationsfesten när avhandlingen är klar. Hon vill inte att han ska känna sig malplacerad bland alla professorer:

Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja.
På disputationsdagen fick jag ett kort med rosor på: "Jag är stolt över dig. Jag önskar dig all lycka i framtiden. Pappa".
I kuvertet hade han lagt ner femhundra kronor av sin ynkliga a-kassa.

Det är sorgligt och ärligt så att tårarna rinner när jag läser.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Kärleksfull uppgörelse
• Pappa mot sin vilja
• Ingen skriver som Khemiri

Som en del av detta krig mot terrorismen ingår de ökade kraven på informationskontroll, människokontroll, transaktionskontroll. Åsiktskontroll? Retoriken har ofta tagit sin utgångspunkt i den förrädiska idén om att den som inte gjort sig skyldig till något brottsligt, den som har "rent mjöl i påsen" heller inte behöver oroa sig utan snarare bör välkomna utökade kontrollmöjligheter för att skydda demokratin och medborgarna. Förutom att känslan av att vara övervakad överallt och alltid inte självklart låter sig övertygas av sådana tillsynes rimliga argument är det inte sant att man som oskyldig kan leva som vanligt i trygg förvissning om att myndigheterna tar hand om terrorister och kriminella medan solen skiner på oss dugliga medborgare. I Sverige har vi på nära håll sett att det kan gå snett, exempelvis vet vi fortfarande inte vad som låg bakom gripandet och fängslandet av "Guantanamosvensken" och de "Etiopiensvenskar" som fick sina konton och tillgångar låsta och frysta utan möjlighet att kunna försvara sig i domstol eller ens få reda på exakt vilka terrorgrupper de misstänktes stödja ekonomiskt med sina pengar.

Kristoffer Gunnartz, medarbetare på Sveriges Radios vetenskapsredaktion, går i sin debut som författare metodiskt igenom de landvinningar som övervakningstekniken snabbt gör såväl som de politiska beslut som möjliggör ökade användningsområden för denna teknik. Utifrån ett antal fall undersöker Gunnartz i fristående kapitel vad som är orsak och verkan och vilka worst case scenarios som kan bli konsekvenserna av en skenande terroristjakt, övertro på DNA-tekniken, intelligenta övervakningskameror, kroppen som identitetshandling och försäkringsbolagens aggressiva kartläggning av patientjournalers data.

Den starkaste och obehagligaste historien är den novellartade berättelsen om tyske medborgaren Khaled el Masri. Vad han trodde skulle bli en avkopplande nyårssemester övergick snabbt i ett helvete när han greps vid gränsen mellan Serbien och Makedonien. Därefter följer tortyrliknande förhörsmetoder av anonyma och ansiktslösa män, han forslas bakbunden och med ögonbindel både bildligt och bokstavligt genom tid och rum för att slutligen hamna i ett av CIA:s hemliga fängelser där terroristmisstänkta förvaras. Utan att ha en aning om vad han är misstänkt för och utan att kunna meddela sin familj i Tyskland passerar el Masri gräns efter gräns av mänsklig förnedring och förlorade rättigheter. Josef K i Franz Kafkas Processen råkar ut för en sten i skon på söndagspromenaden vid en jämförelse.

Välkommen till övervakningssamhället beskriver också hur kommersiella intressen ligger bakom mycket av det delvis skapade trygghetsbehovet vi förväntas känna i vårt dagliga liv. Försvaret kompenserar för neddragna anslag genom utveckling av övervakningssystem till försäljning och fingeravtryck och irisidentifikation säljs in som alternativ till kontokort, nycklar och lösenord. Att denna teknik är långt ifrån riskfri illustreras i kapitlet om Marie Sandström, datatekniker, som gjorde sitt examensarbete på universitetet i form av ett experiment där hon med skrämmande lätthet lurade samtliga fingeravtrycksläsare på IT-mässan CeBIT i tyska Hannover.

Frågan som hela tiden artikuleras bakom texten i Välkommen till övervakningssamhället är hur långt vi är beredda att gå för att skydda oss mot oss själva. Gunnartz levererar inga entydiga svar, men ställer frågan på så många sätt och med sådan skärpa att det åtminstone står klart att det öppna samhällets fiender lika gärna kan sökas bakom övervakningskamerorna som framför dem.

Similar Posts:

• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar

Fortfarande är jag svag för romaner där handling och problematik är underställd själva språket, förekommer liksom bara som självklara ingredienser i livet. De stora frågorna och de svåra relationerna kommer vi ju inte undan, detaljerna som omgärdar dem – en skiva, en drink, en stad, ett kafé – kan vara avgörande för hur de framstår i litterär form. I princip har jag alltså inget emot det långsamma, fragmentariska och likgiltiga i Mellantider. Det börjar också lovande. Carin flyttar från Stockholm till Uppsala för att läsa lite humaniora på universitetet. Hon och Klara, bästa vännen sedan länge, hänger på nationer, dricker öl och lyssnar på indiepop i sin gemensamma lägenhet. Terminerna glider över i varandra, en kurs avlöser en annan, en samtidigt sorglös och rastlös tillvaro skildras på ett snyggt sätt.

Efter studieåren flyttar Carin in i en lägenhet "på gränsen mellan Örnsberg och Axelsberg" tillsammans med sin nyfunna pojkvän Klas. Medan Klas är iväg på långtidsarbete som bartender på en båt får Carin tid att reflektera över sitt liv, förhållandet med Klas, vänner och jobb i en ändlös räcka eftermiddagar av likgiltighet och ickeliv. Svanar i viken och dagliga löprundor upptar all tid som inte ägnas åt funderingar kring förändring och mening.

Utan att meddela Klas beslutar sig Carin impulsivt men utan större engagemang för att tacka ja till att hyra en bekants bekants lägenhet i Berlin. Väl där fortsätter löprundorna och svanarna att hålla henne sällskap, tillsammans med regelbundna men planlösa besök på bibioteket där hon mest konstaterar att folk sitter och studerar eller letar i dammiga arkiv.

Helena Ljungström har tidigare skrivit kortprosa, vilket inte förvånar. Många passager skulle tjäna på att läsas som noveller. Sammantaget blir dessa trehundra sidor jämntjocka, den sakligt redogörande och inre reflekterande prosan håller inte uppe vare sig tempo eller nivå genom hela boken. Carins liv liknar alltmer ett slags vegeterande tillvaro, en väntan på något förlösande som inte kommer. Ett par hundra sidor in i romanen bryr jag mig helt enkelt inte om hur den ska fortsätta, samtidigt som jag börjar söka alternativa handlingar och på egen hand i tysthet föreslår hur Carin borde gå tillväga. Vid det laget framstår det nämligen med tydlighet att inga drastiska förändringar kommer att inträffa, vare sig med Carin eller mitt intresse för berättelsen.

Similar Posts:

• Smäller sisådär
• Ett offer för könstillhörigheten
• Plocka upp en fjolårsdebut
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band

Lucía Etxebarría avhandlar samtliga dessa ämnen med imponerande gott humör och språklig rikedom utan att någonsin tappa tråden eller förminska problemen som berättaren, drygt tjugoåriga Beatriz, brottas med. För att komma bort från hemstaden Madrid och det alltmer komplicerade förhållandet till bästa vännen Mónica åker hon på sin pappas inrådan till Edinburgh för att läsa engelsk litteratur på universitetet. Hon träffar Cat, en tjej som hon snart inleder ett kärleksförhållande med och utvecklar ett ojämlikt beroende av samt flyttar ihop med i en sunkig lägenhet. Genom henne kommer Beatriz i kontakt med en klubbscen som doftar tidigt nittiotal med housemusik, knark och dekadens i största allmänhet. Studierna går bra men engagerar inte, Beatriz närmar sig slutet på den fyraåriga skottlandsvistelsen och umgås löst med planer på att doktorera. Alla sådana beslut är dock underordnade den underliggande önskan om att slippa återvända till ett Madrid där Mónica är kvar, Mónica som hon inte haft kontakt med sedan hon lämnade Spanien. Det är inte bara vänskapen som måste redas upp, utan alltmer en gnagande känsla hos Beatriz att hon jämför alla andra människor, inte minst Cat, med den fulländning hon tycker sig se hos den forna själsfränden.

I växlande partier mellan livet i Edinburgh och återblickar mot de händelser som föregick flytten från Madrid väver Etxebarría samman berättelsen till en förtätad uppgörelse med minnen, livslögner och mänskliga relationer och beroendeförhållanden som Beatriz brottas med. Det lätt världsfrånvända liv av föreläsningar, uppsatsskrivande och knarkiga klubbkvällar tillsammans med det drivna och rika språket får mig att tänka på Donna Tartt och Den hemliga historien. Mycket riktigt inleds också sista delen av boken, i vilken Beatriz återvänder till Madrid för att konfrontera demoner och människor ur det förflutna, med ett citat ur denna bok:

Man inbillar sig lätt att det ligger en sanning i den där gamla plattityden amor vincit omnia. Men är det något jag har lärt mig under mitt korta sorgliga liv, så är det att just denna plattityd är en lögn. Kärleken övervinner inte allt. Den som tror det är en dåre.

Detta citat sammanfattar Beatriz och himlakropparna mycket bra. Utifrån denna insikt börjar Beatriz ta sig ur den dimma hon, bokstavligt talat, befunnit sig i under sina år i Edinburgh och bestämmer sig för att börja leva efter egna beslut, att försöka komma ur alla de invanda mönster hon handlat efter hela sitt liv. Återkomsten till Madrid skildras på en gång dramatiskt och försonande, när Beatriz söker upp Mónica för att kunna ta avstamp mot ett nytt liv.

Similar Posts:

• En utsökt spansk debut
• Bilden av ett horn
• Något för den analyshugade
• Gapar över mycket
• Wiener Blut