Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Samuel Eriksson är prästvigd i USA men det räknas inte i gamla Sverige. På den här sidan Atlanten får han hanka sig fram som ”hjälppräst”. Arbetstillfälle finns på Gotland, långt från hustrun Cecilia och den växande familjen i värmländska Väse. Inkomsterna är så små att det knappt blir några pengar över att skicka hem. Möjligen om han avstår att köpa sig ett par handskar…

De välmående och arroganta kyrkoherdarna på södra Gotland har stor hjälp av ämbetsbiträdet Samuel Eriksson, men utan att visa någon tacksamhet. Tvärtom ska alla veta sin plats i det oscarianska Sverige.

Samuel Eriksson måste ofta ha ångrat att han lämnade Amerika, men han biter ihop och fogar sig i sitt öde. Detta är en roman som i hög grad handlar om underkastelse. Den skildrar hur maktlösa människor kan vända sig inåt och där finna viss mening. Det gäller såväl Samuel som Cecilia men även sonen Abel. Den sistnämnde utvecklas till något av en autodidakt poet på värmländska bonnalandet, starkt influerad av Stagnelius. Gestaltningen av Abels öde tar sig an romantikens teman på ett mycket gripande och trovärdigt vis.

Romanen är sorglig och rör sig obevekligt mot katastrofen. Samuel försöker ta sig igenom motgångarna så gott han kan. Familjen gör sitt bästa för att skydda honom. Och genom sina dagdrömmar ger Samuel både hustru och barn en viss motståndskraft tillbaka. Personteckningarna är fulla av liv och läsaren kan se hela familjen i Väse framför sig.

Samuels bok är kanske Sven Delblancs allra främsta roman. Den odödliggör den lilla människans strävan i det auktoritära klassamhället och teokratins diktatur. Sven Delblanc har också ett särskilt öga för kvinnornas kamp i ett solitt sammansvetsat patriarkat. Samuel, Cecilia och Abel kanske gick under, nernötta i den kvarn som var det gamla oscarianska Fattigsverige. Men med tiden rasade detta dysfunktionella samhälle ihop under sin egen tyngd. Alltför många röstade med fötterna. Alltför många organiserade sig fackligt och för rösträtt. Ytterligare en grupp som bidrog till den ”gamla onda tidens” sammanbrott var alla dessa stackare som gick i inre exil. Sven Delblanc kastar ljus över hur det kunde gå till.

Similar Posts:

• Obegriplig smärta men ingen tröst
• Gipskatten tvingad till dubbelt utanförskap
• En liten bok mellan romanerna
• En författargärning i backspegeln
• Nygammalt

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs

Carl återvänder till sin barndoms trakter i sökandet efter svaret på gåtan om vad som egentligen hände med hans mor. Själv har han bara har fragmentariska minnen kvar, minnen som inte stämmer överens med den officiella berättelsen att hon lämnat honom och hans far. När hans far på sin dödsbädd avslöjar att modern blev mördad av en okänd gärningsman, bestämmer sig Carl för att ta reda på vad som egentligen hände.

När Carl anländer till Persberg blir han vittne till en liten flickas tragiska död. På håll ser han henne falla från klocktornet. Först blir han misstänkt för hennes död, vilket inte direkt ger honom en bra start i samhället. Lyckligtvis träder gruvdisponentens dotter fram och bekräftar hans vittnesmål, vilket räddar honom från att bli hängd innan han ens hunnit fram till gruvan.

Under falskt namn tar han sedan arbete på fältet under gruvfogden. Livet i gruvan är hårt, smutsigt och riskfyllt. Wighs målande beskrivningar tar med en ner i mörkret. Sakta dras trådarna ihop och ett nät av lögner och hemligheter börjar nystas upp. En rad olösta mord genom årtiondena som kännetecknas av en sällan skådad brutalitet och ett eget signum – ett brännmärke i nacken på offren. Mord som någon, eller några, ansträngt sig hårt för att dölja.

