Jag vägrar. Tro. Att. Det. Är. Så inutahelvetesjävla omöjligt att förena familj och karriär. Jag vägrar tro att alla manliga medarbetere på ens framtida jobb är totala svin. Jag vägrar tro att man måste ha en nanny och jag vägrar tro att alla utländska nannys – särskilt de från f.d. östblocket – är lata kleptomaner.

Jag bor ju visserligen inte i England (längre) och jag är ju medveten om att det forna imperiets bas är en smula… underutvecklat… vad gäller jämställdhet, utbildning, barnomsorg osv. Jag är också fullt medveten om att många britter tyvärr har en rasistisk syn på omvärlden och att många även betraktar dem som råkar arbeta inom ett s.k. serviceyrke som lägre stående varelser (en gång talade en (säkert) framgångsrik engelsman i medelåldern om för mig att mitt jobb minsann inte var att ifrågasätta något som kunden sa, mitt jobb vara att göra kaffe och vara tyst). Jag jobbade på en kaffebar i centrala London och tyvärr var den händelsen inte en enstaka stackars halvgalen mans sätt att ta ut sin frustration, utan likanade saker hände… varje dag.

Upstairs- och downstairsmentaliteten är mycket levande i Storbritannien. Det går tydliga klasslinjer genom samhället, linjer som är otäckt tydliga. En blick avslöjar en persons sociala ställning.

Klädstil, frisyr, dialekt, tänder och förmåga att samverka socialt utskiljer genast medel- från arbetarklass och arbetar- från underklass, på ett helt annat sätt än i Sverige.

Det bör man nog ha i åtanke när man läser den här boken. Annars kommer man att bli mycket upprörd (iallafall om man är på något sätt socialt och politiskt medveten) på många saker.

Även kan man bli lite irriterad på själviska människor som inte vill inse att om man skaffar barn, får man anpassa sig. Båda föräldrarna. Samtidigt är det väldigt irriterande att läsa om en mycket framgångsrik och inteklligent affärskvinna som inte blir lycklig förrän hon förstört sin karriär och övergått till att göra möbler till dockskåp.

Suck.

Om man kan bortse från ovan nämnda problem och otrevligheter så kan man visst ha utbyte av att läsa "28 timmar på ett dygn…" Den är ganska rolig, välskriven och lättläst. Det tog ungefär tre timmar att läsa de 427 sidorna. En utmärkt kamrat en solig eftermiddag på en filt på gräsmattan.

Men. Jag vägrar tro att det är så illa som Pearson framställer det. Om det är så det ligger till är det lika bra att plocka fram "Kyss kocken"- förklädet och kedja fast sig vid spisen.

Den här boken har översatts till typ 27 språk. Tyvärr måste jag säga att den inte direkt hjälper jämställdhetskampen. Snarare tvärtom.

Men jag vägrar.