Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Rysslands baksida

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Stackars Klara
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Lågmäldhetens dramatik

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Mastigt, träligt, underbart
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som ganska få svenskar behärskar, slår det mig hur beroende vi är av dessa enskilda personer – översättare, förläggare och andra vars namn man stöter på gång på gång på gång i det som finns tillgängligt av språket översatt till svenska – och deras stora passion för ett visst språk och kultur. Hur uppstår egentligen en sådan passion?

Om detta handlar Jangfeldts bok En rysk historia. Det är en bok som man skulle kunna säga står på två ben, eller om det nu är fler. Den börjar som en riktigt klassisk självbiografi med författarens föräldrar och släkthistoria. Samtidigt säger den sig inte riktigt vilja vara en självbiografi, utan just en bok om mötet med och fascinationen för det ryska. Som sådan innehåller den en rad möten också med enskilda kulturpersonligheter, både som ett slags reportage och mer som en samling minibiografier – och det inte bara över ryssar, utan över lite alla möjliga figurer som Jangfeldt mött och skrivit om.

Ibland har de en koppling till Ryssland och Sovjetunionen, som Raoul Wallenberg, ibland är kopplingen ytterst vag, som Axel Munthe, på vars Capri en gång drevs en marxistisk skola som bland andra Lenin besökte. Ja, det känns som en ganska ogin invändning mot ett spännande liv och en viktig författar- och översättargärning, men jag önskar nog att Jangfeldt bestämt sig för vad han ville skriva om och hållit sig till det.

I det dominerande ryska inslaget är det självbiografiska långt ifrån något problem. Det är en stor tillgång. Sovjetunionen blir levande genom Jangfeldts upplevelser, genom hur han som 24-åring försöker skriva sin avhandling om den ryska avantgardismen i ett Moskva där den officiella informationen är tillsluten och en granne på studenthemmet uppenbarligen avsatt för att spionera på den utländska gästen. Det blir levande genom mötet och giftermålet med hustrun Jelena och alla restriktioner som omgärdar det.

Inte minst blir det förstås levande genom mötena med personer som Lili Brik, Vladimir Majakovskijs älskade och musa, Joseph Brodsky, Roman Jakobson och Mikhail Baryshnikov. I exil i USA eller undanskaffade runtom i Ryssland vårdar personer som dessa en muntlig historia och ett materiellt kulturarv i privata lägenhetsarkiv och -gallerier. Här finns de berättelser som inte gick att hitta i de offentliga källorna.

Det är fantastiska historier och det känns närmast otacksamt att klaga. Men det är svårt att komma ifrån att den här boken hade tjänat på att vässas något, att faktiskt koncentrerats till detta fascinerande ryska.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• När Munthe badar hunden
• Mastigt, träligt, underbart

Det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 är, åtminstone i resten av Europa, lite av ett bortglömt krig. Det nyuppståndna Polen och det nybildade Sovjetunionen rök ihop om… ja, officiellt förstås om kyrkan och revolutionen och allt, men i praktiken om land. Det var ett underligt krig, utkämpat av soldater som i många fall redan gått igenom både världskrig och inbördeskrig, och som blandade medeltida bondehärar och de sista stora kavalleribataljerna med flygdivisioner och inbäddade journalister.

Det är som det senare den unge Isaak Babel hamnade där. Som trogen bolsjevik, som bevakat och hyllat revolutionen några år tidigare, skickades han ut för att bevaka kriget för partiorganets räkning; han skulle följa Budjonnyjs stolta ryttararmé, skriva om världsrevolutionen, om röda arméns ostoppbara frammarsch, om det jublande mottagandet bland folket när de befriades från de polska adelsmännens och prästernas ok.

Nu blev det ju inte så, och inte bara för att Polen typ vann kriget. Det Babel beskriver i Ryttararmén är ingen triumf, någonstans, annat än den att han råkade skriva något av det största som 1900-talet hade att säga, där allt det där som ännu ska hända på något vis ekar i varenda ordvändning. Det han hittar, mitt i den här krocken mellan två vattentäta världsförklaringar, är ett kaos. Ödelagda landsändar med svältande bönder. Officerare i samma armé som driver personliga vendettor mot varandra. Kosacker som gråter över döda hästar medan liken läggs i högar. Chockade soldater som behövt avrätta sin egen far. Ukrainska gerillakrigare som monterar kulsprutor på hökärror och skjuter på alla sidor. Synagogor och kyrkor som töms och skändas, judar som slås ihjäl som boskap medan de försöker hävda sin rätt att vara här. Sjuksköterskor som får finna sig i att bli våldtagna av bassarna om de vill komma ombord på tåget hem. Politiska diskussioner som mynnar ut i inget. Revolutionen är inte problemet; den ser bara inte ut som en lösning heller.

Polackerna har täppt till ögonen för mig,— viskar gubben knappt hörbart. — Polackerna — dom elaka hundarna. Dom tar oss judar och sliter av skägget på oss, dom hundarna! Och nu slår man dom i stället, dom elaka hundarna. Det är storartat. Det är revolutionen det. Men polackerna sköt, snälla herrn, för att dom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att ni är revolutionen. Men revolution betyder ju tillfredsställelse. Och tillfredsställelsen tycker inte om att ha föräldralösa barn i huset. Goda människor gör goda gärningar. Revolutionen — det är en god gärning av goda människor. Men goda människor dödar inte. Alltså är det onda människor som gör revolutionen. Men polackerna är också onda människor.

Mannen som står och pissar på en död polack gör det inte av hat. Han gör det helt enkelt för att det är mörkt, han var tvungen att släcka ficklampan för att hålla i kuken, han såg inte. Lik finns ju överallt.

De är långa, nätterna här framme i skyttelinjen, de tar aldrig slut. Och då får man lust att prata med någon människa, men var ska man få tag i någon?..

Där kriget drar fram dör allt. Soldater, civilister, hästar, skörder, ideal, mänsklighet. Babels alla poetiska vändningar kan inte få dem att dö vackert, de ljuter inte hjältedöden med ett sista rop på Lenin eller Pilsudski – möjligen på mamma. Det är 1920, och så mycket ska fortfarande hända; någonstans bland svälten och judeförföljelserna passerar de Tjernobyl, ett ord som ännu inte har fått den vikt det skulle få. Det fick Babel aldrig veta; Ryttararmén blev både hans stora genombrott och hans fall – han blev hårt kritiserad för att han lät alla stå med sina egna namn, i all sin löjligt komiska fulhet, skrev noveller i stället för redogörelser. Han förväntades sätta sin talang i revolutionens tjänst, i stället skrev han om det han såg, det han kände som jude och intellektuell mitt i slakten, alltid utanför, aldrig fullt ut en del av det. Han hittade människoöden i stället för trupprörelser, känslor i stället för idéer. Tro fan att hans liv slutade i ett av Stalins läger, med en kula i nacken.

Mannen som står och pissar på en död polack knäppger gylfen, tänder ficklampan och tittar närmare på den döde som ligger i en trave av papper, propaganda och brev till kärestan blandat.

Med Pilsudskis, marskalkens och överbefälhavarens, proklamation torkade jag av den stinkande vätskan från min okände broders skalle och gick vidare, böjd under tyngden av min sadel.

Similar Posts:

• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• I brotten och tystnaderna
• Padarlanat!
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Apokalyps ur många vinklar

Det tomma hemmet är delvis baserat på Tjukovskajas egna erfarenheter. Hennes make arresterades i slutet av 1930-talet, under Stalins ”stora terror”. Tjukovskaja köade och köade för att få veta vad som hänt, innan hon slutligen meddelades att han avrättats. Under den här perioden skrev hon romanen Det tomma hemmet, som länge fick hållas gömd, började cirkulera illegalt under det sena 50-talets ”töväder” och kunde publiceras officiellt i Sovjetunionen först under glasnost-åren i slutet av 80-talet.

Liksom författarinnan lever hennes huvudperson, änkan Sofia Petrovna Lipatova, i Leningrad i slutet av 1930-talet och arbetar på ett statligt förlag. Där är hon föreståndarinna på maskinskrivningsavdelningen, ett arbete hon både trivs med och tar på stort allvar. Hon beundrar förlagets direktör, hon blir utvald att representera de partilösa arbetarna vid en viktig sammankomst, hon är våningsförman för det kollektiv som är inhyst i det som en gång var familjen Lipatovs egen lägenhet, och hennes son har fått komma med i det kommunistiska ungdomsförbundet, Komsomol. De är helt enkelt exemplariska sovjetmedborgare.

En dag får Sofia Petrovna höra talas om en gammal bekant som blivit arresterad. Hon möter hans hålögda hustru på gatan och förmanar henne att hålla modet uppe – eftersom han är oskyldig kommer ju allting att lösa sig. ”I vårt land kan inget ont hända en hederlig människa. Det är ju bara ett missförstånd.” Men också på förlaget upptäcks alltfler sabotörer och terrorister. Vad är det egentligen som pågår?

