En kvinna reser till Bogotá med sin nu vuxna son för att träffa kvinnan som födde honom, hon som är hans biologiska mor. Han är förväntansfull, hon är rädd. Han ser det som att han kommer att vinna något, hon ser bara en möjlig förlust. Samtidigt finns där en lättnad – kvinnan hon fantiserat om […][...]

Ibland vill man bara försvinna man mår keff, att aldrig få vinna lägga sig ner och aldrig mer vakna man tänker här på jorden finns inget jag ska sakna (Latin Kings – ”Borta i tankar”) Det är lätt att tröttna på Dogge Doggelito. Han har under senare år exponerats mycket och synts i allt från […][...]

”Högerpopulismen i Europa” är undertiteln på Anna-Lena Lodenius nya bok om europeiska partier som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Ukip och Front National. Inte ”högerextremismen” eller ”nyfascismen” som ibland har använts, utan ”högerpopulismen” eller ”radikal högerpopulism”. Kanske även ”främlingsfientliga och nationalistiska”, som faktiskt är bokens allra första ord. Det är inte jättelätt att beskriva den ganska […][...]

Varje person presenteras med namn (ofta i diminutiv), ålder när kriget kom, och nuvarande yrke, som för att redan från första början slå fast att åtminstone den här fyraåringen växte upp till en, åtminstone dugligt, fungerande vuxen. Det är inte nödvändigtvis en tröst. Varför berättade jag detta för er? Nu tycker jag att det är […][...]

Aniara, Harry Martinsons versepos från 1956, är som sann klassiker ständigt aktuell för omtolkningar. Karl-Birger Blomdahls opera från 1959 är kanske mest känd, men genom åren har Aniara blivit såväl flera teaterföreställningar, en balett, en musikal och en monolog såväl som olika multimediala föreställningar. En gräsrotsfinansierad dödsmetallplatta som bygger på Aniara-berättelsen lär också vara på […][...]

När jag var drygt tjugo umgicks jag intensivt med Nina, vars föräldrar bodde på Åland. Otaliga är de gånger vi åkte Finlandsfärja för att ta oss till Mariehamn och naturligtvis passade vi ofta på att ta en partykryssning när vi ändå skulle dit. Jag är väl bekant med dessa enorma festcontainers där folk dricker sprit, […][...]

Tiggare på gator, torg och inte minst utanför matbutiken, är numera ett vardagligt inslag i den svenska stadsbilden. Mycket har sagts och skrivits om varför de plötsligt dykt upp, det har spekulerats vilt om organiserade ligor som lurar ”godtrogna” svenskar, tiggarbosättningar har bränts ner, de har avhysts av polis och myndigheter och hatsajterna på internet […][...]

19 år gammal – byxmyndig, straffmyndig, men lagligen fortfarande ett barn – kastar sig Anne en natt från muren till fängelset där hon spärrats in på sju år, bryter foten, hasar sig bort till landsvägen och blir upplockad av en passerande motorcyklist med dunkelt förflutet. Han hjälper henne fly, hon förälskar sig i honom, han […][...]

Modernistas nytugåva av Jevgenij Zamjatins Vi är skönt formgiven av Lars Sundh, och Nils Håkanson har skrivit ett utmärkt förord. Dessutom är Zamjatins poetiska språk i Sven Vallmarks översättning krispigt och klart som en höstmorgon. Är du det minsta intresserad av dystopier så ska du definitivt läsa det här verket som räknas som en föregångare […][...]

Om möjligheten finns reser jag helst i tyst kupé på tåget. Efter att ha läst nyutgåvan av Patricia Highsmiths debutroman från 1950 känns det bäst att fortsätta med det. Under en tågresa träffar arkitekten Guy Haines, en ”vanlig amerikan”, den märklige men fängslande Charles Bruno. Snart, efter lite mat och några glas alkohol, blir Guy […][...]