Recension

: Norrtullsligan
Norrtullsligan Elin Wägner
2010
Podium
8/10

Känslor man önskar att man inte kände

Utgiven 2010
ISBN 9789189196506
Sidor 133
Först utgiven 1908

Om författaren

Elin Wägner

Författaren, journalisten och akademiledamoten Elin Wägner (1882–1949) räknas som en av kvinnorörelsens viktigaste föregångare. Hon var aktiv i kampen för kvinnors rösträtt och engagerade sig även tidigt i miljö- och fredsfrågor. Elin Wägner debuterade litterärt vid 25 års ålder.

Sök efter boken

Feminism, vardagskamp och känslor man önskar att man inte kände. Det är en kort sammanfattning av Elin Wägners Norrtullsligan.

En bok skriven 1908. Jag tänkte mig att språket skulle vara jobbigt, vackert, men svårt, kanske lite högtravande, lite mer som Strindberg. Men det jag läser känns inte gammalt alls. Jag skrattar som jag aldrig skrattat åt Marian Keyes, det är fantastiskt roligt!

Kanske är det som chic lit, en bok om ett gäng tjejer, om hur de blir kära i chefen, hur de hittar smarta lösningar på problemet om vilka kläder de ska ha. Men det här är så mycket mer. Bara det faktum att historien utspelar sig för drygt ett århundrade sedan gör att man som läsare får ett nytt perspektiv, tiden ger andra förutsättningar för vardagsbeskrivningen.

På sätt och vis känner jag igen mig själv i beskrivningen. Jag är ung, jag är kvinna, och jag har precis så gott om pengar som studenter brukar ha. Jag blir alldeles förälskad i sida 50:

Efter att ha hämtat mod på en automat, stegade jag till en adress på Östermalm, ett av de brunaste och respektablaste husen på en av de mest uppsträckta gatorna. En vassnäst och kjolig asket öppnade, jag kom in i en östermalmstambur, av den där sorten, som för ögonblicket gör det så lätt för en att försaka denna tillvaron och vända sig mot nästa. Mot mig strömmade en doft av flott och sedlighet, som borde gjort det mycket enkelt för mig, om jag kommit att bo där, att försaka andras kött, samt djävulen och världen dessutom. Ty ni skulle se rummet! Kan ni tänka er drottning Isabellas linne, dagen innan morerna blev utdrivna ur Spanien? Och möblerna såg trots sedligheten ut, som om de blivit prostituerade av allt det lösa inackorderingsfolket i Stockholm.

Det beror nog på att jag själv hyr ett rum hemma hos en gammal man på just Östermalm, i ett ganska brunt hus. Jag vet inte om jag känner igen mig, inte direkt, men känslan av att komma in hos en främmande människa, av att hoppas på att äntligen hitta den där platsen där man kan bo, den är nog densamma.

Att läsa Norrtullsligan blir nödvändigtvis en jämförelse mellan dåtid och nutid, vad som blivit bättre och vad som fortfarande är oacceptabelt. Särskilt med Annika Lantz förord, som är både smart och roligt och som jag tycker bra om. Men det är också att kasta sig in i en värld som engagerar, en värld full av energi och livskraft. Karaktärerna lever, andas, skrattar, gråter och dör. Här händer egentligen inget märkvärdigt, men varje liten detalj blir fantastisk. Stilen är smått kåserande, full av humor och ironi. Kanske är den kvinnlig? I vilket fall som helst så är den ganska modern, och fräsch på ett lite lustigt gammaldags sätt.

Min favoritepisod är slutet. Jag blir så glad av att läsa att det inte blir något lyckligt familjeslut, samtidigt blir jag så ledsen – är det så här det måste vara?

Miljö och personskildringarna är underbara. Jag kan i och för sig inte säga att jag känner igen mig i Wägners Stockholm (men jag kan inte heller säga mig vara särskilt bra på det här med lokalsinne och geografi), men känslan och stämningen skapar nya miljöer, ganska fria från den bild jag har av Stockholm idag. Samma sak med karaktärerna. Jag känner igen drag, men inte hela personligheter, ändå får jag en tydlig bild av vilka det är som gestaltas i romanen.

Det finns delar av berättelsen som gör mig arg och frustrerad. Kampen mellan viljan och känslan, mellan rättvisan och den egna lyckan. För vem vill inte bli omtyckt? Vem vill inte göra allt för att bli omtyckt? Även om det är på bekostnad av det egna livet. Det händer lika ofta idag och jag blir upprörd, för jag känner igen mig. Vi lever inte längre i samma orättvisa, men det finns fortfarande så fruktansvärt mycket att vara arg på.

Anna Nygren

Publicerad: 2011-06-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-07 11:21

Kategori: Recension | Recension: #4173

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?