Järnmärkt beskrivs som en suggestiv spänningsroman. Visst är den spännande, men en del av spänningen förtas av att jag bitvis har svårt att hänga med. Jag blandar ihop karaktärerna som nämns omväxlande vid tilltalsnamn och vid titel. Historien rör sig långsamt framåt för att sedan ta stora språng, vilket gör att jag som läsare aldrig riktigt kommer in i bokens rytm. När detaljerade, på gränsen till långrandiga, beskrivningar kombineras med återberättade minnen och avgörande skeenden som beskrivs helt kort är det, i alla fall för mig, lätt att gå vilse i berättelsen.

Berättelsen hade således tjänat på ett jämnare tempo och en tydligare upptrappning. För Järnmärkt innehåller allt jag gillar: ett mysterium med flera lager, brutala mord och en klassisk kärlekshistoria ändå tillför det lilla extra. Jag tycker särskilt mycket om hur omsorgsfullt miljön beskrivs. Wigh målar upp en bild så levande att det känns som att förflyttas till 1800-talets Värmland, en miljö jag gärna återkommer till.

Similar Posts:

• Action i cyberrymden
• Hemligheter och lögner
• Psykologisk spänning och oväntade trädgårdsfynd
• Spänning i Österbotten
• Spänningsroman i makligt tempo

Självklart sveps man med i den förtrollande berättarglädje som är Lagerlöfs signum. Genom otaliga anekdoter får läsaren lära känna gården, människorna som lever där under Lagerlöfs uppväxt och människorna som levt där tidigare. Vad som är sant och vad som är påhittat går inte att urskilja, men det tycks heller inte vara tanken. Förresten, får man känslan av att Lagerlöf vill förmedla, behöver det som är påhittat inte vara mindre sant än det som faktiskt har hänt. Barnets blick och uppväxt på den förunderliga och sagostinna plats som är Mårbacka är vad Lagerlöf bjuder in till. Det är den erfarenheten hon vill förmedla.

I Mårbacka är Selma ett litet barn, och berättelsen kretsar kring gården: de olika hus som finns där, de hus som finns i närheten, alla de olika människor som bor på Mårbacka och alla de som kommer dit på besök. Huvudpersonen på gården är skriftställare Lagerlöf, Selmas pappa. Han är omöjlig att inte tycka om, både för människorna omkring honom och för läsaren, när han i en excentrisk anda rustar upp gården eller bjuder in till storkalas på sin födelsedag. Ett barns memoarer kretsar mer kring Selma och hur hon som tioåring upplever livet på Mårbacka, med syskon och kusiner och guvernanter. Slutligen skriver den fjortonåriga Selma själv svitens sista del, Dagbok, där läsaren får följa med henne till Stockholm där hon spenderar en vår hos sina släktingar för att kunna gå på sjukgymnastik för sitt halta ben.

Mårbackasviten är till synes inte mer än spridda anekdoter om livet på en gård. Men, precis som i många andra av hennes verk, lyckas Lagerlöf i sviten fånga det allmänmänskliga; det stora i det lilla. Som läsare kastas man tillbaka till en annan tid, och även om vissa saker skiljer sig, blir det än mer tydligt hur mycket livet idag och livet då har gemensamt. Lagerlöf beskriver hur det är att växa upp, och samtidigt beskriver hon hur det är att minnas dem som inte fanns med henne i slutet av hennes liv. Tidens gång är obarmhärtig mot livet som beskrivs på Mårbacka – precis som det är mot allt liv. Men tack vare att Lagerlöf tog sig tid att minnas tillbaka, och beskriva hur det var, lever minnena och människorna kvar för oss i nutiden, för människor i framtiden, att ta del av och hänföras av. Det är inte mindre än storartat, och tack vare Lagerlöfs berättarglädje, totalt fröjdefullt.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Respekt
• Så mycket mer än sagotant
• Episkt familjedrama

Till sin meritförteckning kan han också foga in ett författarskap där han ägnar sig åt att i ord och bild filosofera kring den värmländska hembygden, tidens gång och människor han berörs av. Så är också boken Elsa i Skräddartorp – och hennes 28 katter utformad.

Elsa har kommit upp i åren och bor kvar på torpstället som hon ärvt av sina småjordbrukande föräldrar. Här fanns en gång kreatur som fick beta fritt och den omkringliggande jorden odlades. I tiden för mötena med Elsa har gräset vuxit sig högt och granplantorna trängt sig allt närmare.

Men hon är inte ensam. Hon har nämligen 28 katter som sällskap. De har alla namn som är fyndiga och kännetecknar katternas respektive egenskaper.

Vad jag kan utläsa av bilderna sker besöken i Skräddartorp någonstans under 1970-talet. Jag tror mig från ett fotografi kunna urskilja en urklippt veckotidningsbild av Ingemar Stenmark på väggen ovanför kökssoffan. På fotografiet som visar köksinteriören hemma i Elsas torp trängs tio katter med varandra och stirrar mot kameralinsen.

I ett hälsovårdsperspektiv finns ett och annat att anmärka på Elsas leverne. De här katterna är omskötta men de gör nya kattungar med varandra. En sanitär olägenhet säger den vassögda myndighetspersonen.

Anmärkningen får en marginell plats i boken och i stället fylls sidorna av akvarellbilder, korta texter och enstaka fotografier. Bilderna går hand i hand med betraktelser och minnen som Elsa vill dela med sig av. Cykelturer varje torsdag till varubussen vid Hyttan då hon bunkrar upp mat för både sig och katterna. På vintern sker handlingsresorna med sparkstötting. Det har funnits karlfolk i stugan några gånger, bland annat en stortjuv – men han stal inget från Elsa.

I texterna kommer fram hur avfolkningen skett i skogarna. Numera dånar skogsmaskinerna och avverkar träden som ägs av bolaget. Kvar blir kalhyggen som stora sår. Grannar har flyttat till orter där det är nära till vårdcentraler. Några vilar på kyrkogården. Elsa har hyreskontrakt på en servicelägenhet i Nordmark men tvekar om hon ska flytta dit. Enligt henne blir kaffet blir godast på vedspis.

Akvarellerna är nyansrika och djupa. När jag studerar dem ser jag spegelreflexer i katternas ögon eller millimeterstora mossdetaljer på trädgrenar som sticker ut från mörka stammar. Flera gånger utbrister jag: Hur bär han sig åt, mänskan?

Att läsa Lerins texter är vilsamt. Kanske är det för den inkluderande och välkomnande attityden som smittar av sig på mig. Livet är unikt för oss alla, och de materiella förhållandena skiljer sig stort i världen. En del har rinnande vatten och elspis, andra inte. Har vi tur finner vi en samhörighet i människors gemenskap eller vänliga husdjur. Lerin har lyckats fint att porträttera Elsa och hennes annorlundaskap. Men också förfallet beskrivs på ett enastående mjukt sätt:

Genom köksfönstret ser hon husen gråna. Takdropp stänker och väter väggarna, rödfärgen flagnar. Tjälen spränger och verkar om våren, frestar på spåntaket, flyttar på grundstenar, tar tiden till hjälp. Balkar brister, det knakar och knarrar och suckar, det vrids och vänds och tvingas, det kan skjuta som bösskott när byggnaderna rör på sig. I vintras störtade himlen in i sommarladan, då snön blev för tung.

En liten tid vi leva här, som det heter i julesnapsvisan. Sannerligen kan det gälla både hus, människor och husdjur. Jag hoppas alla läsare av dagensbok.com har något som fyller dem med glädje de återstående dagarna av 2020!

Similar Posts:

• En sommarlovsdröm
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Ansvar, bus och charm
• Sorgen efter en katt
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

Men när sedan alla europeiska stormakter började kolonisera Nordamerika ville ju Axel Oxenstierna inte vara sämre, och alltså grundades Nya Sverige längs Delawarefloden. Där Philadelphia och Wilmington ligger idag, ofattbart långt bort bara drygt 100 år efter Columbus, fanns bara skog och indianer och enstaka holländare. Vad behövde svenskarna då? Svedjebrukare, förstås. Så hundratals värmlänningar och skogsfinnar fick, mer eller mindre frivilligt, göra den omöjliga resan över Atlanten – 200 år före Karl-Oskar och Kristina – för att odla upp vildmarken och sprida det svenska imperiet. En av dem hette Danjel Andersson Sorkkainen, och det här är hans historia. Så gott det går, snart 400 år efter att Nya Sverige rann ut i sanden.

Den här dokumentära romanformen som Nilsson valt åt sig är lite knepig. Jag påminns om Ola Larsmos Swede Hollow, men han hade ju lite mer fakta och ögonvittnesskildringar att gå på om sina huvudpersoner. Nilsson har enstaka namn i kyrkoböcker plus ett par krönikor som inte bryr sig så mycket om fotfolket och inte mycket mer, och vill inte fabulera alltför mycket. Av det som hade kunnat bli en rafflande äventyrsroman, eller en ingående karaktärsstudie av vad det innebär att ge upp allt för att resa så långt bort att du vet att du aldrig kommer tillbaka, blir alltså en ganska koncis berättelse någonstans mellan en roman och ett kapitel i en svensk historiebok. Han levandegör Danjel och hans familj och grannar både här och där borta, slitet i skogen, livet på villkor som permanent gästarbetare, ryktena om ett helt nytt land i Indien eller Amerrka eller vad det nu heter, även om det bleve svårt att bygga en tretimmars musikal på det.

Men storvulna nationalromantiska epos har vi nog av, och på något sätt får han bristen på information och de lite kortfattade personbeskrivningarna att verka till sin fördel, som om historiens glömskedimma nästan blir en lika stor karaktär i berättelsen som de tjocka urskogarna i Fryksdalen och New Jersey. Ett par hundra svenskar och finnar skickades till ett ännu ej förutbestämt land av skäl som ingen riktigt kan förklara, kom bättre överens med urinvånarna än med holländarna, byggde timmerkojor och slet och försvann sedan tyst ut i kulisserna. Men någonstans där bak i vår historia går Danjel Sorkkainen och drömmer om ett bättre liv, och han är villig att färdas in i det mest okända för att nå det. Det är en historia värd att minnas.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Mot det nya landet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Vänsterprassel i arkiven

Det får man inte bestämma själv, som man gör hemma, utan när nya böcker anländer så gör de det redan med informationen om var de ska stå. Ibland händer det att man blir överraskad, som när Marit Kaplas Osebol infinner sig. Jag skulle ha satt den bland diktsamlingarna, hyllsignum Hc.03. Där ska den inte alls stå. Den ska stå på N, bland fackböcker om geografi.

Det är nu kanske inte fullt så konstigt som det låter. Osebol är en by i norra Värmland, och författaren, själv bördig från byn, har intervjuat invånarna där om deras liv. Det är inte påhitt, och fokus är en geografisk plats och livet där.

Resultatet är dock en diktsamling, en tjock bok där byinvånarnas erfarenheter och tankar fått ta poetisk form över sidorna. Det blir raka, enkla men ofta tänkvärda och drabbande dikter.

Det fanns femton affärer inom Norra Ny
när jag var liten.

Och då kunde inte folk behöva köpa så mycket
för de hade kreatur
och var självförsörjande.

Det var en annan tidsanda.

Det behövde inte vara så väldigt lönsamt.

Folk var mer förnöjsam
och det var lugnare.

Inte så bråttom.

Alla behövde inte ha allting
och vara igång
för att få ihop pengar till det.

Eller:

Det var på Solvik
på en vanlig dans.

Det var på dubbelhelgen
hösten åttionio.

Hon var ute och firade
att hon blivit farmor.

Varje avsnitt inleds med bykartan, avskalad allt utom själva byggnadernas små fyrkanter. Det ser ut som en stjärnhimmel, och fångar precis känslan inför mänsklig mångfald som finns i denna originella, lite svårdefinierade bok. I detta universum rör sig de gamla och återflyttade, de som minns hur livet i byn förr tedde sig. Då handlar texterna ofta om förlust och försämringar, om känslor av att vara undanskuffade, bortprioriterade, kanske till och med glömda. För andra, inte sällan mer nytillkomna röster, finns här möjligheter, ett lugn och en natur som man har längtat efter.

En trots allt levande avfolkningsbygd.

Similar Posts:

• Det upproriska hjärtat
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen, allt eller någonstans mittemellan?
• Vilse i vårens tid
• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap

Det är ganska länge en vindlande samling essäer och dikter, vars minsta gemensamma nämnare är detaljrikedomen med vilken naturen skildras. Konstnären Bruno Liljefors och författaren och målaren Björn von Rosen dyker upp flera gånger. Tranor dansar förbi, tjädrar spelar och så landar boken i värmländska Åsdalen, där författaren har sitt bo. Och trots att djuren inte vet några landskaps- eller nationsgränser, som skildringen av de virvlande moln av amiralfjärilar som flyger in från medelhavsområdet visar, är det till dessa omgivningar som läsaren framförallt får följa med. Även om det när berättandet för första gången verkligen griper tag om mig handlar om en rad fina möten med sälar i östersjöskärgård.

Det finns alltjämt ett engagerat, uppfinningsrikt och nyfiket flöde i språket, vilket är bokens främsta styrka. Holmlöv använder sig till viss del av dialektala benämningar eller plockar in gammaldags uttryck och många lokalt geografiska namn, ett grepp som skulle kunna vara exkluderande men som oftast i stället fungerar som kuggar i berättandets särprägel.

Så småningom kommer varje kapitel att kretsa kring ett djur, om när skogens konung älgen får lite väl mycket smak för örterna inpå husknuten, vargarnas samspel med korparna, lodjurens smygande livsstil som för dessa katter närmare människan än vi själva anar, utterns fiskande under vinterisar. Här finns mycket att lära, även om mindre ikoniska varelser, som rådjur eller nötväckor.

Boken hade nog tjänat på gallras ur och inriktningen stramats upp en aning, vissa spår är inte lika spännande att följa och känns inte lika viktiga i sammanhanget. Det tar liksom en bit in längs boksidorna innan linjen känns mer klar.

Blicken, seendet i titeln återkommer ständigt genom texten. Hur ser djuren på oss men även på andra skogsinvånare? Hur möter vi och förhåller oss till dem? Här finns plats för reflektioner, lärdomar och anekdoter. Nästa gång jag går drar på mig stövlarna, går in bland träden och ser mig omkring kommer jag se saker lite annorlunda.

Similar Posts:

• ”Så närvarande och så främmande”
• Djurens känsloliv
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Med örat mot myrstinna väggar
• Från småvatten till glaciärer

Jag gillar mest de symboliska bilderna. De runda caféborden uppställda på varandra för städning. I en för övrigt tom lokal, eller kanske ute på gatan. Bordsytorna nästan kärleksfullt limmade mot varandra. Eller bilden på de två flipperspelen, vilken föreställer J H och vilken föreställer Margot? Attack from Mars eller Monster?
För- och- eftersättsbladen har collage från parets hemtrakter Paris och Smedsby. Ett slitet Paris och vinterbilder från Värmlandsskogarna.

Det är egentligen en ganska gullig bok, med en underton av desperation. Ett försök att stoppa tiden i den där första omtumlande och passionerade förälskelsefasen.
I februari får vi veta hur det gick sen. Då kommer nästa bok av Engström /Wallard. 7days Athen. November 2011. Även denna ges ut på det japanska förlaget Super Labo. Ett litet förlag som har specialiserat sig på fotoböcker i små upplagor och i ett litet format. Något som känns befriande när de stora förlagen försöker överträffa varandra i konsten att göra tjocka och stora böcker.

Similar Posts:

• Melankolisk Parisskildring
• Värmland tolkat av två fotografer
• Poetisk fotodagbok från Bryssel
• Djupdykning i Paris förflutna
• Tidlös Parisskildring i svart-vitt