Diana är utgiven på den nya etiketten på Modernista förlag, Feminista. Målet för Feminista sägs vara att ge ut sex titlar per år, fack- och skönlitteratur, titlar som ”belyser tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Det är en utmärkt tanke, men om man ser till vad som hittills utgivits blir man mer beklämd än tillfredsställd. Julie […][...]

Jag tillhör dem som inte anser att Nick Hornby är nästa Nobelpriskandidat. Jag tycker att det är helt ok underhållning för stunden, men knappast något livsomvälvande. Flera bestsellers har han prickat in, filmer har det blivit och stort ståhej. Nu kommer boken om musiken. I alla Nick Hornbys böcker finns musiken där, som bakgrund, som […][...]

Romanen börjar alldeles förtjusande – och förfärligt. Eila Palos mamma är inte riktigt som hon ska, och ligger i koma på Kliniken, under dr Rosenstråhles övervakning. Eilas storasyster, Lady Jenna, är inte heller hon riktigt som alla andra, och lever sitt liv i en otroligt jagcentrerad värld, utan en tanke på någon annan. Eila beundrar […][...]

I Alice Munros nya novellsamling är det kvinnorna som står i centrum. Det är i och för sig ingen ovanlig företeelse, hon har alltid varit mycket skicklig på att teckna övertygande kvinnoporträtt. Det finns en mycket skör och skimrande skönhet över alla berättelserna, en sorts undflyende sorgsenhet som berör på riktigt. Det är väldigt skönt […][...]

Hillary Rodham Clinton är den första presidenthustrun någonsin som blivit senator. Hon har, som få presidentfruar före henne, haft en egen politisk plattform och en egen agenda. Det sägs att hon kommer att ställa upp i presidentvalet 2008. Hon skulle då bli den första presidentfrun och den första kvinnan som för en seriös kampanj. Om […][...]

Patricia Cornwell har gjort sig känd genom serien av deckare med hjältinnan Kay Scarpetta, Chief Medical Examiner i Virginia. Det är mycket spännande böcker som verkligen får det att krypa längs ryggraden med sina läskiga intriger och otäcka, mycket realistiska skildringar av obduktioner och människokroppens olika stadier av förruttnelse. Det är böcker som man kan […][...]

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmm. Gräsmatta. Sol. Solkräm och solhatt såklart, och lite Cola light. Samt en engelsk eller amerikansk deckare. I det här fallet en riktig goding, signerad Ruth Rendell. Två ungdomar och deras barnvakt försvinner spårlöst mitt i en översvämning. Snart börjar jakten på en mördare mitt i ett välmående engelsk medelklassområde. Kommissarie Wexford är som vanligt […][...]

En konstig barndom. Konstiga kompisar. Mycket knark. Serbiska krigsförbrytare och märkliga kroppsliga och själsliga åkommor. Det är huvudingrtedienserna i Juli Zehs debutroman Örn och ängel. En man hittar sin psykiskt sjuka flickvän död. Var det ett självmord eller blev hon mördad på grund av sina vidlyftiga narkotikaaffärer? Pojkvännen undrar och följer hennes spår genom Sydeuropa […][...]

Jag vägrar. Tro. Att. Det. Är. Så inutahelvetesjävla omöjligt att förena familj och karriär. Jag vägrar tro att alla manliga medarbetere på ens framtida jobb är totala svin. Jag vägrar tro att man måste ha en nanny och jag vägrar tro att alla utländska nannys – särskilt de från f.d. östblocket – är lata kleptomaner. […][...]

Tja. Jo, ja. Vad ska man säga. Vad säger man om något som inte är dåligt, inte alls. Något som är sådär lite småputtrigt och småkul ibland, men inga hysteriska gapskratt precis. Något som är ganska…lagom. Lagom fräckt, lagom kul, lagom spännande, lagom intressant. Fast inte riktigt bra. Lite luckor finns det. Språket är till […][...]