Jag var sju år när Spice Girls var som störst. Jag spelade in en direktsänd konsert (mamma sa att jag inte fick titta så sent på kvällen) och såg om och om igen. I skolan hade alla märkesbilder att byta, fast jag hade inte särskilt många, det var ganska hemskt, och jag brukade låtsas att […][...]

Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte […][...]

Sextiofyra sidor tunn. Svart omslag och en bild som ser ut som någon sorts akvarellteckning med svarta färgstråk som rinner in i varandra, som vatten, eller som någon sorts flytande själar. ”Till Lyosha och dom andra ensamma pojkarna” står det på sidan innan själva historien börjar. Jag har inte läst något om boken innan och […][...]

Feminism, vardagskamp och känslor man önskar att man inte kände. Det är en kort sammanfattning av Elin Wägners Norrtullsligan. En bok skriven 1908. Jag tänkte mig att språket skulle vara jobbigt, vackert, men svårt, kanske lite högtravande, lite mer som Strindberg. Men det jag läser känns inte gammalt alls. Jag skrattar som jag aldrig skrattat […][...]

När gick det snett? Inbrottet? Nej, före det. Festen? Den spelade in, men det var inte då det började. Zack? Visst, absolut, det skulle vara enkelt att säga att det var Zack. Men så var det inte, eller hur? Det var före Zack. Före Ryan. Före Max och Derrick och det där med plånboken. Före […][...]

Helena Granströms Infans ligger i min väska. Ännu oläst. En liten tunn bok. Den väger nästan ingenting. Råkar nämna för en vän att jag ska läsa den. ”Spännande”, säger hon, ”med Granström vet man aldrig vad man får.” Jag nickar och hummar lite, vill inte riktigt erkänna att jag inte läst något av henne än, […][...]

Vardagen är en gråskala i blyerts med en liten smula färgpenna. Fantasins universum är bombarderat av färg, små kollagebitar ur verkligheten dyker upp ibland, men det domineras av lysande färger och stora fantastiska saker. När jag bläddrar genom Emblas universum påminner mig Sara Lundbergs illustrationer om Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Inte teknik eller stil, […][...]

Jag sitter på tåget och läser Kristofer Folkhammars Isak och Billy och jag kan inte låta bli att tänka ”Syns det på mig vad jag läser?” För det jag läser beskrivs bäst med ett citat: Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen […][...]

Det är tidigt 1800-tal och ett nytt sätt att se på världen börjar tränga sig in i salongerna och in i medvetandet hos invånarna i den lilla kuststaden Lyme Regis. Här bor den unga Mary Annings, en flicka som av grannarna betraktas som en smula mystisk. Hon överlevde som litet barn ett blixtnedslag, och hon […][...]

De är hertiginnor, tevekockar, författare, spådamer och älskarinnor. Kvinnorna i Johan Hakelius Ladies. Så olika varandra man bara kan vara. Men en sak har de gemensamt, de är alla brittiska. Och på något vis gör det att de binds samman med en röd tråd, att man ser ett mönster: det engelska. Jag älskar historien om […][...]