Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Våld och krig tvingar människor till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. Att söka samhörighet även under svåra förhållanden — kanske att fysiska rus uppstår och nya barn blir till. Eller att aktivera sig i någon verksamhet som inte handlar om hämnd: sätta upp teaterpjäser, läsa böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.

Similar Posts:

• Lågmält om krigets vansinne
• Om en man utan minne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att leva i någon annans skugga
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Personlig introduktion till Stagnelius
• Islams upphovsman i närbild
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal

Igår kom en ny syster.
Det var så där.
-Kan vi byta till en häst, undrade Maja.
-Men Maja, sa mamma.

Så börjar bilderboken Maja rymmer där Maja får en Kräkbajskorv på halsen. Jag hörde en gång att få syskon det kan jämföras med att ens partner kommer hem med en älskare och prompt meddelar att den från och med nu också ska bo under samma tak.

Majas lillasyster skriker, kräks och luktar bajs. Trots det får den nya syrran full fokus. Men när Maja skriker blir alla arga. Först är hon på sitt rum och funderar. Sedan packar hon ryggsäcken med muffins och bananer. Maja beger sig in i skogen som befinner sig runt knuten. Skogen är enorm, den verkar aldrig ta slut. Längst in i den djupa skogen möter Maja en mumsande häst. Hästen är perfekt stor, kan prata och bekräftar Maja. Snabbt växer en ömsesidig vänskap fram där Maja och hästen hjälper och tar hand om varandra.

När Maja hoppar upp på hästens rygg går det superlätt. På bilden ser vi hur Maja stolt står som en akrobat på hästens rygg medan hästen forsar fram i galopp. De delar tystnad och en muffins tillsammans och betraktar solnedgången från en bergstopp. Det är vackert och sorgligt på samma gång inser Maja. Då brister det för Maja och storgråten kommer. Hon berättar allt för hästvännen. Det rinner ur henne. Kräkbajskorven, skriken och alltihop. Efteråt sitter de tysta en lång stund.

-Vad bra, sa hästen sen.
-Vadå, sa Maja.
-Att du sa det där, sa hästen.
-Tycker du, sa Maja.
-Ja, sa hästen.

Jag tycker mycket om att något som kan vara så förlamande svårt kan bli lättare att bära om man pallar att prata om det. Och hur det här beskrivs på ett enkelt och självklart sätt. Hästen blir en slags terapeut men samtidigt så stöttar de varandra där i skogen. Det är väldigt vackert.

Elisabet Ericsons illustrationer täcker hela bokuppslagen och har texten integrerad i sig. Bilderna är naivistiska, lekfulla och målade i harmoniska färger. Majas och hästens samspel och vänskap förstärks förbannat fint med miner, gester och kroppsspråk. Här har vi ett praktexempel på att text och illustration tillsammans höjer varandra.

Språket är på samma gång poetiskt, självklart och modigt enkelt. När jag slår ihop Maja rymmer är jag fylld av både vemod och förhoppning precis som jag tycker man ska vara när man läst något riktigt bra. Det här är en omvälvande berättelse där en stor livsförändring beskrivs på ett genialt vis.

Similar Posts:

• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Syskonlängtan
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sagor med tradition
• Privat- och piratgrejer

Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

Simon Sorgenfrei har skrivit en liten bok som kan ge den Stagneliusintresserade en välkommen knuff i rätt riktning. Det är en personlig text som tycks ha sin upprinnelse i en svår släng av covid-19, då när pandemin var ung och smittan fortfarande ganska okänd.

Biografiska data och litteraturvetenskapliga rön blandas med Simon Sorgenfreis egna läsupplevelser. Det påminner om några av de böcker som Olof Lagercrantz skrev om enskilda författarskap som Gunnar Ekelöfs, Dantes och Swedenborgs. Det är lyxigt när en begåvad läsare tar sig tid att ge en rejäl personlig introduktion.

Näktergalen är skaldens alter ego i en lång rad dikter. Läsaren får även en teori om vem Amanda kan vara, kvinnonamnet dyker upp på flera ställen. Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och förklarar vad gnosticismen är för något och vilken betydelse den hade för Stagnelius. Utan rudimentära förkunskaper på det området kan begreppet ”demiurg” kännas svårt.

Genom hela boken är författaren noga med att återkomma till att Stagneliusläsaren ska lita på sin egen förmåga. Det här är poesi och det finns utrymme för många sätt att närma sig dikterna, insisterar Simon Sorgenfrei. Han avråder från att stirra sig alltför blind på skaldens litterära och filosofiska inspirationskällor.

Kunskapen om dessa kan bidra till en fördjupad läsning och reflektion men är för mig aldrig utgångspunkten. Det är väl en av hemligheterna bakom Stagnelius storhet, förmågan att gifta samman det exotiskt filosofiska med det trohjärtade och enkla på ett sätt som erbjuder olika läsarter. Men vad som framför allt griper tag, som gör att han letar sig in hos mig som läsare, är att han lyckas ladda dessa ofta luddiga filosofiska och religiösa spekulationer med hela sitt känsloregister. Man tror på honom. Känslorna verkar självupplevda.

Många av oss har starka relationer till enskilda författarskap. Det är härligt att ta del av Simon Sorgenfreis innerliga samspel med Stagnelius dikter. Men oavsett den här typen av introduktion tror jag att vår främsta romantiker kommer att fortsätta hitta fram till läsare, unga som gamla. Alla som har något av outsider inne i sig, har upplevelser att hämta hos Erik Johan Stagnelius.

Similar Posts:

• Unikt ärligt om den påstådda ”islamiseringen”
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Originalitet en masse
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Essäer från bokens guldålder

De saknar klorofyll, svamparna. Med andra ord kan de inte använda solljus för att binda kolhydrater. Men liksom gröna växter behöver svampar kolhydrater för att växa. Därför tar de i stället sin energi från nedbrytning av organiskt material.

Det är lätt att tänka att de därmed parasiterar. Så är det. Men innan vi alltför indignerat pekar ett anklagande finger bör vi besinna att här är människor och svampar lika goda kålsupare. Ja, alla djur är i detta avseende som svampar.

Och svampar kan vara både roliga att plocka och goda att äta. Vi kan parasitera tillbaka, om man vill se det så! Men man behöver kunna skilja de ätliga från alla andra. I synnerhet behöver man kunna identifiera de rakt av giftiga svamparna. Så då kan det vara på sin plats med en svampbok.

Vad utmärker en god svampbok? Jag tänker att nummer ett – självklart – är att den underlättar identifiering av arter. Till det ändamålet är tecknade bilder att föredra framför fotografier. Det är något med den mänskliga tolkningen som är enklare för en annan människa att läsa.

Det andra jag uppskattar är enkelheten att bära med sig. En god svampbok ska vara så liten att den passar i vilken ficka som helst. Till detta hör att den bör vara tryckt på papper som inte är alltför känsligt för fukt. Den som är ute i skogen kan ju överraskas av regn.

Det tredje är pedagogiska beskrivningar i text av relevanta arter. I texten behöver avvikelser från det normala anges. Om storleken, färgen eller formen kan variera så är det i texten det behöver framgå.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga, i fallet Tukan förlags svampbok. Storleken är 13 gånger 9 cm. Det är en översatt bok. Kanske är det därför vissa för svenska förhållanden mindre vanliga svampar förekommer, vilket kan kännas som ett onödigt brus. Kanske är det också därför som registren, det finns ett för svenska namn och ett för vetenskapliga, inte ger träff på ”Karljohan”. I stället behöver man veta att ett alternativt namn för samma sort är ”Stensopp”.

Similar Posts:

• Vad är egentligen en svamp?
• Barn inget hinder för uteliv
• Bildskön och passionerad handbok
• Kvickheter i tjatig text
• Poesi med en räv bakom örat

För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Similar Posts:

• Små stora betraktelser
• Fingret, linjen, kartan
• Förutsägbart om familjehemligheter
• Upphöjd vardagstristess
• Det går aldrig som man tänkt sig

Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Obevekligt mot katastrofen
• En liten bok mellan romanerna
• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln