Kompisen är en nalle. En dag får han följa med Olivia till dagis, och då lämnar han Dockan hemma i Olivias rum. Dockan blir arg för att Kompisen går och när Kompisen kommer tillbaka så leker hon med Räven istället, fast hon och Kompisen egentligen inte tycker om Räven. Kompisen får inte vara med i […][...]

”Vi satt vid matbordet och åt rågkakssmörgåsar med räkost på tub.” Det är början på förordet till Salem Al Fakirs och Pontus de Wolfes Vad är musik. En mening som på sätt och vis förklarar hela boken. En mening vars essens är det vardagliga, vanliga – och det är just det som flera av svaren […][...]

”Låtsassyskon är ungefär som gosedjur, fast utan gose.” Tur då att Tiia inte har några. Tur att hon bor ensam med sin pappa. Fast inte tur att mamma är död. Tur att Tiia har Peggi som bästa kompis. Inte tur att Lovisa är puckad och inte fattar att om man är allergisk, som Tiia och […][...]

Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde […][...]

”Och den är rosa!”, säger jag upprymt i telefonen till en av mina bästa vänner när jag precis fått Den unga F:s bekännelser i handen. Av någon anledning har jag varit extremt upprymd över att få läsa den här boken, hypat den för mig själv. På ett sätt känns det ologiskt, jag har ju knappt […][...]

Det är utan tvekan så att vissa historiska epoker fascinerar mer än andra. Tjugotalet är en sådan. Och det är uppenbarligen så att vissa platser fascinerar mer än andra. Paris är en sådan. I tjugotalets Paris lever Kiki, eller Alice Prin som hon egentligen heter. Där är hon drottning av Montparnasse. Alla de stora konstnärernas […][...]

Jag har aldrig förut varit på bokmässan och är alltså en verklig rookie. Att jag överhuvudtaget kom dit i år var också ganska oväntat. Eftersom jag jobbar så mycket ideellt att jag inte hinner jobba avlönat så hade jag inte råd med resan och trodde mig bli utan mässa i år också. Men så fick […][...]

Folk som kommer hem till mig reagerar oftast på två saker. Först böckerna (de som ligger i travar på golvet och tvingar mig att ta en omväg varje gång jag vill nå min säng) och sen skorna. När jag var sisådär femton år var jag närmast äckligt besatt av skor, och lyckades på ett par […][...]

Det är konstigt, sa Hemulen. Nu har jag igen den där känslan av att det hela tiden händer samma slags saker. Sent i november I förordet, som Jukka Laajarinne kallar ”Från ett kryp till ett annat” skriver han att Tove Jansson när hon levde inte gav mycket för alla vetenskapliga analyser av muminfigurerna. ”Jag önskar […][...]

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka när jag läser MichaÅ‚ Witkowskis Margot. Jag hinner inte tänka. Allt går så fort och är så mycket. Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir […][...]