Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.

Similar Posts:

• Det som inte kan göras ogjort
• Mellanmjölk
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar.

Vad ingen vet är varför hon ringde.

Det får vi som läsare inte heller reda på förrän ganska långt in i boken, för Melinda vill inte tänka på det. Därför känns det egentligen dumt att avslöja det, eftersom antydningarna, undvikandet, det smygande obehaget är en så stor del av bokens struktur.

Samtidigt är det svårt att läsa något som helst om den här romanen, eller dess uppmärksammade författare, utan att komma in på bokens tema. Våldtäkt.

Laurie Halse Anderson var för mig en ny bekantskap när hon nu under våren tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset), världens finaste barn- och ungdomslitteraturpris. Jag hörde henne tala på Litteralund i slutet av april och blev begeistrad. Det var jag inte ensam om. Kön för att få böcker signerade varade i över en timme.

Anderson pratade en hel del om den censurvåg som drar genom skolor och bibliotek i ett alltmer polariserat USA. Där hör Säg något (Speak) till (anti-)favoriterna. Det verkar inte ens vara det sexuella våldet som är det främsta problemet, utan att ungdomar alls har sex (även om det alltså inte ens är frivilligt). Snacka om att skjuta budbäraren – vilket kanske bara är logiskt i ett land där rätten att bära vapen alltid tycks övertrumfa rätten till den egna kroppen.

Säg något kom ut i original 1999, och på svenska första gången 2001. Den har alltså dryga 20 år på nacken, vilket gör att den i en del praktiskt kanske kan kännas daterad för en ung läsare. I allt väsentligt tycker jag ändå att den fortfarande håller.

Det gör den i gestaltningen av trauma och hur man försöker leva med det, i skildringen av en oförstående skolvardag och de där glimtarna av vänskap eller verkligt engagemang som faktiskt gör den uthärdlig, och inte minst i Melindas återtagande av den egna rösten efter allt hemskt som hänt.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Att ”ställa till det för sig”
• Om Gud var en slacker
• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu kommer upp i skolåldern och mamman beslutar sig för att hon behöver träffa andra människor. Gå i skolan. De slår sig ner i en by, Jwahir, där okeke-människor fortfarande lever i fred, i stort sett ovetande om krigets fasor längre västerut. Men inte heller här är ett ewu-barn socialt accepterat. Folk föreställer sig att resultatet av en sådan ond handling bara kan bli en ond människa.

Inte blir det lättare när Onyesonwu börjar visa prov på övernaturliga förmågor. När hon som elvaåring ska omskäras är det som att skräcken plötsligt gör henne osynlig. Byns äldste vill inte låtsas om att det händer, men de tre jämnåriga flickor som är med uppfattar att det är något särskilt med Onyesonwu. De fyra blir oskiljaktiga vänner, och när tillvaron i byn längre upp i tonåren blir ohållbar för Onyesonwu bestämmer de sig för att följa med henne tillbaka västerut.

Då har Onyesonwu hunnit utveckla sina förmågor en hel del, delvis med hjälp av en ytterst motvillig magiker och hans lärling, Mwita. Mwita är byns enda andra ewubarn, och de båda blir ett par. Också han följer med henne västerut, liksom en av de andra tre flickornas fästman.

De sex ungdomarna ger sig av västerut för att på något sätt stoppa våldet, folkmordet och förslavandet av okekefolket som begås av nurufolket, under ledning av en general som också är en mäktig magiker. Det är den konflikten Onyesonwu och Mwita fötts ur, och den som de tycks vara födda till att försöka stoppa.

När berättelsen börjar har allt – nästan allt – redan hänt. Onyesonwu sitter fängslad av nuru, och väntar på sin avrättning. Hon har redan upplevt den i en magisk vision, länge vetat att det var detta som väntade henne. Att hon ska offras.

Nnedi Okarafors berättelse har många drag av klassisk fantasy. Den utvalda hjälten, omgiven av en trogen skara medhjälpare men samtidigt ensam med sitt öde. En outsider, som får kämpa för att få utbildning och hjälp. Ett förfärande påbrå.

Genom att kombinera alla dessa välbekanta drag med afrikansk folktro, ökenmiljön, konflikterna mellan folkgrupper, krig och våldtäkt åstadkommer Okorafor samtidigt något väldigt nytt, angeläget och påtaget vuxet. Det här är en slags modern, dystopisk fantasy som inte skyggar för vare sig sexuellt våld, kvinnlig omskärelse, sexism – eller sex. Intrigerna mellan ungdomarna på sin ödesresa gränsar ibland nästan till sängkammarfars. Det är oväntat, underhållande och hjärtskärande på samma gång.

Nigeriansk-amerikanska Nnedi Okorafor är något av en stjärna på SF- och fantasyhimlen, och jag har köpt flera av hennes böcker på engelska tidigare. Ändå har jag lyckats missa denna första svenska översättning, som kom härom året på lilla Palaver Press. Till sommaren släpper de första delen i Okorafors Binti-trilogi, och det är ju tur, för det här är verkligen fantastik utöver det vanliga.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy

När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Vasst och blänkande
• Grooming intill perfektion
• Det bubblar i Brighton
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor

Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna i jorden, det här huset, och de skulle alla sugas med ner: när Joel gick genom förmaket såg han i fantasin mullvadarna gräva sina gångar längs förmörkade korridorer, såg gängliga nejlikor rota sig i rum som var packade med jord, syrener växa upp ur ögonhålorna i ett kranium.

Joel Harrison Knox befinner sig i ett gränsland. Som trettonåring är han på väg från barndomen in i vuxenlivet. Hans ena förälder, den älskade modern, har just dött och för första gången har hans far hört av sig och erbjudit Joel att flytta till hans hem, Skully’s Landing. Boken börjar med Joels resa från släktingarna i New Orleans till fadern och Alabamas landsbygd. Men det ska dröja innan Joel får träffa sin far, eller ens få veta varför han inte får träffa honom.

Under tiden lär Joel känna alla de andra som bor kring den här avkroken i den amerikanska södern: pappans fru Amy, hennes kusin Randolph, Missouri som kallas Zoo och hennes farfar Jesus Fever. Och så tvillingarna Idabel och Florabel samt eremiten Lilla Solstrålen. Trots att alla karaktärerna tycker om Joel (även de han inte gillar) känner han sig ofta ensam och längtar efter bekräftelse.

Det är en brokig skara som tillsammans med miljön är perfekt för att kittla den unge Joels fantasi. Capotes utbroderade beskrivningar av omgivningar och händelser flyter sömlöst mellan verklighet och dröm och det är lätt hänt att trassla in sig och gå vilse. Minst lika viktigt som skeendena är dock stämningen, med ett ständigt mörker som lurar strax runt hörnet.

Språket är minst sagt daterat, med tillhörande rasistiska uttryck och förhållningssätt, och Per Erik Wahlund har i sin översättning försökt överföra dialektalt tal, vilket alltid är svårt. För hur ska jag ”höra” sydstatsuttalet på svenska? Är det någon särskild svensk dialekt översättaren har försökt fånga? Eller är det tänkt, så som det lätt framstår, att vissa karaktärer har ett generellt ”slappt” uttal? Sådant sitter jag och funderar på när jag läser dialogerna, snarare än att dras in i berättelsen – men det är ju sådana översättningsnötter som inte är helt enkla att knäcka.

Allt eftersom jag kommer in i berättelsen, och när jag väl är förbi de inledande längre dialogsekvenserna, så blir det dock allt lättare att se förbi detta och falla in i den mystiska, förvirrande och spännande värld som Joel Harrison Knox befinner sig i under en tid, inte alltför länge, innan allt har förändrats.

Similar Posts:

• När natten gråter
• Lukt av ladugård, depression och död
• På andra sidan
• Halvhjärtat experiment
• Ingen sommar utan nordic noir?

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Similar Posts:

• På ny vandring genom Helsingfors
• Vad nöden kräver
• Och det som började så bra
• En nationalsocialists minnesfragment
• När man skjuter arbetare, och kvinnor