Sedan dess har garnet nästan bokstavligt talat exploderat – engelska termer är ju till exempel ”yarnbombing” och ”yarnstorming” – och det mjuka handarbetet har tagit plats i det offentliga rummet på helt nya sätt. Blombårderna kan för all del finnas kvar, men bli inte förvånad om det smugit in övervakningskameror bland girlangerna, eller om bonadernas vanligtvis väna budskap bytts ut mot ett citat ur Valerie Solanas SCUM-manifestet.

Frida Arnqvist Engström ger i Gerillaslöjd en mängd exempel på garngrafitti, anarkibroderi, radikalslöjd och pysselaktivism. Merparten av boken handlar om stickning, virkning och broderi, men här ges också exempel på bland annat gerillaodling, gräsgrafitti och städgrafitti. Inte minst det sistnämnda ställer intressanta frågor om vad man får och inte får göra i det offentliga rummet. Att sätta upp färgglada garntaggar kring lyktstolpar eller på statyer är visserligen svårt att betrakta som någon sorts vandalism (men anses tydligen vara ”olaga affischering” och därmed straffbart av exempelvis Stockholms stad). Städgraffitin, att städa fram mönster i befintlig smuts och föroreningar, ställer det ännu mer på sin spets. Kan det verkligen vara olagligt att städa?

Det synliggör förstås också föroreningar vi kanske helst inte vill tänka på finns där, och den typen av politiska frågeställningar är karaktäristisk för gerillaslöjden. Det här är ”craftivism” – slöjd som aktivism. Många exempel i boken är påtagligt politiska. Det kan handla om kaxiga feministiska deviser, men också i sig om ett traditionellt kvinnligt hantverk som vägrar vara tandlöst, gulligt och privat längre, hantverk som tar sig ton och tar plats. Mer specifika ställningstaganden finns också, som Lisa Anne Auerbachs Body Count Mittens, vantar med datum och dödssiffror som anger antalet döda i Irakkriget mellan den tid det tar att sticka de båda vantarna, eller den enorma Nike-loggan som satts samman av stickade och virkade rutor från ett 40-tal länder i protest mot företagets sweatshops.

Gerillaslöjd är full av sådana grymt inspirerande exempel och människor. Här finns också några lite mer handfasta projekt för den som vill komma igång och göra själv, men mest peppande är nog ändå att bara få möta alla dessa olika slöjd- eller pysselaktivister, få se saker de gjort och höra hur de resonerar. Gerillaslöjd är en fantastiskt fin och karaktäristisk bok, sydd med röd tråd i ryggen och med massor av färgglada bildexempel. Dessutom innehåller den en hel del om ”den handgjorda revolutionens” bakgrund i gatukonst, feminism, punk, Do It Yourself-traditioner, antikommersialism och hållbarhetsideologi, liksom mängder av roliga länktips.

Det här är helt enkelt ett underbart hösttips för alla som är, eller vill bli, sugna på att bädda in sig i garn och pyssla sig igenom de kommande mörka årstiderna.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• ”hantverk för ro och revolution”
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Fröjd för ögat
• Mönster till lite väl söta monster

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Caitlin Moran skrev Konsten att vara kvinna på fem månader. Det märks. Inte för att den är dåligt skriven utan för att texten far fram i ett rasande tempo. Det här är en bok som inte går att läsa långsamt. Caitlin Moran har byggt upp en motorväg av tankar som inte bara framförs i det snabba tempot utan också måste kolla läget på varenda avfart. Det är inte helt lätt att läsa, jag önskar att hon tog sig tid att stanna upp och reflektera ibland men å andra sidan är feminismen full av reflekterande och intellektuella texter men det finns få roliga texter.

Visst är det roligt det här. Det är inte alltid jag skrattar (det är inte riktigt min typ av humor, jag orkar inte med när varenda detalj ska presenteras med ett skratt) men jag förstår att andra skrattar och när jag väl skrattar gör jag det ordentligt. Det går inte att låta bli att garva högt åt pinsamma och galna bröllopsupplevelser eller när hunden äter på den trettonåriga Caitlins blodiga binda. Jag lovar, läs själva!

Men det är inte skratten som är den stora behållningen av Konsten att vara kvinna. Caitlin Moran har många bra poänger och hon avväpnar många ämnen och diskussioner som i andra kontexter är besvärande att vidröra. Hon skriver (underhållande) om vad porr är och vad porr istället borde vara. Hon skriver om vad feminism är (för den som inte redan visste det) och vad feminism inte bör förväxlas med.

Något som hon ägnar mycket utrymme åt att diskutera är barn. Att skaffa barn, att inte vilja skaffa barn och att göra abort. Jag tycker att avsnittet om att skaffa barn blir lite för gulligt, för positivt och för mycket glorifierande (förmodligen för att jag själv inte har några barn) men det vägs upp av hur rörande och självklart hon skriver om viljan att inte skaffa barn och beslutet att göra abort.

Det finns dock ämnen som inte ens Caitlin Moran tycks vara helt bekväm med. Avsnittet ”Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!” visar sig handla mer om den tonåriga Caitlin och systern Caz funderingar på vad de ska kalla slidan för. Innan de kom i puberteten kallade deras mamma den för ”bot-bot”, på svenska skulle det översättas till framstjärten. Samma namn lär hon själv ut till sina små barn. Nåväl, Caitlin Moran hittade ett eget namn att vara bekväm med men användandet av ”bot-bot” visar ändå på ett visst anonymiserande av det kvinnliga könsorganet. Jag tror inte att en diskussion om den manliga könsorganet skulle sträcka sig över 15 sidor och döpas till ”Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!”

Om ni har möjlighet bör ni läsa boken på engelska. Det är svårt att översätta den här typen av texter som bygger på ordvitsar, andra skämt och populärkulturella fenomen och det känns ofta konstigt krystat och jag hade hellre undrat vad det var för brittiskt TV-program som det syftades på i texten än läsa Arga snickaren insprängt i en mening.

Lär man sig då hur man är som kvinna genom att läsa den här boken? Nej! Man lär sig möjligtvis vilka problem kvinnor kan ställas inför och vilka attityder som möter många kvinnor. Men Konsten att vara kvinna är så mycket mer än ett humoristiskt skrivet, feministiskt traktat. Det är också en kavalkad i popkultur, en skildring av en uppväxt i en fattig arbetarfamilj, en berättelse om att växa upp under 80- och 90-talet samt en smart insikt. Hellre sträva efter att bli en bra människa än en perfekt kvinna (eller man).

Men under årens lopp har det gått upp för mig att det är människa jag egentligen vill vara när allt kommer omkring. Bara en strävsam, hederlig, anständigt behandlad människa. En i gänget. Fast skiiitsnygg i håret.

Det här kommer bli en modern feministisk klassiker helt klart. En bok som jag önskar ska läsas av långt fler än de unga kvinnor Caitlin själv riktar sig till, de som aldrig har läst annat än skvallertidningar och inte tror att feminism har med dem att göra. Inte bara 13-åriga tjejer behöver läsa om mensbekymmer och inte bara kvinnor i 20-årsåldern behöver läsa om Caitlin Morans lysande reflektioner och analyser av porrbranschen eller hennes funderingar över hårborttagning av alla dess slag. Läs så avdramatiserar vi dessa diskussioner och gör dem till allmängods.

Similar Posts:

• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Stallet – en kvinnofälla?
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!

Det här kan vara det bästa som går att läsa våren 2012. Jag älskar Sara Stridsbergs intellektuella och intertextuella dramatik.

Medealand (2009) är en skicklig parafras på Euripides klassiska antika drama Medea. Medea är en flykting i det land hon åkte till för kärlekens skull. Hennes kärlek, Jason, lämnar henne för Kung Kreons dotter. Hon blir sjuk av hjärtesorg. Hon förlorar inte bara kärleken utan också rätten till hans land och kan inte återvända till det land och liv som hon valde bort till förmån för Jason.

Medea: Lyckligt är det äktenskap där kvinnan inte gör uppror mot mannen.

I scenen efter säger Jason: ”[d]u skulle ha gjort uppror mot mig. Uppror är sexigt.”