Så tar sonen, Kolja, sin ingenjörsexamen och får tillsammans med sin bäste vän arbete på en fabrik i Ural. Först går det lysande och Kolja hyllas i Pravda för sin uppfinningsrikedom och entusiasm, men så en dag kommer bäste vännen hem till Sofia med andan i halsen: Kolja har blivit arresterad.

Det måste naturligtvis vara ett missförstånd. Sofia Petrovna köar utanför fängelset och åklagarämbetet och håller sig på replängds avstånd från de andra kvinnorna där, vars anhöriga verkligen måste ha gjort något fel. Bara gradvis går det upp för henne att absolut ingenting kommer att ordna sig.

Det tomma hemmet ger en rättfram, lättillgänglig bild av hur terrorn griper omkring sig. Hur ett fruktansvärt system under en paranoid ledare kan fortgå eftersom det så länge bara gäller någon annan. Sofia Petrovna behöver inte tro på några orättfärdigheter. Det finns ju alltid förklaringar – ända tills orättfärdigheterna drabbar henne själv.

Framför allt ger Tjukovskajas roman ändå en levande, faktiskt charmerande bild av det vardagliga livet i 1930-talets Sovjetunionen, av arbetsplatsens och lägenhetskollektivets små glädjeämnen och irritationsmoment, av hedersbetygelser som en korg rosor på Internationella kvinnodagen från partiets lokalavdelning, av drömmar om en potentiell sondotter vid namn Ninel – ”ett stilfullt franskt namn, som dessutom blev ’Lenin’ när man läste det baklänges” – och av förberedelser för förlagets personaljulfest, där granen pryds av en röd stjärna med Lenin som barn på och barnens gottpåsar innehåller kort med texten ”Tack, kamrat Stalin, för vår lyckliga barndom!”.

För att ett ”efter” ska bli riktigt drabbande måste det finnas ett levande ”före”, med karaktärer som man verkligen bryr sig om. Där lyckas Lidia Tjukovskaja bättre än de flesta, trots att vi ju mycket väl vet hur det slutar, iscensätta en värld där ”inget ont kan hända en hederlig människa”.

Similar Posts:

• I brotten och tystnaderna
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• En släkt- och epokkrönika
• Mastigt, träligt, underbart
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Återigen: Vafan?

Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”

Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.

Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.

För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.

Vafan?

Similar Posts:

• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Systemkolapokalyps
• Osande dieselpunk i Stockholm
• Fascinerande historisk historia
• Twin Peaks-mystik på den uppländska landsbygden

Om något poängterar han snarare kontinuiteten, likheterna mellan tsar Nikolaj II:s Ryssland och Lenins och Stalins Sovjetunionen:

Utsikterna att de som stod bakom oktoberrevolutionen skulle få se en framtid med lugn, stabil utveckling åt rätt håll var små. Året 1917 gav upphov till motsägelsefulla och orealistiska mål hos de styrande. Detta skedde mot en bakgrund av ekonomiskt sönderfall fram till 1921, och varubristen skapade missnöje. Kulturella och sociala traditioner satte gränser för viljan att lösa konflikter med fredliga medel, åtminstone efter en lugn period på våren 1917. Bolsjevikerna, som var en produkt av ett samhälle med just dessa kännetecken, vidgade gränserna för politiskt styrd hänsynslöshet. Inbördeskriget hade en brutaliserande effekt. Redan under Lenins livstid hade bolsjevikerna på ett bryskt sätt undanröjt viktiga praktiska och ideologiska begränsningar av de statliga organens makt. Och även om övergången till ett ännu hårdare sovjetstyre i slutet av 1920-talet inte var oundvikligt fanns det alltid som en påtaglig möjlighet.

Det här är den fjärde omarbetade upplagan av Sovjetexperten Service bok. Den kom ut första gången 1986 och har förstås tagit intryck av mängder av ny forskning och nytt material som tillgängliggjorts sedan dess. På en bra bit under 200 sidor har Service åstadkommit en forskningsgenomgång och syntes som är förhållandevis lättillgänglig och lättöverskådlig, och han är uppenbarligen mycket väl inläst på området.

Men det är en komplicerad process att sammanfatta på så litet utrymme, och resultatet blir en smula blodfattigt. Framför allt får man som läsare inte särskilt levandegjort för sig de människor som deltog, som faktiskt trodde eller inte trodde på idéer, som slogs och svalt och ställde krav och blev utsatta och drömde.

Inte ens makthavarna (före och efter revolutionen) framträder som några direkta personligheter – även om Service tydligen skrivit tegelstenar annorstädes om såväl Lenin och Stalin som Trotskij – men framför allt hade det varit intressant att få veta mer om vanliga ryska och sovjetiska medborgares liv. Nå, det är förstås något helt annat än den här korta översikten.

En annan intressant aspekt berörs i Kristian Gerners förord: det nutida Rysslands förhållande till Sovjetunionen. Den som läst Kalle Kniiviläs reportagebok Putins folk, eller för den delen hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds, vet att Sovjettiden på andra sidan 1990-talets ekonomiska ”chockterapi” fått ett nytt rosenrött skimmer för många ryssar. Nuvarande ledare vet att spela på det.

”Med tillämpning av det djupperspektiv som Robert Service anlägger på det tidiga 1900-talets ryska revolution”, skriver Gerner, ”kan vi se att den nutida ryska revolution som inleddes på 1980-talet kommer att bli en ännu mer långvarig process”:

Robert Services skildring av hur den socialistiska staten Sovjetunionen växte fram och konsoliderades har särskild aktualitet i våra dagar. Ryssland har under den hårdföre presidenten Vladimir Putins ledning tvingats in på vägen mot den ideologiska likriktning, politiska repression och främlingsfientlighet som kännetecknade både tsarernas Ryssland och Sovjetunionen. Putin är förvisso inte någon ny Stalin, långt ifrån. Han är ”bara” en Nikolaj II för vår tid.

Similar Posts:

• Bara Tanja blev kvar
• I brotten och tystnaderna
• Tyskland på randen till revolution
• ”Jag trodde … ”
• Den ryska revolutionen dissekerad

Och i vilket fall som helst behöver man faktiskt inte vara elak alls.

Räck upp handen om du hört det förut. Eller, du kan förmodligen inte räcka upp handen, för du har förmodligen redan somnat. Ja. Ungefär så spännande tycker jag också att det är med ännu en liten vänsterpamflett som vill understryka att stalinism inte är detsamma som kommunism.

Det är ju inte det att jag tycker han har fel, men jag har lite svårt att förstå varför Tariq Ali har skrivit den här boken. Alla vänstermänniskor har hört det till döddagar, ytterst få skulle ha särskilt mycket att invända, och ingen på högersidan kommer ändå att bry sig. Fråga Lars Ohly.

Det engelska originalet, The Idea of Communism, ingår i en hel bokserie med just namnet What was Communism som Ali är redaktör för. Kanske fyller den någon funktion där som jag inte riktigt kan genomskåda. Någon sorts väldigt grundläggande grundkurs? Fast för en grundkurs – eller alls – tycker jag egentligen att han är alldeles för dålig på att definiera sina centrala begrepp.

Själv fastnade jag för baksidestextens försäkran att Ali argumenterar för ”att det krävs någon form av socialism och global planering för att rädda jorden från utplundring och miljökris”. Tyvärr är den enda meningen ungefär så utvecklad som den argumentationen blir.

Däremot har han en styrka i att han ibland vidgar perspektiven. I Europa är kanske ”kommunism” och ”socialism” nästintill hopplösa begrepp, men ur exempelvis latinamerikansk synvinkel blir bilden en annan.

En utgångspunkt tar Ali i Marx (jaja, hegelianska) stadietänkande (jo, jag är medveten om att jag förenklar) med alla dess deterministiska varningsflaggor. Feodalismen övergick i kapitalism och den ska i sin tur övergå i kommunism. Det kan väl för all del vara en poäng att vi borde lacka ut på kapitalismen förr eller senare (fast oddsen är förmodligen större att den tar livet av oss först). I vilket fall understryker Ali att det förmodligen är för tidigt än att avgöra om Marx hade rätt eller fel. Övergången till kapitalism tog många hundra år och kantades av strider och bakslag. Nästa övergång står vi kanske bara precis i början av?

För så länge som den moderna kapitalismen, ett system som bygger på exploatering och ojämlikhet och återkommande kriser, för att inte tala om dess inverkan på planetens ömtåliga ekologi, finns kvar är det inte möjligt att utesluta möjligheten att antikapitalistiska rörelser skall komma till makten. Sett i det perspektivet förblir jag en orubblig socialist

För en mer nyskapande (och ja, kanske bitvis knasigare) kommunistisk historieskrivning och inte minst Marx-läsning skulle jag faktiskt hellre rekommendera norske Pål Steigans En gång skall jorden bliva vår. Där spelar också mer av ekonomisk och ekologisk kris in.

Slutorden får ändå bli Alis.

Striden mellan de som har och de som inte har går vidare, om än i nya former. Det är nödvändigt att lära av nittonhundratalets misstag och gå utöver dem. Kapitalismen har inte gjort det. Socialister måste.

Similar Posts:

• Kommunismen som miljöpolitik
• Marx för 2000-talet
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Systematisk risk var ordet, sa Bull
• Marx och friheten