dagensbok.com » Vatten

Katarina Bivald "Liket på Tallholmen "

Anna Liv Lidström — Sun, 26 Jan 2025 23:00:37 +0000

En brittisk kriminalkommissarie med ett brutet ben sitter strandad hos sin väninna i Stockholms skärgård. För att ha något att göra börjar han spana på ön mittemot. Där på klipporna tronar en surrealistisk lyxkåk som fångar kriminalkommissarie Ian Ahmeds intresse. Anar att ni känner igen en inledning från till exempel Alfred Hitchocks Fönster mot gården, Paula Hawkins Kvinnan på tåget, A.J Finns Kvinnan i fönstret, exemplen är många. En voyeur som antingen fysiskt eller psykiskt är fjättrad i hemmet och som börjar flukta på grannarna.

När kvinnan som rumsterar i lyxkåken plötsligt kommer farande över i en liten båt blir kriminalkommissarien förskräckt. Är han påkommen med kikaren? Men det visar sig att kvinnan vill bjuda över honom och hans väninna på sin nalkande 80-årsfest. Väninnan är författaren Berit Gardner. Vi har träffat denna dynamiska duo i flera tidigare böcker som utspelat sig bland annat på den brittiska landsbygden och på Teneriffa. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att kriminalkommissarien och Berit Gardner deltar i med den äran. Jubilaren Margrethe är mystisk och resten av familjen skaver skarpt. Ett riktigt kammardrama som presenteras här faktiskt.

Huvudkaraktären Berit har en osviklig känsla att trippa på lik. Att folk dessutom pladdrar på mer när de möter henne än poliser är snillrikt. Jag gissar att hennes personlighet inbjuder till det. I denna roman har dock något hänt. Kriminalkommissarie Ian Ahmed blir orolig. Varför dras inte Berit in i intrigerna? Hon känns inåtvänd och ointresserad. Men det har naturligtvis sin förklaring och faktiskt sin lösning till slut. Vi kan andas ut. Så mycket kan jag avslöja.

Titeln Liket på Tallholmen ljuger lite, det sker nämligen fler än ett mord därute på ön. Det är spännande, kargt men samtidigt pusselputtrigt. Det finns god mat, goda drycker, varm vänskap och giftiga familjefejder och missförstånd. Vilket potpurri, eller hur?!

Sven Lindqvist "Bänkpress • Ökendykarna"

Eva Wissting — Fri, 20 Aug 2021 22:00:17 +0000

Förra året bjöd Nirstedt/litteratur på två nyutgåvor av några av Sven Lindqvists mest uppmärksammade böcker, varav den ena är den här boken som innehåller både Bänkpress (först utgiven 1988) och Ökendykarna (först utgiven 1990).

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Andri Snær Magnason "Om tiden och vattnet"

Lena Nöjd — Thu, 18 Feb 2021 23:00:55 +0000

Världens historia är så lång och mänsklighetens så kort. Jag förstår att det finns ett behov att skriva en självbiografi där man reflekterar över historiska händelser och personer man mött. Ett minne för nästkommande generationer.

Isländska Andri Snær Magnason väver i sin bok Tiden och vattnet in varningar för framtiden tillsammans med personliga anekdoter. När det isländska höglandet skulle bebyggas med en damm i anslutning till en aluminiumfabrik var han engagerad i motståndet. Han har träffat företrädare för vetenskapsvärlden, och ett par gånger även träffat Dalai Lama.

Han har även mött forskare som bett honom att berätta hur illa det är. Många har svårt att ta till sig fakta om hur människans livsstil hotar alla arters livsvillkor. Bruset av information gör det omöjligt. Dessutom kommuniceras forskares resultat på ett sätt som avslöjar att de inte är specialister på informationsöverföring.

När Magnason försöker förstå hur allt hänger ihop kretsar hans tankar kring två utgångspunkter, nämligen tiden och vattnet.

En aspekt kring tiden är att människors tankestrukturer inte förändras över en natt. Han belyser med exempel från år 1809 när en islänning argumenterade för att varje medborgare i samhället förtjänade frihet. Ingen förstod vad han menade med ordet frihet. Hela föreställningsvärlden var hierarkisk och att tilldela frihet till någon som inte besatt egendom gick emot de flestas tankar. Det dröjde ända till 1920 innan alla män och kvinnor fick lika rösträtt. Poängen tycks vara, att klimatbeskrivande ord som idag är nya och obegripliga inte kommer att förstås av jordklotsmedborgarna förrän någon gång i framtiden.

