Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet

Deckartröttheten. Mättheten på blod och lukt och våld och böcker som är intill förvirring lika. Nåväl, jag tar mig an detta, jag börjar bläddra i boken och det kommer tillbaka, en serie snabba intryck. Den mörka heden, regnet, hunden, en man som springer, förtvivlad. Gammalt groll och en känsla av att det är något som inte stämmer.

Den var inte alls illa, boken, minns jag nu. Hjälten är rättsantropolog vilket kanske skulle kunna anses vara ett avigt yrke för en hjälte, men inte nu längre. David Hunters lite mer kända kollega inom de fälten, dvs. rättsantropolog och hjälte, Dr Temperance Brennan lever parallella liv både på TV i Bones och i böckerna av Kathy Reichs som var, just det, rättsantropolog innan hon blev författare.

Den riktiga tungviktaren i sammanhanget är dock William M Bass, grundaren av mytomspunna University of Tennessee Anthropological Research Facility, i dagligt tal mer känt som The Body Farm, en plats för studier av hur nedbrytningen av människokroppen sker i olika miljöer. Kittlande läbbigt. Bass skriver också deckare under pseudonymen Jefferson Bass, och har hittills gett ut sex stycken.

Jag antar att denna uppgradering av rättsantropologens status fått fler att söka sig till yrket, på samma sätt som CSI orsakat en mindre flodvåg av förhoppningsfulla som vill jobba som kriminaltekniker. Det är ingen dålig matta för en huvudperson i en deckare, en kombination av arkeolog och rättsläkare, två yrken som var för sig är spännande och ger bra med utrymme för vetenskapliga utläggningar och listiga slutsatser.

Det är också Bass arbete på The Body Farm som varit inspirationen för Becketts hjälte. Simon Beckett besökte Bass i Tennessee i samband med en artikelserie om rättsantropologi och det var efter det som han började leka med tanken att skapa en egen hjälte med föruttnelse och benanalyser som specialitet. Jag läste Bass självbiografiska Death’s Acre för några år sedan, och slogs av både hans helt oförställda entusiasm och den totala brist på sentimentalitet, dock inte brist på respekt, som han uppvisar inför sina forskningsobjekt.

Boken jag just nu bläddrar i är den fjärde med David Hunter i huvudrollen. Han är plågad av sitt förflutna och en ganska motvillig hjälte, sympatisk men sluten i sitt känsloliv. För åtta år sedan deltog han i en stor mordutredning som gällde sexualmord på en rad unga kvinnor. Gärningsmannen greps och erkände, men flera av hans offer hittades aldrig. Nu vill han plötsligt hjälpa polisen att hitta de saknade kvinnorna, men han verkar ha problem med minnet. Gärningsmannen lyckas fly och både David Hunter och beteendevetare Sophie Keller verkar ha gjort något som misshagat honom. Medan de gör sitt bästa för att inte bli hittade, börjar Hunter bli alltmer övertygad om att det är något i den gamla utredningen som inte känns helt bra.

Upplösningen är inte helt oväntad, men vägen dit är snårig och spännande och det är alltid uppfriskande att ha att göra med en hänsynslös författare, som inte väjer för att ta död på även de sympatiska karaktärerna, och som inte låter de sympatiska förbli sympatiska.

Similar Posts:

• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Med tvekan godkänt
• När mysdeckare är som bäst
• En angenäm bekantskap
• Blodiga barnamord och ostabila poliser

När de anlände i april 2005 var förväntningarna höga. FN-resolutionen var vagt formulerad, men parterna, Afrikanska unionen och FN, var ändå optimistiska. Val skulle hållas och en försoningsregering skulle styra landet. Istället fortsatte oroligheter och stridigheter, och FN-styrkorna hade svårt att upprätthålla en fred som inte fanns. Först 2010 kunde val hållas, och oppositionsledaren Alassane Outtara valdes till president. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade dock att lämna ifrån sig makten och nya oroligheter blossade upp. I april 2011 lämnade så Gbagbo äntligen ifrån sig presidentposten, efter att ha gripits av franska styrkor i sitt residens.

Makarna Schori gör nedslag och ger ögonblicksbilder av situationen dels under deras tid där, och dels som det såg ut i början av 2011. De ger också en historisk och politisk bakgrund till inbördeskriget och till maktkampen mellan de olika fraktionerna. De ger också en bild av sina respektive arbetssituationer, där Pierre träffade FN-representanter, grannländernas regeringar osv under de villkor som gäller för FN:s högste representant i landet. Maud hade fördelen av att kunna resa runt mer obehindrat med sina medarbetare och träffa ivorianer ute i byarna och städerna.

Båda slogs av den bristande medvetenheten kring genusfrågor, och av hur lite av de policys och regler som beslutas av FN faktiskt implementeras av FN-organisationen ute på fältet.

Boken innehåller väl underbyggda analyser av situationen i Elfenbenskusten likväl som kritik av FN-hierarkin, skriven med ett inifrån-perspektiv som är befriande klarsynt. Det är bitvis skarp kritik som riktas mot delar av världsorganisationen, men även mot Afrikanska unionen. Styrkan ligger i där- och då-perspektivet och i författarnas engagemang i saken. Svagheten ligger i dispositionen, som påminner för mycket om en akademisk uppsats, och i den bristande korrekturläsningen. Det känns som att förlaget haft bråttom bråttom med att få ut boken medan ämnet fortfarande var aktuellt, och att detta tyvärr gjort att man gjort avkall på korrektur och kanske även på annat redigeringsarbete. Faktafel som felaktiga årtal och annat som ofullständiga och obegripliga meningar kan hända, men här händer det på lite för många ställen i proportion till bokens 127 sidor för att det ska kunna bero på något annat än slarv i korrekturen. Tråkigt, och respektlöst mot både författare och läsare.

Similar Posts:

• Dags att deklarera!
• Ett nytt sätt att leva?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Världens mest spännande organisation?
• Et voit rien

Kallentoft har skrivit riktigt råa saker innan och det känns som att med den här boken har han bestämt sig för att gå hela vägen. Det som gjorts med de kvinnliga offren är så motbjudande att det känns teatralt, så störd är gärningsmannen att det känns konstruerat och sökt. Det är inte graden av stympning som avgör hur spännande eller skrämmande en deckare är och här tycker jag Kallentoft går lite vilse.

Bokens tema är kvinnans villkor. Malin Fors har slutat dricka och skaffat sig en rekorderlig pojkvän, funderar på att skaffa fler barn, bli sårbar och ha en riktig relation. Samspelet mellan henne och den tilltänkte barnafadern är tyvärr inte det bästa, och han blir inte mer än en bifigur, ständigt bortprioriterad och utrustad med en ängels tålamod är han något av en Harlequin-man vars breda bringa Malin kan gråta ut mot. Malin hemsöks också av offren, av de döda kvinnorna som vill att hon ska ge dem upprättelse och som självklart också tycker att hon borde skaffa fler barn. Redan i tidigare böcker har just det greppet känts tveksamt, och här blir det bara för mycket. Jag kommer på mig själv med att irriterat bläddra framåt för att komma till det väsentliga, till historien. Spökrösterna blir tyvärr bara onödig utfyllnad.

Kvinnorna är prostituerade, mördade, våldtagna, offer eller vårdande som sköterskorna på den psykiatriska klinik där ett av gärningsmannens offer vårdas. Det känns väldigt stereotypt. Lägg till lite raljerande om Gudrun Schymans talibantal och andra stora mediehändelser, malplacerade, liksom inklämda för att ge någon slags politisk bakgrund.

Det lite djupare politiska perspektivet saknas och istället är det svart och vitt, kvinnor mot män och rika mot fattiga. Intrigen är komplex och ledtrådarna till en början få, men läsaren sniffar sig till lösningen långt innan Malin, Zeke och de andra hunnit få upp spåret. Mons Kallentoft har getts epitetet ”Sveriges nya deckarkung”, men här tycker jag nog att radiobilarna står och går rätt länge på tomgång. Dags att låta Malin Fors gå på föräldraledighet och börja om på nu kula, kanske?

Similar Posts:

• Skrik, svek och elakt förtal
• Girighet och galenskap
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Blodig vår
• Imploderande om hämnd och längtan efter sammanhang

Och det på en ledig dag! På våren när det är fint väder och blommor ute. Ingen rim och reson alls.

Minns långfredagarna på 80-talet, innan videon fanns i var mans hem, på 1:an ingenting eller möjligtvis en gudstjänst och på 2:an en fyra timmar lång film om Jesu liv. En massa blod och död, fast i slow motion. Varje år. Och det fanns inga fler kanaler. Och man kan inte vara ute och leka hur länge som helst. Klart man hade tråkigt. Statssanktionerad tråkighet. Den ursprungliga påsken, eller pesach handlar om att dödsängeln skonade Israels folk och man slaktade påsklammet. Luktar ganska mycket blod.

I Norge finns sedan länge traditionen med påskekrim, att man lanserar nya deckare lagom till påsk. Det sägs att traditionen startade 1923 med Bergenstoget plyndret i natt – boken handlade om ett brott som begicks under påsken och den gav också ut till påsk.

Blod bör det också lukta ganska ofta om Dexter Morgan, hans jobb är att analysera blodstänk, och hans hobby är att hugga ihjäl människor för att sedan stycka dem.

Dexter gillar död. Han gillar att döda människor, onda människor, och han agerar i enlighet med Harry-koden vilken är klockrent gammeltestamentlig. Man får döda om man dödar onda människor. Blod tas från offren och sparas som amuletter, talismaner som skänker bekräftelse. Dexter är i sig en dödsängel.

TV-serien och böckerna har alltid verkar som två separata existenser snarare än förlaga och efterföljare. Böckerna är mer av en dussinprodukt och har inte den skärpa som TV-serien oftast lyckats få fram. Parallella historier men ändå sammanlänkade. I den här, femte boken om Dexter har han precis fått barn, som i serien men medan TV-Dexter byter blöjor och matar med likdelar i bilen,
låter bok-Dexter Rita, den änglalika hustrun, hantera det som uppenbarligen hanteras bäst av kvinnor. TV-Dexter är mer komplex och intressant än bok-Dexters väldigt svartvita fire and brimstonemoral. Båda utdelar dock straff med samma glöd som någonsin Abrahams och Isaks Gud när han utser sig själv till allsmäktig med makt över liv och död. Det är den makten som berusar Dexter och hans mörka passagerare och det är det begäret som genom Harrykoden tyglas till att skipa någon slags mycket blodig rättvisa.

Om man bara ser till det kontroversiella i att göra en TV-serie om en mördare utan ånger, som alltid klarar sig. Inte så kontroversiellt kanske. Underhållning. Om man sedan går vidare till att se att denne mördare framställs som väldigt trevlig och som något av en hjälte. Underhållning? Därefter vidare till att se ideologin bakom serien, överlagt mord som ett sätt att hålla ordning i samhället, utfört av en kall avrättare som fattat sitt beslut baserat på att vissa personer begått handlingar som är så vidriga att de ska elimineras från samhället. Dexter dödsängeln är inte den sämste att spendera några timmar under påsken med. Tvärtom, lukten av blod passar perfekt in bredvid den skarpa lukten av sillspad.

Similar Posts:

• Dubbelnaturen Dexter
• Från teveserie till långfilm till roman
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• En krigskorrespondent med hjärta

Den hårda tonen och den ständiga konkurrensen verkar ha präglat många skådespelare hårt, och Ahlstedt är inget undantag. Kanske är det upplevelsen av att själv blivit recenserad i så många år som skapat företeelsen att själv recensera sina kollegor. Vissa hyllas ganska reservationslöst, framför allt kollegor som kanske inte nått hela vägen fram i ljuset. Många av de som kritiseras hårdast är personer som tillhör den absoluta eliten. Det sparas varken på krutet eller på mer eller mindre nedsättande omdömen.

Många av Sveriges mest kända skådespelare sågas rejält, vissa rakt av, vissa mer sublimt. Det sker från ett lite obehagligt ovanifrånperspektiv och känns väldigt småsint.

Det är fascinerande, och märkligt, men ingen överraskning. Det som sipprar ut från Dramaten i form av skvaller, rykten och hörsägen handlar ju oftast om samma sak: Personer som beter sig som svin mot varandra. Egon som stångar sig blodiga mot varandra. Egon som inte har några gränser och som ser sitt yrke som ett gudomligt uppdrag, på fullaste allvar, och utan någon form av distans till sin egen betydelse.

Ahlstedt är inget undantag. Han framställer sig själv som något av en halvgud, en allvetande mästare som fått skådespelandet som ett kall, en signal från något slags högre makter. En mästare som fått ynnesten att ingå i kretsen runt den allsmäktige Ingmar. Bergmankulten fortsätter att leva och frodas.

Det manliga geniet är en omhuldad företeelse, en som stått pall även de mest genomgripande förändringarna i samhället. Inget får rubba geniets geni, allra minst de som hade störst rätt att göra det, hustrun och barnen. Det här är ingen nyhet, och ingen överraskning. Här är hustrun en ”ängel” och förutsättningen för att geniet kunnat ägna sig åt sitt ”uppdrag”. Det smakar unknare än mjölken i ett utgånget mjölkpaket som stått mittemellan löken och brieosten.

Den som skriver en självbiografi – även om man gör det med hjälp av en spökskrivare – får ju tolkningsföreträde och möjlighet att framställa sig själv på det sätt man önskar. Inte alla skulle på det här sättet blottlägga sitt dåliga självförtroende och sitt hävdelsebehov, ett hävdelsebehov som kvarstår efter decennier i strålkastarskenet och spaltkilometer av hyllande recensioner. Det är fint så.

Similar Posts:

• Jag blir rätt mätt tillslut
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Går du på teater?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”

I en bokhandel som specialiserar sig på science fiction skyltas det med den här boken på prominent plats och resten av hyllorna tycks översvämmade med böcker om vampyrer, varulvar, zombies och troll. Mer undanskymt står de mer traditionella fantasyalstren med sina magiska svärd och oklara medeltidsvärldar.

I den här domedagsskildringen får vampyrbajs en lite överraskande stor roll liksom upplägget att lägervakter i koncentrationslägren egentligen var vampyrer som kommit på ett smart sätt att se till att matförrådet alltid var påfyllt. Nåja, jag rullar med ett tag till men det blir svårare och svårare att överse med bristerna i den här oerhört grabbiga och röriga historien. Det finns flera parallella historier som utspelar sig dels i olika tidsepoker och dels på olika platser och blir ett problem när det så uppenbart är olika personer som skrivit de olika avsnitten. När man har så många huvudpersoner att följa funkar det inte, det blir förvirrande och det kommer aldrig någon igenkänning. Hogan har bland annat skrivit Prince of Thieves, filmatiserad som The Town med Ben Affleck, och Guillermo del Toro har både underhållande seriefilmatisering (Hellboy) och vackra mörka sagor (Pans labyrint) i portföljen.

Så det fanns förutsättningar för att detta samarbete skulle resultera i något underhållande, tankeväckande, komiskt, kanske lite magiskt och på det hela taget intressant. Varför det inte blev så är något av ett mysterium, lite som varför man ger det så stor plats och varför det lett till en sådan stor kommersiell framgång.

New York som bakgrund till kampen mellan de lite mer förfinade vampyrerna från den gamla världen och de makthungriga från den nya med sina storbajsande zombieliknande arméer är väl vald men själva kärnan i berättelsen, den urgamla boken med hemligheten som alla vill åt, slarvas tyvärr bort tidigt. Istället ligger fokus på eldstrider, splatter, coola färdmedel och, som sagt, mängder av illaluktande vampyrbajs.

Similar Posts:

• Osexiga vampyrer
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Enkel och rak vampyraction
• Under the dark
• Open up and bleed

Svaret är givet, naturligtvis är italienarna inte idioter, lika lite som grekerna är det för att de i generationer röstat fram politiker utan budgetdisciplin, lika lite som svenskarna är idioter för att SD kommit in i riksdagen. Verkligheten är alltid mer komplex, och italienarnas verklighet är otäck snarare än löjeväckande. Även om klipp som det här skulle kunna få en att tro att Åsa-Nisse utvandrat, krympt och dumpat Klabbarparn.

Kappelin gör inte narr av italienarna på det sätt jag just gjorde, och hon banaliserar inte situationen. Läsvärt och lovvärt om politik som underhållning, och underhållning som politik.

Similar Posts:

• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Med landskapet som målarduk
• Långa perspektiv
• Konkret om verklighetens politik

Genom att filtrera historien genom Lou, genom hennes ändå någonstans barnperspektiv förenklas den också. Resultatet blir en värld som är helt svartvit och där karaktärerna beter sig ungefär som de gör i en tonårings dagdrömmar. Lou känns mycket yngre än sina 13 år och hennes svärmiska kärlek till den väldigt franskt nonchalanta Lucas känns väldigt väldigt mycket som idoldyrkan. Relationen till No blir likartad, Lou vill rädda No samtidigt som hon är fascinerad av hennes trotsighet och ser upp till henne men inte förmår se den riktiga, trasiga No.

När det, tyvärr helt förutsägbart, börjar gå illa för No i hennes nya roll som storasyster vägrar Lou att förstå. Det är på ett sätt väldigt fint, men det blir också lite mycket. Vi blir skrivna på näsan vilken fin person Lou är och hur fint det är att hon vill hjälpa en hemlös eftersom hemlösa också är människor. Det blir lite tjockt och det är moraliserande på ett väldigt påträngande sätt. Det blir lite för enkelspårigt för min smak tyvärr.

Similar Posts:

• Ett lågmält skrik
• Allt för våra följare
• Alternativa fakta
• När orden försvinner
• Vackert om en förrädisk sjukdom

När man skriver om något så laddat som narkotika är det en galen balansakt där fingrarna inte får slinta åt något håll på tangentbordet. Att Linton lyckats så bra med det är en av de starkaste försäljningsargumenten för den här boken. Legaliseringsfrågan tar stor plats, utan att författaren själv tar ställning för eller emot.

Kokainet har sedan 1970-talet tagit över Colombia. Ett av världens våldsammaste länder, och ett där ingen höjer på ögonbrynet när det avslöjas att presidenter och domare sitter i knät på kartellerna. Innan talibanerna gjorde sitt intåg i västvärldens medvetande var USA:s war on drugs en av de största utgiftsposterna i Uncle Sam´s utlandsbudget.

Huvudpersonerna i denna berättelse är personer som på ett mer vardagligt sätt påverkas av följderna av det omättliga sug européer och amerikaner har efter Colombian Marching Powder. Kokabonden som tjänar mer än vad han skulle göra på vilken annan gröda som helst. De högutbildade colombianska medelklasskvinnorna som inte gillar att regeringen hindrar dem från att utvidga sitt medvetande på det sätt de vill. Hostelägaren i Medellin som tjänar grova pengar på att backpackerresenärerna vill komma och knarka billigt i Pablo Escobars hemstad. På 1980-talet var Medellin synonymt med brutalt våld och organiserad brottslighet, nu är det en partystad.

Oavsett hur liberal man är, bör det vara svårt att inte äcklas av den typen av turism, oavsett om det gäller fullmånefester i Thailand eller ändlösa kokspartyn på gigantiska nattklubbar i Colombia. Linton visar effektivt genom helt okommenterade intervjuer med bland annat en svensk kille med köpt flickvän och en påse full av kokain exakt hur tydligt det är att kolonialismen inte föll tillsammans med det engelska imperiet.

Allt hör ihop. Droger, pengar, politik, brottslighet i en enda röra som är Colombia. Obegripligt för en utomstående, mer begripligt efter att ha läst Lintons bok. Kokainet är ett globalt problem – pengar som utväxlas på Stureplan eller Chateau Marmont används i förlängningen till att finansiera gerillaverksamhet, som lön till yrkesmördare, för människohandel eller för att muta en domare.

Det är bitvis tuff läsning, som balanseras av den kärlek författaren uppenbarligen känner för detta sargade och våldsamma land. Det är läsning som engagerar, som förklarar och problematiserar utan att förenkla eller skriva läsaren på näsan med vad som är rätt eller fel. Frågan om kokainet och Colombia är en alltför komplicerad fråga för att kunna lösas ens på 272 så välformulerade sidor som det är fråga om här.

Similar Posts:

• Guldkorn om Latinamerika
• Konflikthärden Colombia
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Botanik i veganernas värld