Jag har alltid tyckt att storstaden är den mest exotiska platsen. Precis som djungeln har den så många nivåer, så många parallella världar, så många perspektiv. I sin nya diktsamling tar Ida Linde med läsaren ner i storstadens kärna, tunnelbanan. Det är där de alla möts, människorna, och det är därigenom de transporterar sig mellan […][...]

Författaren Elin Wägner var en av dem som tappert stred för att Sveriges kvinnor skulle få rätt att rösta i riksdagsvalet. Hennes rösträttsroman Pennskaftet skapade rabalder och blev en veritabel kioskvältare år 1910. Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga […][...]

För fem år sedan publicerade sportbloggen SB Nation en artikel med rubriken ”What Football Will Look Like in the Future”. Författare var en av bloggens redaktörer, Jon Bois, och de inledande raderna ser först ut som vilken artikel som helst, med snärtiga meningar som ska väcka läsarens intresse: It’s clear that the sport of football […][...]

Där stryker en gamling runt i parken. Och i en annan scen har någon slutat att äta. Det finns gott om oväntade ögonblicksbilder i boken Det kan kvitta av författaren Agota Kristof. Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger […][...]

Protagonisten i den här thrillern är Mariana, en gruppterapeut inom det psykodynamiska fältet. Hon är änka efter att hennes älskade Sebastian omkom i en tragisk drunkningsolycka ett år tidigare. Hennes närmsta familjemedlem är systerdottern Zoe, som studerar på St. Christopher’s College i Cambridge. När en ung kvinna blir brutalt knivmördad på campus reser Mariana genast […][...]

Feminismen brukar man prata om som ett antal vågor. Första, andra och tredje, kanske även fjärde och femte. Som den första räknas i alla fall kampen för kvinnlig rösträtt kring förra sekelskiftet. Men innan dess då? Var det ingen som kom på tanken att kvinnor och män borde ha lika mycket att säga till om […][...]

I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen. Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min […][...]

En ung kvinna funderar på livet och i viss mån litteraturen. Hon tänker på män hon har haft förhållanden med, eller bara dejtat, lärare hon haft och psykologer hon gått hos. Titelns en gång kände jag återkommer som ett oregelbundet omkväde i den glesa texten, där varje mening oftast utgör ett eget stycke. Kapitlen inleds […][...]

När romanen börjar har allt redan hänt. Ett par föräldrar gråter och vill göra bättring. Det ska beställas kistor. Det är för sent. Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd. Lisa […][...]

Om jag nu envisas med att läsa deckare, fast det inte är min favoritgenre, så kan jag ju inte börja med att klaga på att Nilla Kjellsdotters bok Flickan i Stenparken var för mycket deckare. Men jag blir så innerligt ledsen av människors ondska mot människor och även om jag vet att det här är […][...]