En annan aspekt är att klimatförändringar skett över så lång tid. Redan i mitten av 1700-talet lades grunden för utsläpp av växthusgaser, nämligen när John Watt utvecklade ångmaskinen. Utvecklingen eldades på när oljan upptäcktes år 1860 och när tändningsmotorn uppfanns något år senare. Hade klimatförändringar kommit över en natt, skulle katastrofen upplevts mer direkt. Långsamheten gör att problem – som dessutom är osynliga – sopas under mattan.

Paradoxalt är det inte läge att agera långsamt just nu. Alltfler människor trängs på jorden och för djur- och växtarter lämnas allt mindre plats. En räddning måste till inom de närmaste decennierna.

Även vattnet betraktas ur olika perspektiv – och dess självklara värde som livgivande förekommer i mytologiska berättelser runtom i världen. Också vatten i frusen form är livgivande. Men när polernas och Himalayas isar toksmälter i stället för att smälta långsamt eskalerar katastrofen. Detta vetenskapliga faktum bekräftades genom nyhetsrapporter den 7 februari 2021, då en glaciär rasade i Indien. Snabbt krympte nyheten till en liten notis, trots det höga antalet omkomna.

Boken innehåller flera träffande liknelser som kan användas för att belysa hur människan orsakat den ekologiska katastrofen som eskalerar. Författaren är medveten om att människan fått ett ökat välstånd med de tekniska uppfinningarna men hans appell är likväl tydlig. Utvecklingen måste vändas.

För att balansera stämningen av undergång berättar författaren ömsint om far- och morföräldrarnas liv. Han har även minnen av en hängiven morbror som arbetat för att rädda kajmankrokodiler. I mötet med sina döttrar låter han dem räkna ut en levnadsbana för sig själva och eventuella barnbarn. Om de blir 94 år (som deras egen gammelmormor) kommer de att känna någon med samma livslängd som förhoppningsvis lever år 2186.

Tyvärr finns en fara att klimatförändringar gör livet outhärdligt för framtidens generationer, och att allt som lever kämpar för sin överlevnad. Läsning av en kulturpersons självbiografi kanske inte kommer på första plats när det krävs andra handlingar. Framtiden kommer att utvisa hur nära vi är att kunna förverkliga hållbara lösningar.

Soraya Peerbaye "Tell"

Eva Wissting — Fri, 03 Jul 2020 22:00:25 +0000

I diktsamlingen Tell: poems for a girlhood tar Soraya Peerbaye sig an det grymma mordet på fjortonåriga Reena Virk i British Columbia i Kanada. Utgångspunkten är de vittnesuppgifter och fakta som polis och rättegångar manglat igenom, men genom poetens ögon och penna formas ett nytt perspektiv.

Dikten ”Gorge Waterway” innehåller ett citat från obduktionen som hävdar att dödsorsaken var drunkning, men känslan som dikten pekar ut är att det konstaterandet inte säger någonting alls om orsaken till att Reena Virk misshandlades till döds. Kanske var det vatten som hindrade hennes lungor att ta in syre till kroppen, men det säger ingenting om varför eller hur Reena Virk upphörde att leva.

Just genom att utgå från faktamaterial från polisutredning och rättegångar lyfter Peerbaye fram faktans begränsning när det gäller att uppnå och förmedla någon slags ”sanning” eller ”verklighet”. I stället är det poetens känselspröt som behövs för att vaska sig fram till vad som hände där, vid vattendraget Gorge Waterway, och som ledde till en unga flickas grymma död.

Peerbaye undersöker både platsen för brottet och centrala ord för fallet. ”Gorge” betyder klyfta, ravin – men också strupe, och att sluka. I dikten prövas ordens olika betydelser samtidigt som detaljer i miljön lyfts fram: ”sand och grus, krossade snäckor” samt ”små stenar som plockats från hennes hals.”

Peerbayes arbetsmetod att utgå från rättsmaskineriets dokumentation, kombinerat med detaljer från platsen som förankrar dikten i naturen, låter läsaren komma nära det obegripliga.

Therese Alshammar "Aysa i simhallen"

Erik Stenkula — Wed, 03 Jul 2019 22:00:23 +0000

Min väg till att lära mig simma minns jag var lång och svår. Jag tror det var först i tredje klass jag fick till mina simtag, och på ett någorlunda skapligt sätt kunde ta mig fram i vattnet. Därför kan jag naturligtvis bli lite avundsjuk på Aysas frimodighet i den här boken. Hon verkar älska det där stället simhallen i denna nyutkomna bok, och hon ser inte ut att vara mer än 3-4 år. Själv hatade jag att åka till Myresjö simhall i Småland hösten 1979 där jag slutligen lärde mig simma. Varenda gång vi skulle dit, hoppades jag att jag skulle bli sjuk, eller att bussen vi åkte dit med skulle köra i diket. Det hände aldrig, men det är klart med den nyförvärvade kunskap jag tillslut inhämtade var jag ganska stolt över att simma. Ryggsim allra bäst, för där flöt man liksom bara fram, såg inte skiten man hade framför sig, utan kunde bara glo upp i taket och njuta.