Hon har fogat sig hela livet. När det har gått för långt gör hon uppror och hämnas på Jason, sig själv och kärleken som aldrig leder till något gott genom att ta livet av deras två pojkar – de enda som binder henne till den plats hon tvingas bort ifrån och det enda som binder henne till Jason.

”Man kommer att minnas dig i framtiden”, säger Gudinnan. Vi minns och tyvärr är det fortfarande många som tvingas fly från sina och andras problem. Sara Stridsbergs fokus på inte bara kärleksproblematik utan också flyktingproblematik gör dramat skrämmande likt dagens verklighet.

Dissekering av ett snöfall (2011) är en nyskriven pjäs. Verket handlar om Konungaflickan som varken vill vara man eller kvinna, som inte vill vara drottning men inte heller kan vara kung. Hon vill inte gifta sig och hon vill inte föda barn. Hennes tilltänka Love stöter hon ständigt bort. Han älskar henne över allt annat. (Hans namn uttalas tänker jag mig som namnet Love men inte utan tanke på den engelska betydelsen av ordet, kärlek). Hennes kärlek till hovflickan Belle är (outtalat) förbjuden. Istället ser hon till att gifta bort Belle. Pjäsen är en fri fantasi som bygger på drottning Kristinas liv. Konungaflickan är fånge i sitt eget kön, en förbannad och uppgiven kvinna på alla sätt och vis som ger upp kärlek, tro och krona till allas bestörtning. Det finns inga alternativ för den som inte får plats i normen.

Sist ut, men först skriven av verken i den här samlingen är Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika (2006). Pjäsen är en utveckling av romanen Drömfakulteten, en fantasi om Valerie Jean Solanas liv. Den utspelar sig mestadels i den järnsäng på det hotell där Valerie Solanas dör i lunginflammation den 25 april 1988, 52 år gammal. Valerie Solanas är mest känd för sitt SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och för att hon 1968 sköt Andy Warhol efter att han tappat bort den pjäs hon menade skulle göra henne framgångsrik. Pjäsen bygger på Valeries minnen och ambitioner. Hon såg sig angripen av män och ville kasta om maktordningen i världen men lyckas inte göra det på ett sätt som inte skadade bara dem hon ville skada utan även henne själv.

De är svåra att förklara och fånga, Sara Stridsbergs gestalter. Vad som förenar Medea, Konungaflickan och Valerie är att de inte går att förena, samla. De strävar alla efter att få finnas till utanför normen, få finnas till för sin egen skull, och går alla under i sina försök. De kan inte handla annorlunda. Sara Stridsbergs pjäser och texter vägrar att inordna sig i en ”normal” ordning. De förkastar normerna även om det som för Valerie Solanas innebär att hon går under själv. Det är frustrerande att läsa texter där de karaktärer man lär känna och lär sig tycka om bryts ner om och om igen. Det positiva är att de aldrig heller kan sluta göra motstånd och uppror. Det som förenar dem är kärleken. Strävan efter kärleken, kampen för kärleken och kampen mot den.

Det är en utmaning att läsa dramatik men Sara Stridsberg gör det till en njutning. Scenbeskrivningarna är suggestiva och poetiska, gör att de sparsmakade bilderna följer med berättelsen och kontrasterar mot de kraftiga, blixtrande och överväldigande replikerna. Jag har inte sett någon av pjäserna men det hindrar inte att de blir till enorma läsupplevelser. Texterna fungerar utmärkt att läsas i ensamhet så att man kan skrika ut replikerna tillsammans med karaktärerna och gå under tillsammans med dem.

Kanske är det symptomatiskt att boken ramlar i papperskorgen men till skillnad från Medea, Konungaflickan och Valerie som inte kan ta sig upp från botten kan jag och tar genast upp boken ur papperskorgen. Jag vågar säga så här pass tidigt att Medealand och andra pjäser är det bästa jag har läst den här våren.

Similar Posts:

• Valerie’s Chest
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Kallt som i informationssamhället
• Verkligheten är den nya fiktionen
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

En bekant som arbetar på en institution med genusförtecken berättade häromdagen att kring den 8:e mars, eller så fort de har en annons ute, då är det bara att bita ihop och bereda sig på att agera slagpåse för allsköns missnöje och frustration. Då känner sig ett antal personer manade att höra av sig och vädra sina åsikter om bristen på en mansdag, om förtrycket av männen, om känslan av skuldbeläggande eller helt enkelt allmän besvikelse över liv och relationer.

Män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar män. Ska det vara så? Är det så?

Jag har aldrig vad jag kan påminna mig önskat mig ett annat kön. Ingen penisavund vad jag kan minnas (även om de är ganska fascinerande). Sorry, Freud. Det finns definitivt situationer där jag önskat mig större fysiskt styrka eller mer välvuxet självförtroende (för att inte säga en lojal pitbull och en taser som Veronica Mars har. Back-up är för övrigt världens bästa hundnamn). Men att vara man, med alla de förväntningarna på initiativkraft i alla lägen, på snävt inordnande i någon sorts läskig omklädningsrumsmentalitet, som nästan alla avskyr men nästan alla upprätthåller? Tack, men nej tack.

Ändå finns det förstås strukturella fördelar med att vara just man – eller snarare med att inte vara kvinna. Att kunna förvänta sig att tjäna bara två tredjedelar av en genomsnittlig manslön, till exempel, eller att statistiskt sätt åka på två tredjedelar av allt obetalt hemarbete. Det faktum att möjligheten att någon ska vilja gifta sig med en minskar – återigen, statistisk sett – i takt med att man som kvinna skaffar längre utbildning (eftersom män generellt sett föredrar kvinnor med lägre utbildning än dem själva) är också ganska deprimerande.

Sådant är manssamhället och sådant gör mig förbannad.

Män i sig gör mig däremot påfallande ofta påfallande glad.

Egentligen borde man kanske inte generalisera individer på det sättet alls. Jag menar, jag har aldrig riktigt förstås hur folk kan komma med kategoriska påståenden som att de älskar djur eller barn. Alla djur? Vartenda barn? Man borde åtminstone ha vett att skilja på kategori och individ. Själv är jag svag för katter liksom som princip, och mer skeptisk till hundar. Det förändrar förstås inte det faktum att jag mött individuella katter och hundar som jag uppskattar respektive ogillar. Barn är ett roligt och intressant koncept, men enskilda barn kan fortfarande vara pissjobbiga eller hur coola som helst.

På samma sätt uppskattar jag män som kategori – på det där larvigt lyriska heterosexuella sättet, klyschigt nog – men är förbannad över manssamhället och alla traditioner och skit som står i vägen för att vi ska kunna utvecklas bäst vi vill som individer och på lika villkor. Enskilda män (och kvinnor för den delen) vill jag gärna tro att jag bemöter just som individer. Det känns faktiskt ganska svårt att se dem som något annat.

När det kommer till konkreta individer och konkreta relationer är ju kategorier som män och kvinnor ganska trubbiga instrument. Kön, de könsroller vi uppfostras in i av alla upptänkliga institutioner som föräldrar, vänner, skola, lagkamrater, lagstiftning, media, och så vidare, påverkar oss. Liksom klass, etnicitet, generation och massor av andra etiketter, fördomar och förväntningar vi har runt omkring oss och på oss själva.

Det finns saker att vara förbannad på, saker att vilja förändra. Och så finns det människor som man kan vara glad för.

Borde inte allt det här vara ganska självklart egentligen? Nå, då är det väl precis dit jag vill komma.

Similar Posts:

• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Någon annans tur att vara rädd?
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Girls rule the school
• När ett nej ändå inte räknas

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är över huvud taget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – innan hon blev föremål för Sara Stridsbergs fantastiska Drömfakulteten onekligen mest känd som den där knäppa bruden som sköt Andy Warhol – skräder inte orden i sin uppgörelse med manssamhället. SCUM utläses som bekant Society for Cutting Up Men.

”Vi kan läsa det bokstavligt”, skriver Sara Stridsberg i förordet. ”Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.”

Jag läser John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och när våldet från de tilltufsade tonårstjejerna eskalerar och slutar i massaker bland publiken på Allsång på Skansen så känns det just så: logiskt. Inte läskigt, inte extremt, utan bara just logiskt. En lätt förundran över att sådana saker inte händer lite då och då.

Det finns så mycket uppdämd kvinnlig ilska därute. Så mycket uppdämt hämndbehov.

Jag undrar om män – åtminstone vita, heterosexuella, blabla, ni vet, män – någonsin kan förstå det. Om det inte krävs i alla fall någon sorts minoritetserfarenhet (och jo, jag är medveten om att ”kvinnor” är den skummaste, fetaste ”minoritet” man kan tänka sig), någon sorts erfarenhet av att om och om igen bara bita ihop om maktlöshet, skam, rädsla, förnedring och ilska. Av att få veta att man är mindervärdig på så många olika subtila och fetstilta sätt att det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån.

Jag önskar att jag hade läst den här boken som tonåring. Jag hade behövt den här boken som tonåring. Om jag någonsin får en dotter ska jag tills den behövs förvara den på ett säkert ställe för hennes räkning. Och jag kommer nog kika i den ibland också.

SCUM-manifestet är argsint, det är kompromisslöst och det är faktiskt ofta brutalt roligt också. På andra sidan den vitglödgade ilska finns en svart humor som värmer och peppar.

”Vi kan läsa det metaforiskt.” Stridsberg igen. ”Valerie hatar våldet. Våld är en helt manlig kvalitet i hennes begreppsvärld.” Själv har jag allvarligt talat svårare för att hon totaldissar sex än att hon totaldissar männen – och i själva verket dissar hon väl kanske snarare manligheten. Hon definierar om manligt och kvinnligt och gör mannen till det avvikande, kvinnan till normen, med samma idiotsäkerhet som manliga författare, vetenskapsmän och filosofer gjort kvinnor till avvikande i årtusenden. Läs vilken uppburen knäppskalle som helst – August Strindberg är som vanligt ett gott exempel – och kom sen inte och säg att inte Solanas kan utmana honom i konsten att pissa på lyktstolpar.

Strindberg får serva.

Att [kvinnan] icke talar i församlingen gör hon rätt i, ty den som ljugit i 6000 år och mer, den kan icke skilja sanning från lögn. Hon som aldrig tänkt en egen tanke, aldrig gjort en nyttig uppfinning, aldrig arbetat, hon har förlorat sin talan tills hon ångrat, omvänt och bättrat sig.

Solanas tar returen.

Mannen är en biologisk olycka: Y-genen är en ofullständig X-gen, det vill säga en gen med en bristfällig uppsättning kromosomer. Med andra ord, mannen är en ofullständig kvinna, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara man är att vara bristfällig, känslomässigt begränsad.

Strindberg fäktar vidare.

Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!

Solanas har bollen.

Vi har nu tekniska möjligheter att reproducera oss utan mäns hjälp (eller för den delen kvinnors) och att producera endast kvinnor. Vi måste omedelbart börja göra detta.

Game, set och match.

Solanas vore kanske knappast relevant i ett tomrum, men å andra sidan – vem fan lever i ett tomrum?

Similar Posts:

• Valerie’s Chest
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• Överskattad undergång
• Feministisk Strindberg?
• Manlighet i kris – redan då

Jag tänker att de återvänder till dit deras kärlek började. Jag tänker att jag återvänder till det typiskt svenska. För jag har varit i Thailand för många gånger än vad som egentligen är berättigat. Då ska man på typiskt svenskt sätt tycka är lite pinsamt, men det är ju så bekvämt så man kan inte låta bli att åka. Jag älskar Thailand för att det nästan är precis som hemma, det är bara lite varmare, lite mer sol, lite gladare och trevligare svenskar för att de är på semester. Och exakt dagen innan Thailand börjar jag längta efter svenska deckare. Jag längtar aldrig efter svenska deckare förutom när jag är på väg till Thailand.

Eftersom jag inte är någon deckarfantast så har jag inga svenska deckare hemma, men det bekymrar mig inte nämnvärt eftersom det brukar krylla av svenska deckare (på svenska såklart) bland alla de andrahandsbokhandlare som finns vid badstränderna, där turisterna är. Även om mitt främsta mål med semestern är att själv skriva, och inte läsa så kan man ju inte ligga på stranden med datorn och då behövs böcker!

Så jag packar ner andra böcker än svenska deckare, det lilla förlaget Gilla böcker som stod för årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin (Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder) har även gett ut en fantastisk rosa ungdomsbok Himlen börjar här av Jandy Nelson (recension kommer). Inte ett dugg svensk men vacker som få, den ska jag läsa på planet. För att det är perfekt att läsa ungdomsböcker när man reser eftersom man måste lägga ifrån sig boken hela tiden för incheckning, bagageinlämning, gatepassering, mat eller film eller information om hur långt man har kommit på den där evighetsflygningen (ingenstans, typ till Finland eller så) och ungdomsböcker har korta kapitel och är lätta att komma in i om och om igen.

Blonde av Joyce Carol Oates är en sådan där bok som jag aldrig kommer igenom, det är inte det att jag inte tycker om den, för det gör jag. Utan snarare att den är så himlans tjock och att den behöver läsas i svep. Det är en typisk bok som man inte bör läsa på flyget, utan snarare i en solstol på en strand. I somras läste jag de två första delarna och jag tycker mig ha dem så färskt i minnet att jag bara skulle kunna fortsätta. Det kanske är så man ska hantera den där boken man aldrig riktigt kommer igen, dela upp den i fler delar. Så det helt plötsligt blir två böcker (eller ännu fler om den är väldigt lång).

Dessutom packar jag ner Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och Anne B Ragdes Berlinerpoplarna som jag av någon anledning har dubletter av i bokhyllan. Och det är ju perfekt för då kan man byta ut dem mot ett par svenska deckare på plats i turistparadiset. Jag kanske till och med kan hitta någon utav de där milleniumtrilogiböckerna som alla pratar om, som jag förstås inte har läst. Nyutgåvan av Valerie Solanas Scum-manifest kom till mig innan jul och har tyvärr blivit liggande till förmån för alla måsten, men nu ska det bli ändring!

Jag har fortfarande ett par timmar på mig att packa så det kanske får plats någon mer bok, annars litar jag på att vännerna har packat sina väskor fulla med böcker. Läsrapport kommer.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Semesterläsning
• Eldig fortsättning på trilogin
• Döden i kungsan
• En deckardebut i slow motion

Den här boken rör sig kring de temana, men handlar också om medial synlighet, om konst, om internet och avstånd, om gränser och kontroll. Det samhälle som porträtteras är vårt, vridet bara en aningens aning, och i det lever människor så oförmögna att nå tillfredsställelse och förändring att de betalar för att bli utsatta för olika övergrepp. På så sätt får de i alla fall kontroll över det egna lidandet och den egna utsattheten. De som utför övergreppen – scenarierna – är en samling unga övermänniskor, dyrkade nästan som gudar, kalla, liksom upphöjda, utan intresse av att delta i ett vanligt samhällsliv men med en slags tomhet också i sina liv, inte heller de känner att de passar in. Man kan se det som att de genom sina handlingar tar makten, men å andra sidan utför de allting på befallning, och ansvaret faller bortom dem. På ett paradoxalt sätt är det i slutändan de som blir utnyttjade.

Historien berättas inte som ett rakt skeende, utan boken gör istället nedslag i olika personers liv och skildrar enskilda händelseförlopp. Det är aldrig frågan om att lära känna någon eller ens förstå deras motiv, personerna bibehåller hela tiden sin distans. Liksom författaren, som ställer upp sina glasklara scenarier framför läsaren och liksom visar fram dem som faktum, så här är det, men utan att kommentera eller peka klart i någon riktning. Det finns ingen självklar tolkning, ingen ”det-här-vill-boken-säga”-devis att redovisa. Det lämnar kvar en störande känsla, som läsare vill man ha ett facit som man inte får. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka om boken. Den är ruggigt bra skriven, språket klart och kallt precis som människorna och scenarierna. Den stör, och den skrämmer med sin kyla, men den behåller sin distans.

Similar Posts:

• Vacklande debut
• Helgon och kroppar
• Evigt motstånd och uppror
• Shakespeare intoxicated
• Valerie’s Chest

En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig