Sommar ger tid att tänka på minnen, bland annat från barndomen. För min del är många starka minnesbilder förknippade med resor till släktingarna i Finland. Ett av dem är när jag stod på passagerarfärjans utomhusdäck och höll i räcket. Om jag tittade nedåt på vattenvirvlarna kände jag suget mot djupet. Om jag däremot tittade uppåt […][...]

På Deenas sjuttonårsdag försvinner hennes betydligt äldre storasyster Mandy. Drunknad, troligen med flit menar omgivningen och begraver en tom kista. Men Deena vet inom sig att det inte stämmer. Mandys försvinnande måste vara relaterat till den släktförbannelse hon började svamla om senast de sågs, när Deena berättat att hon av misstag råkat komma ut som […][...]

Den bok som kom att bli Björner Torssons sista består av tre olika delar: först själva huvuddelen, dikterna, som utgör större delen av boken, sedan ett PS och därefter ett PPS. PS:et är ett minst sagt intressant inslag, ett slags fiktiv dagbokstext. Nåväl, det är inte första gången i litteraturhistorien som en fiktiv text tagit […][...]

Det dröjer två, kanske tre läsningar innan jag hittar in i Ananda Devis Tidvatten, solskörd. Tillsammans med romanen Eva ur spillrorna, som också kom tidigare i år, är den en introduktion av Devis författarskap på svenska, översatt av Maja Thrane och Jonas Ellerström. Diktens ämnen är angelägna och tangerar delvis romanens. Det rör sig om […][...]

att ”komma” till skriften är en fusion, en sammansmältning, om det finns någon ”påverkan” från min sida är det i en sorts ”position”, en passiv aktivitet som om jag sporrade mig själv: ”släpp taget, låt skriften komma, låt dig genomfuktas, sköljas, slappna av, bli en flod, släpp allt, öppna upp, lös upp, öppna slussarna, rulla, […][...]

Fakta, fakta, fakta. Det är vad som pläderas för, vad som ska läras ut i den skolsal där romanen Hårda tider tar sin början. Stadens ledande herrar är rörande överens. Här ska inte vara några sagor, någon fantasi, några känslor, egna tankar eller andra flummerier. Tidens anda är rationell. Den tillhör fabrikerna, de höga, rökspyende […][...]

En fysisk känsla fyller texterna i boken Tillstånd som gavs ut i början av år 2020. Årstiderna växlar. Det är ömsom lätt att ta sig fram i skogen, ömsom snårigt. Kläder blir blöta av regnet. Omöjliga är stockarna som ska baxas upp i klyvningsmaskinen. De är knotiga och fastnar som om de har en egen […][...]

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av […][...]

Kalsong-Johan. Det är nidnamnet jag har förärats av grannarna ovanför. Rätt mysigt och inte alls elakt. De har sina problem varför vi inte förmått ringa störningsjouren tillräckligt många gånger för att få dem vräkta. Jag och min fru är antagligen garanterade en plats vid Guds högra sida. Det händer naturligtvis att man får nog; att […][...]

Baksidestexten till den här boken gör gällande att trots ökande klassklyftor och andra sociala motsättningar, så finns det en sak som förenar oss: cykeln. Det är också cykeln som skall utgöra den röda tråden för det tiotal personporträtt som journalisten Peter Kadhammar skriver i den här boken. Vi får alltså bekanta oss med allt ifrån […][...]