Jag vet inte om min simhistoria sett annorlunda ut om jag haft den före detta elitsimmaren Therese Alshammar som coach (det är hon som skrivit denna barnbok) för på bokens baksida står det att hon numera brinner för att dela med sig av vattenvana till både barn och vuxna. Kanske.

Hursomhelst är detta lilla verk skrivet ur Aysas perspektiv. Det är hon som glatt håller upp sin baddräkt på första uppslaget, hemma vid köksbordet, när hon får reda på att hon ska få åka till simhallen. Redan tidigt i boken liknas denna hall vid en djungel eftersom det är så varmt och fuktigt därinne (till skillnad från ute där vinden viner och träden svajar). Det är en metafor som återkommer som jag inte riktigt hänger med på. Är det bara en metafor, eller är denna simhall inredd lite som en djungel? Jag vet inte.

Men jag gillar hur Aysas första-gångs-reaktioner beskrivs. När de är på väg in till bassängerna och baddräkten ska på, klibbar den fast på låren. När hon badat färdigt och stiger upp känns kroppen tung. Det är konkret och jag kommer nära.

Aysa hänger mest med mamma men verkar ha pappa som förebild. Lite könsstereotypt kan tyckas, att medan dottern klänger på mamma, i den mindre bassängen, är det fritt fram för pappa i den större bassängen att träna på de 2000 meter han tränar på att klara.

Så småningom träffar Aysa en kompis i simhallen (också en kille) som får henne att våga lite mer, och slutligen ta några simtag, precis som jag en gång gjorde i Myresjö för snart 40 år sen.

Boken slutar på ett oväntat sätt, ett grepp som nog bara en före detta elitsimmare skulle kunna komma på. Lagom till godnattsagan får Aysa tre frågor av sin mamma, rena rama motivationsskolan: När var du modig idag? När var du snäll idag? När misslyckades du idag?

Sådant kan man gå och klura på, när man helst inte vill se skiten framför sig, utan bara titta i taket och simma på rygg.

Johan Hammar "Sötvatten"

Björn Schagerström — Mon, 07 May 2018 22:00:52 +0000

Nedanför mormor och morfars hus ligger en vik som min kusin och jag ägnade många stunder åt att kartlägga. Under vattnet fanns hur mycket som helst att utforska, stora stenar att hämta andan på, vass där gäddor stod och lurade iklädda sina karaktäristiskt kamouflagemönstrade fjäll, sjögräsängar där vi ibland siktade ålar. Det här var många år sedan men Johan Hammars bok drar ner en under ytan igen och väcker en slumrande fascination för den rika flora av undervattensmiljöer som förekommer i Sverige.

Bilderna, som Hammar många gånger tagit efter timmar iförd torrdräkt, är kanske det allra främsta skälet att plocka upp ett exemplar. Här fångas effektivt det suggestiva i en skog av vass, klarheten och den samtidiga mystiken i en fjällsjö med lååångt siktdjup, rörelsen i forsar fulla med färgglada rödingar, det mäktiga i en vidsträckt glaciärs formationer. Jag har heller aldrig tidigare känt mig lika lockad att ta på ett cyklop och dyka ner i ett kärr ute på en myr, som under läsningen av boken.

Förutom det oerhört vackra visuella materialet är de ackompanjerande texterna klart läsvärda i sig. Skrivelser om grundvattnets rörelsemönster och sothönors boendevanor skulle i fel persons händer kunna bli tämligen torra men Johan Hammar har onekligen laddat sin text med en uppsjö (ursäkta!) av spännande information. Visste du till exempel att paddors ägg läggs i en lång rad, vilket får dem att likna mörka pärlhalsband medan grodors ägg läggs i klumpar? Eller att det i Sverige finns köttätande undervattensväxter i små dammar och diken? Eller att vissa sötvattenslevande musslors larver växer till sig sittandes på fiskars gälar? Eller att den minst energiproducerande hälften av Sveriges drygt 2000 vattenkraftverk skulle kunna monteras ned och energimässigt ersättas av 40 vindkraftverk, vilket skulle betyda allt för de vattenlevande arter som idag alltför ofta faller offer för vattenkraften?

Här och var på sidorna finns QR-koder strategiskt utplacerade. Scanningen av dessa leder till små film- och ljudklipp fångade från Johan Hammars mångtaliga fotoexpeditioner men ibland även till uppdaterade rapporter om var särskilda här omskrivna djur- och växtarter har observerats de senaste månaderna. På det sättet sträcker sig Sötvattens-projektet bortom bokpärmarna, mot en multimedialitet.

Boken avslutas med ett hoppingivande kapitel som bland annat berättar om hur lyckade återrestaureringar av vattendrag har resulterat i smärre explosioner av arter som varit i princip försvunna efter flera årtionden präglade av exploatering. En mycket passande final för en bok genom vilken fotografen och skribentens brinnande entusiasm för de olika vattenmiljöernas särprägel och betydelse för artmångfald flödar påtagligt.

Emmi Itäranta "Minnet av vatten"

Björn Waller — Tue, 01 Aug 2017 22:00:01 +0000

När polarisarna smälte blev världen inte våtare; kusterna drog sig inåt, men värmen steg och havsvatten kan man ju inte dricka. Så i den lilla byn i vad som en gång var Finland och nu är en avlägsen provins i Nya Qian är vatten det mest värdefulla som finns. All vår moderna teknologi ligger och rostar på sophögen och du kan bli avrättad för brott mot vattenlagarna. Vår huvudperson är Noria, sjutton år och lärling till sin far, som är bygdens temästare (sedan generationer tillbaka en lika självklar huvudroll i samhället som prästen på den europeiska tiden). Bara hon och hennes far vet var den bästa källan finns, men det är en farlig hemlighet att ha när myndigheterna blir alltmer desperata … Och en smärtsam, när man ser sin bästa väns familj gå utan. Så när Noria själv tar över temästarrollen efter sin far måste hon både betjäna högt uppsatta militärer och dölja allt för dem.

Och ungefär där, om det här vore en amerikansk roman, skulle detta förstås blivit ännu en Hungerspelen-klon där Noria står upp mot överheten och förenar ungdomarna över hela världen mot bla bla bla. Men det är det inte, och jag gillar verkligen det. I stället spinner Itäranta ihop en hemvävd blandning av buddhism light och nordiskt vemod som verkar vilja ställa sig någonstans mittemellan Philip K Dick och Tove Jansson. Visst finns där korrumperade makthavare som inte räds att gripa till alla medel för att få behålla makten, och visst tvingas Noria och hennes vänner att handla, men det där med att rädda hela världen är lite för abstrakt, tycker ni inte? Så i stället håller sig Itäranta lokalt och vänder frågorna inåt, låter det som Noria själv kan göra och råka ut för betyda allt. Och i centrum står hela tiden vattnet, som symbol både för det konstanta och det som alltid flyter och omformar sig, och tystnaden (jag nämnde att det är en finsk roman, va?) som kan både förtrycka och befria, förstöra och bevara.

Vad hjälper traditioner och ritualer när folk inte ens har vatten att dricka? Kanske kan de bli viktigare än någonsin om man förstår varför de finns till att börja med, när de används inte för att klamra sig fast i ett förflutet man inte kan ändra utan för att bygga en framtid som betyder något. Minnet av vatten blir möjligen lite väl predikande då och då, men jag gillar verkligen hur den kombinerar sin ung-modig-kvinna-mot-världen-handling med ett lugnt men bestämt allvar. Någonstans djupt därnere finns ändå alltid en frisk svalkande källa, hur torrt det än ser ut på ytan.

Staffan Michelson "Vatten"

Klas Rönnbäck — Wed, 25 Jul 2007 23:00:00 +0000

Knappa naturresurser har alltid varit en potentiell källa till konflikter – inte minst frågan om tillgång till drickbart vatten. Att lösa den här typen av konflikter är därför en av de centrala frågor som alla mänskliga samhällen har varit tvungna att hantera, på ett eller annat sätt.

I Europa kom redan det antika Grekland och Rom att utveckla mycket avancerade lagar och regler rörande rättigheter till och skyldigheter om vattnet. Jämfört med motsvarigheter i samtiden var reglerna många gånger mycket detaljerade och avancerade. I den här boken skriver advokaten Staffan Michelson intresseväckande om samspelet mellan naturresursen vatten och rättsreglerna som människorna i antikens Rom och Grekland etablerade. Det är en mycket detaljrik och ingående skildring av såväl rättsprinciperna som låg till grund för systemet, som tillämpningen i enskilda fall som man känner till från olika bevarade källor. Skildringen kommer många gånger också att spegla betydligt bredare frågor om hur ett rättssamhälle utvecklas under antiken.

Boken är välskriven och relativt rikligt illustrerad med vackra fotografier, tagna av fotografen Lena Michelson. För en fackidiot som undertecknad finns också noter i slutet av boken, där man lätt kan orientera sig vidare i vad Michelson bygger sina fakta på – eller hitta vidare läsning.

Författaren utlovar också att den historiska skildringen kan visa på lärdomar vi kan dra apropå liknande konflikter i dagens värld. Det här är väl bokens svagare sida. När man väl kommer till epilogen, där författaren hoppar fram till dagens värld, är det inte helt klart exakt vad ur den antika historien vi ska lära oss – mycket av vad som utvecklades under antiken finns ju även i moderna, nationella rättssystem. Michelson diskuterar därför bland annat internationella konflikter om vatten, men där är ju problemet ett annat – nämligen att det överlag saknas internationella rättsregler, nationalstater emellan. Lärdomarna vi kan dra handlar därför kanske mer om tämligen övergripande och generella frågor?

Här skulle författaren alltså ha kunnat utvecklat sina tankar vidare, för att boken inte bara skulle vara en historisk skildring. I sin helhet är boken därför kanske mer lämpad för den som är intresserad av antikens historia, snarare än den som främst är intresserad av samtida miljöfrågor. Men är man intresserad av historia är det en mycket läsvärd bok.

Ann-Christin Sjölander Holland "Vatten – rättighet eller handelsvara?"

Klas Rönnbäck — Thu, 02 Oct 2003 23:00:00 +0000

Vi behöver alla vatten för att överleva. Men inom en inte allt för avlägsen framtid kan vatten komma att bli en vara som andra på den globala marknaden – som köps och säljs till högstbjudande. Eller?

Sanningen är inte så enkel. Det är i och för sig så att ett fåtal transnationella företag i vattenbranschen har vuxit explosionsartat under senare år. De har också tagit över vattenförsörjningen i ett flertal viktiga städer i både nord och syd. Men samtidigt är dessa bolag långt ifrån att kontrollera vattentillförseln – en överväldigande majoritet av människor världen över får fortfarande sitt vatten från egna brunnar eller offentliga vattenföretag.

Men hur ser då vattenförsörjningen ut globalt? Ja, på många håll har den inte fungerat särskilt väl, framförallt inte i fattiga länder. Servicen har varit låg, korruptionen liksom priserna höga. Men de lösningar som internationella organ som Världsbanken och IMF har föreslagit – i form av bolagiseringar och sedan privatiseringar – har gjort ont värre i många fall.

Fattiga länder har helt enkelt inte haft institutioner som har fungerat tillräckligt väl för att kontrollera de stora vattenbolagen. Resultatet har blivit att bolagen inte lever upp till avtalen, utan struntar i att försörja ett lands fattiga befolkning med vatten – eller trissar upp priserna till orimliga nivåer. Samtidigt, erkänner Sjölander Holland, är det ingen enkel fråga. Offentliga förvaltare har även de många gånger misslyckats med att förse en hel befolkning med vatten. Privata entreprenörer behöver inte alltid vara av ondo – allt beror på i vilken mån politiker och institutioner är kapabla att hantera dem på rätt sätt, och styra deras verksamhet mot de mål man vill uppnå.

Sjölander Holland tar oss med på en global resa och låter oss höra vittnesmålen från människor i branschen i många länder. Det är förespråkare av privatiseringar såväl som kritiker, det är företagsrepresentanter såväl som fackföreningar. Det är både demonstranter och diplomater som intervjuas. Boken ger som helhet därför en månfacetterad bild av ett stort och grundläggande problem i dagens samhälle.

dagensbok.com » Vatten

Katarina Bivald "Liket på Tallholmen "

Similar Posts:

Sven Lindqvist "Bänkpress • Ökendykarna"

Similar Posts:

Andri Snær Magnason "Om tiden och vattnet"

Similar Posts:

Soraya Peerbaye "Tell"

Similar Posts:

Therese Alshammar "Aysa i simhallen"

Similar Posts:

Johan Hammar "Sötvatten"

Similar Posts:

Emmi Itäranta "Minnet av vatten"

Similar Posts:

Staffan Michelson "Vatten"

Similar Posts:

Ann-Christin Sjölander Holland "Vatten – rättighet eller handelsvara?"

Similar Posts: