Hon börjar på Konsum där hennes mamma jobbar. Pengar behövs för att få mat på bordet. Bästa vännen Stina lever i en helt annan verklighet med akademikerföräldrar i pampig villa. Deras kompisgäng åker och badar, går på disco och spelar fotboll. Petra träffar Pelle som redan bor i lägenhet och de inleder snabbt ett förhållande. Men allt är inte som det först verkar. När Petras mamma Naimi faller i trappan och hamnar på sjukhus blir det skarpt läge. Petra står med ansvar för både syster och hem. Pelle gör hon slut men länge måste Petra leva i obehaglig osäkerhet och tvingas se sig om där hon är.

Petra övertalas av Stina att avlägga högskoleprovet vilket hon gör med goda resultat. Hon funderar på medicinstudier eftersom hon fått insyn i sjukhus och vård. Först måste hon arbeta och spara pengar. Studielån är inte ett alternativ. Kompislivet får stå tillbaka när arbetsdagarna blir långa. Livet knackar på med sorg men också glädjeämnen. Hon blir mera vaken och intresserad av omvärlden. I slutet av boken är Petra på många sätt en mognare ungdom än i bokens början.

Bokens handling utspelar under ungefär ett år. Här kommer nittiotalet fram med både musik och livstil. När vännerna ska träffas ringer de trådsamtal och svarar i luren med hela nummerserien. De hyr filmer och kollar på tv:n tillsammans. Ibland tar de pendeln in till Stockholm för att gå på diskotek eller äta pizza. Vid ett annat tillfälle upplever kompisgänget fotbolls-EM på Råsunda stadion. Tidsandan och miljön tecknas trovärdigt.

Boken skildrar mycket vardag. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Här är det matlagning, tvätt, städning, hoppande i duschen och tv-tittande. Ofta syns lite av den delen av livet i ungdomsböcker och romaner. Ibland kanske väl mycket här, å andra sidan är vardagslivet navet i tillvaron för de flesta. Bokens trovärdighet stärks genom verklighetsförankringen.

Genren är feel good-roman eller/och ungdombok. Berättandet är ur Petras perspektiv. Intrigen är dialogburen; läsaren lär känna de övriga karaktärerna genom samtalen som också sparkar handlingen raskt framåt. En språklig detalj är att Petras mamma uttrycker sig på österbottnisk dialekt eftersom hon ”arbetskraftinvandrat” från Finland i början av 1960-talet.

Författaren har i år skrivit en uppföljare med titeln Nyp mig inte i ändan. I den skildras Petras väg ut i vuxenlivet. Redan titeln lovar något.

Similar Posts:

• Drabbande om skilsmässa
• Om att släppa taget
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Okänd historia i ett grannland
• Livet går vidare för Tio

Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• Ung i Väsby

Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

Tio Pelmas är bokens huvudperson. Hon är läraktig, gudfruktig, vacker med ”blåklintsblå” ögon och mörka flätor. Hon skiljer sig från sina syskon med drömmar om att få gå i skola. Att utbilda sig till lärarinna. Något långt ifrån självklart. De äldre systrarna har ibland svårt att förstå sin brådmogna syster. Både föräldrarnas och omgivningens syn på flickor är att de ska lära sig arbeta hårt i hemmet, göra dagsverken på herrgårdarna och tidigt giftas bort med rediga pojkar.

Tios far har tidigare varit skollärare med lärarlön i rubel och befrielse från dagsverken och skatt. Men i och med den allt hårdare förryskningen utfärdad av tsar Alexander har han lämnat magistertjänsten. Han vägrar lära barnen ryska. Men han är fortfarande organist i kapellet i Roslep. Med tiden blir han allt bittrare. Modern Karin är mager, tärd av barnsängar och hårt arbete. Överlag är det hemligheter kring faderns liv och släkt. Tio får allt oftare reda på sådant hon inte kan ta upp hemma när hon själv mot faderns vilja får tjänst som kammarjungfru på herrgården under änkebaronessan von Löwe.

Tio är läraktig och inte helt ensam om sina drömmar. Kusinen Nils – med en supig far i ett ruckel till hem – drömmer också om att bli skollärare. Han skriver små lappar med ord som Tio snart klurar ut och gömmer i sin fållbänk. När hon börjar sin skolgång kan hon redan läsa. Varje år blir hon utsedd till den mest läraktiga eleven med belöning i rubel från unge baronen Ludwig von Löwe. Slantarna sparar hon i en ask med drömmar för framtiden. Åren går och i slutet av boken är Tio i konfirmationsåldern. Hon tjänar troget på herrgården under mamsell Martas översyn. Även i familjen von Löwe är Tio aktad. Särskilt den unge baronen visar Tio sin uppmärksamhet och lär henne tyska. Tio är bestämd med att om hon inte kan få plats vid seminariet i Hapsal liksom Nils så kan hon med sina kunskaper i språk få tjänst i en balttysk herrskapsfamilj. För att förtjäna egna pengar.

Språket är gott och anpassat efter tidens seder och bruk. Här spelar religionen en stor roll med psalmer och bordsböner. Tio ber för allt och alla i sin närhet. Även egen högfärd. En intressant detalj är när Tio förstummad får Hertha av Fredrika Bremer i julklapp av sin moster Matas Eva. En bok som påverkar Tios tankar mycket.

Författaren har studerat folkliv, jordbruk och tidstypiska sysslor. Här klipps och slaktas får, stickas ullkläder och skördas lin. Potatis tas upp för att gömmas i stukor på leråkrarna. Brännvin bränns av potatisen. Kvinnorna eldar bastun, reder ut och tvättar varandras hår. Det är skillnad på böndernas enkla måltider med salt fisk, surdricka och herrgårdens dukningar med likörer, stekar och sötebröd. Här dansas ringdans och sovs på hölogar sommartid. Vid ett tillfälle besöker Tios släkt kusten som en avslutning på slåttern. Kalaset hemmavid förstörs av ryska soldater som äter upp deras mat och super sig fulla. Då tar Tios moster med sig alla ut till kusten för en minnesvärd dag.

Boken är välskriven med ett naturligt driv. Kapitlen är många och relativt korta. Naturligtvis liknar intrigen både klassiska och romantiska historiska romaner med en fattig flicka (dock vacker och läraktig) som genom svårigheter tar sig fram i världen tack vare sin klokhet och hjälpande händer. Ibland snuddar tankarna vid Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla och liknande flickbokshjältar. Klassresan är ett återkommande motiv både i fiktionen och verkligheten. Intelligens, flit och ett gott sätt är svårt att dölja.

Det estniska kommer fram med namn på orter, namnskicket och levnadsförhållanden. I bokens inledning finns en kort prolog med författarens budskap att sprida kunskaper om estlandssvenskarnas historia. I slutet av boken finns två kartor över Estlands svenskbygder. Kartorna underlättar för läsaren att följa och förstå romankaraktärernas livsmiljöer. Ofta har jag funderat över estlandssvenskarnas historia på resor i Estlands kustområden. Att estlandssvenskarnas historia inte finns i romaner av i dag. Här fylls ett tomrum i och med trilogin Kustbor.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Ett aningens för glatt humör
• Ung i Väsby
• Edna och styrkan

Julia är en högpresterande person, oavsett vad hon tar sig för, en sådan som tycks ha väldigt lätt för sig – kanske för lätt, visar det sig under doktorandstudierna. Hon kastar sig in i sitt avhandlingsskrivande, följer tidplanen, håller i seminarier och deltar i olika grupper och aktiviteter men det tycks inte räcka. Hon kämpar inte tillräckligt mycket, hon lider inte som man ska för kunskapen, för vetenskapen. Främst är det en person som kritiserar henne men han är tongivande på institutionen och får andra med sig – eller får han det, hur mycket är det egentligen som mer sker i Julias huvud än i det yttre?

Hur som helst tecknas den högre utbildningen som en mycket dysfunktionell miljö med en snedvriden auktoritetstro och skeva ideal. Kritiken mot akademin blir lite för hård, lite för bitter, även om det som kan te sig som en karikatyr mycket väl kan vara direkt kalkerat från verkligheten. Det är som om den får bli symbolen för allt ont hon åsamkats och jag vacklar mellan att ömka denna skadade person och att tänka att hon ju ganska ofta utsätter sig för det hon säger sig vilja undvika.

I stället är det främst tillvaron i hemtjänsten som skildras på ett positivt sätt. Arbetet är hårt och ansvaret är stort men nyttan hon gör är tydlig och omedelbar. Samtidigt är coronatiden väldigt speciell för de som arbetar inom vård och omsorg. Julia är ju genom sitt yrke en av de som anklagas för att sprida smitta hos de äldre, sköra och svaga, hur försiktig och ansvarstagande hon än är, både vad gäller handskar, handsprit och visir och att isolera sig så gott det nu går. Men jämte oron finns värdighet, kärlek och respekt för brukarna och jag skulle säga att det är där boken är som bäst när den ger ett annat perspektiv än det gängse.

Författaren har så många yttre likheter med sin huvudperson – hon har doktorerat i historia i Uppsala, är undersköterska och studerar till sjuksköterska enligt författarpresentationen – att det är svårt att inte läsa romanen som en biografi, på gott och ont. Hon vet uppenbarligen vad hon talar om men det lägger sig också i vägen.

Jämte det mer konkreta skeendet finns reflektioner kring historiker och sociologer, en teoretisk överbyggnad som är på sätt och vis logisk men ibland lite malplacerad, även om jag kan njuta av formuleringarna när Julia tar med sig sina kunskaper mellan områdena. Hon tänker och jag tycker om tänkande människor, verkliga och fiktiva. Hon är medveten om roller och strukturer och kan sätta ord på dem, både inom sig själv och utåt, för andra. Däremot har jag svårt för de små inpassen riktade till läsaren och den ibland ganska raljerande tonen, som väl är till för att bryta udden av de ”heliga” treenigheterna och de oheliga allianserna men som jag också tycker förringar allvaret som faktiskt finns där.

Similar Posts:

• Välbekant ångest och långa resonemang
• Från kall till profession
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Vajlett och skolan
• Drabbande om vården och ond bråd död

Varje gång jag skriver om något som har med Handels att göra känns det som om jag måste förklara mig och min ambivalenta inställning, att inte göra det vore oärligt. Jag är inte objektiv men kan inte heller säga att jag är konsekvent för positiv eller för negativ utan det växlar och den vågrörelsen följer med när jag läser Kunskap som känns – en lovsång till att lära sig något nytt.

Det börjar med Stanford, där författaren var gästforskare under en period. Där härskar ett grekiskt bildningsideal med sunda själar i sunda kroppar och idrottande på hög nivå och jag vrider mig lite i obehag: inte den elitismen också! Men med hänvisningar till forskningen om den fysiska aktivitetens främjande av den cerebrala dito blir det bättre och tankarna kring hur en inlärningssituation påverkas av intrycken de flesta av våra sinnen tar emot är vettiga. Kroppsligheten är så mycket mer än enbart den atletiska aspekten.

Och så vindlar det vidare. Strannegård har åsikter om hela det svenska utbildningssystemet och sneglar utomlands. Borde även vi ha skolstart vid fem års ålder? Tre terminer? Borde utbildningen på samtliga stadier se annorlunda ut? Han ser utbildning som ett sätt att minska utanförskap och segregering – men då måste man få chansen och få veta att möjligheten finns.

Han skriver om finansieringen av utbildning, om faran i närheten till statsapparaten, om friheten i privata donationer – givet att avtalen är korrekt skrivna. Filantropin a la den anglosaxiska världen hyllas. Jag funderar på var åsikterna hör hemma på den politiska skalan – är det socialliberalism med ett starkt privat ansvar? Lite undanglidande är det allt, vissa resonemang stannar innan man kommer hela vägen fram till genomförande – eller full finansiering.

Konsten då, och kulturen? Den vidgar vyerna för studenten, för människan. Den tvingar oss att fundera och ställa frågor, att gå in i den andre och oss själva. Ibland genom att provocera. De kulturella uttrycken som får plats är konst och litteratur, kanske för att det är de som intresserar författaren mest, kanske för att det är de som fungerat bäst att integrera i utbildningen/utbildningsmiljön. Olika expertkommittéer väljer konst som ställs ut i skolans lokaler respektive litterära verk som ingår i läsårets bokcirkel. Den intressanta tanken kring litteraturen är att det inte ska vara klassiker utan relativt nyskrivna verk, för att minska försprånget för studenter från läsvana miljöer.

Det poängteras att kvalitet är något som diskuteras fram och något som är föränderligt över tid, att kvalitet är kontextuell och inte absolut och hur kulturbranschen hanterar detta i en tid då kvantitativa mått tagit över allt. Samtidigt blir det märkligt att i en mening hylla konsten för konstens skull och i nästa använda sig av den precis så instrumentellt som den standardiserade svenska ekonomiutbildningen kritiseras för att vara. Den ska användas för att göra studenterna mer konkurrenskraftiga och internationellt gångbara och den ska provocera lagom mycket, väcka tankar men inte störa.

Det är många tankar och aspekter som avhandlas och i slutänden blir det faktiskt lite svårt att få ihop de olika delarna. Bildningstanken försvinner bakom olika buzzwords och akronymer för framgångsfaktorer för företag och modeller för utbildning och finansiering och till sist bottnar inte orden längre, i alla fall inte i det som boken säger sig vara ett manifest för.

I alltför hög grad framstår det som en reklamskrift för Handelshögskolan i Stockholm, inte riktad till de som kan tänkas söka dit utan snarare deras föräldrar. Exemplen kommer därifrån, där tillämpar man det som han i olika resonemang kommit fram till är det bästa eller ett av de bättre alternativen vad gäller såväl antagningskriterier och finansiering som de kulturella inslagen. Kritik som framförs och framförts mot institutionen bemöts delvis med att han är trött på att stå till svars för det som varit men det finns trots allt ett tungt bagage på en högskola vars studentpopulation alltid dominerats av en mycket homogen grupp demografiskt sett och där den första kvinnliga professorn tillträdde på den här sidan millennieskiftet.

Similar Posts:

• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• Vem städar hemma hos dig?
• Vajlett och skolan
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap
• Brett och blandat om mode

Men Vajlett väljer sin egen väg. Hon kommer inte till väckelsemötena utan fokuserar på barnen – både deras utbildning och deras väl och ve i största allmänhet. Hon ordnar med friluftsdagar och ser till att alla barnen får tillgång till kläder så att de både kan vara med på gymnastiken och gå till skolan även när det fryser på. Hon till och med ordnar med skolskjuts till de fattigaste barnen som bor längst bort, dit det nästan inte ens finns någon väg.

Så, ja, det går inte att motstå Vajlett. Miljön och tiden är också så fint beskrivna att det räcker långt för läsglädjen, även när det känns som att handlingen aldrig riktigt tar fart. För bokens titel och omslaget pekar ju på Vajlett och Rut, som om boken skulle handla om dem båda och om deras relation mer än något annat, men så är det inte.

Boken handlar om Vajlett: om Vajlett som person, om Vajletts första tid på den nya orten, och, framför allt, om Vajlett och arbetet med skolan. Med en annan titel hade jag inte väntat kapitel efter kapitel på att nämen nu ska väl Rut komma in i handlingen? och då hade nog läsupplevelsen blivit en annan.

Nåväl. För den som vill fördjupa sig en stund i norrlandsmiljö på 1950-talet ger boken ändå både fin och intressant läsning och det finns hela tiden en spänning kring hur det ska gå för Vajlett som inte alltid gör som alla andra vill, hur mycket de än försöker styra henne och arbetet i skolan.

Gång på gång glömmer jag bort att det inte är tidigt 1900-tal vi rör oss i, utan faktiskt halvvägs igenom århundradet och ett litet slag efter de båda stora krigen. Det blir en påminnelse om hur stora skillnaderna ändå kunde och kan vara mellan landsort och storstad.

Similar Posts:

• Vajlett och morfars tvillingsyster
• Deckarintrig kring läget i skolan
• Spanska sjukan i Arjeplog
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

En förälders död blir för många författare upptakten till en genomgång av vem denna viktiga person var. Den som lever stilla börjar också med att berättarjaget Leonora anländer till sin mors dödsbädd på ett hospis. Dit hon egentligen inte är välkommen trots att hon är föräldrarnas enda barn. Kontakten har varit mycket sporadisk alla år sedan Leonora flyttat hemifrån, tagit sig namnet Leonora (”lejoninna”), etablerat sig som skribent och författare och därtill kommit ut som homosexuell. Särskilt detta att hon lever med en kvinna anser föräldrarna lett till moderns cancersjukdom. En cancersjukdom som äter upp modern under en räcka av tolv år. Samtidigt förändras modern – hon är nästan en bättre variant som sjuk än som ”frisk” i förhållande till sitt barn.

Leonora vet tidigt att hon ska skriva om sin mor. Det går ett år och inget skrivs. Hon diskuterar med sin partner, den kloka och med sin förläggare. Är det rätt? Och blir det rätt eftersom man aldrig får med ”allt”? Sen skriver hon och går genom sitt liv från de tidigaste åren och fram till moderns död och en tid efteråt i nuet när boken getts ut. I slutet kastas ytterligare en cliffhanger ut: hon skriver ett brev till en kvinna som gått med modern på husmoderskola år 1970. Hon vill veta vem hennes mor var som ung – innan hon isolerades i äktenskap. Det blir metafiktion som förebådar fortsättning: som läsare får vi följa processen om den bok som vi läser. Och lite till.

Leonora försöker lägga pusslet varför föräldrarna var som de var. Bara detta att hon redan som ett litet barn under skolåldern får sig berättat hur hon, den onda, skadat modern genom att låta sig födas till världen: hur modern sprack och klippts. Den lilla flickan tänker på kalkonen på julbordet som klippts och sytts. Fadern har en kollega vars dotter är “knarkhora” och kollegan kämpar för, räddar dottern i Köpenhamn, berättar fadern förvånat – något sådant ska då verkligen inte hon räkna med. Tidigt ska hon höra om världens ondska och allt hon själv kan råka ut för. Hur misslyckad, ful hon är och hur hon gör sina föräldrar illa, framför allt modern. Därför gråter modern och fadern slår.

Samtidigt tar fadern dottern tidigt till småstadens bibliotek. Hon börjar tidigt skriva berättelser. Hennes betyg är höga och föräldrarna uppmuntrar, förhör, följer med. Modern försvarar sin flicka med kraft inför en lärare som gjort sig lustig över hennes namn. I tonåren klär hon sig i moderns kläder från 1960- och 1970-talen och även om hon enligt fadern aldrig blir så vacker och välväxt som modern (“Fru Skov”) så är det något lustfyllt och kreativt över skapandet av en alldeles egen personlig klädstil. De tre reser till turistorter med kappsäckarna fyllda av konserver – även här vidgas flickans liv. På något vis. Här finns också många referenser till låtar, band, böcker och populärkultur – Leonora lever ett intensivt inre liv och även utåt med kamrater trots att hemmet är ett fängelse.

De som Leonora däremot har en kärleksfylld relation till är moderns föräldrar. Morfar leker och tar henne in i fantasivärldar. Mormor, den trygga religiösa, lever till hög ålder och är den som Leonora håller kontakt med genom alla år. Mormor stärker självkänslan, hon formbarligen älskar sitt första barnbarn: säger att hon är både begåvad och vacker. Hon spår henne ett lyckligt liv.

Sina föräldrar till trots utvecklas Christina (senare Leonora) till en energisk ung kvinna fylld av humor och kraft. De första åren i Köpenhamn är svåra – mager som en skrika sliter hon med sina första böcker samtidigt som hon studerar. Men hon skapar sig det liv hon vill leva med skrivande, läsande och kärlek, fast föräldrarna – särskilt modern – förblir en gåta som hon inte förstår. Så småningom återfår hon någon sorts relation till föräldrarna. Leonora försöker verkligen. Hon vill att modern ska lära känna sitt enda barn.

Den, der lever stille blev Danmarks mest lästa bok år 2018, den har fått mängder av priser och många jämför Leonora Christina Skov med Karl Ove Knausgård. Kan så vara, men jag upplever att Min kamp-böckerna fokuserar på författaren själv – i Den som lever stilla ligger fokus mera på författarens mor. Diskussionen om autofiktion – vad som är fiktion och vad som är sanning – är för undertecknad irrelevant: vad är sanning? Och ur vems perspektiv? Varje berättelse är ett val.

Jag tycker mycket om denna bok. Den är djupt tragisk men också rolig och klok.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Mammamammamammamammamammamamma
• Mamma mia – att förstå en mor
• Vackert om livet och döden

Det handlar om Taras uppväxt och utbildning. Hon växte upp i en mormonsk familj, med en fanatisk pappa och tillika prepper. Familjen förberedde sig ständigt för jordens undergång, och de flesta av barnen hade inga födelsebevis. De gjorde allt de kunde för att undvika etablissemanget, även om det innebar att inte åka till en läkare även vid de mest allvarliga skador eller att inte gå i skolan.

Taras uppväxt måste ha varit djupt traumatisk, men den beskrivs trots sin grymhet med ett mått av ömhet. Trots allt som hänt lyser Taras kärlek för familjen igenom, och hon lyckas otroligt skickligt med att beskriva sitt liv, utan att hemfalla till överdriven sentimentalitet eller blint dömande. Det tycks nästan som att Westover lika mycket försöker förstå sig själv som det som hände och hur familjen kunde göra det de gjorde.

Det finns en förståelse hos författaren för det som hände, utan att det för dens skull blir förlåtet eller undangömt. Framför allt grymheten från en av hennes bröder beskrivs i detalj, men fokus ligger lika mycket på de lögner hon intalade sig själv som ett sätt att hantera misshandeln.

Stundvis är det svårt att minnas att det som beskrivs faktiskt är verkliga händelser. Det beror dels på det extrema i familjens situation, den är svår att tro på, men kanske desto mer är anledningen Westovers sätt att skriva. Språket är så levande, och de korta episoderna flyter in i varandra så sömlöst att boken bitvis känns som en roman. Det är välskrivet och drabbande och fullständigt svindlande. Där finns en ärlighet och sårbarhet som lyfter texten till oanade höjder.

Det imponerar också till vilken grad Westover kan gå in i sina tidigare jag. Hon lyckas, hur vet jag inte, med att beskriva de olika grader av vanföreställningar hon hade under olika perioder av livet, och hur hon långsamt kunde skaka av sig dem. Det obegripliga blir för läsaren till slut begripligt, genom detta djupdykande i den unga Taras tankar.

Utöver uppväxten följer också boken Taras väg genom utbildningssystemet, och dess svårigheter. Att för henne börja på universitetet, när hon aldrig gått i en skola eller ens känner till Förintelsen, är omvälvande. Det ställer två världar mot varandra; den hon ser framför sig och den hennes far har målat upp för henne under hela hennes uppväxt.

Det här är en tung bok, svår att läsa. När jag lägger ifrån mig den är jag skakad, och vet inte riktigt vad jag ska tänka. Ändå är det ingen snyfthistoria. Det är en ärlig, rå och i viss mån inspirerande berättelse om Taras resa in i kunskap och frihet. Den drabbar en oundvikligen, och är väl värd all sin uppmärksamhet. Om inte mer.

Similar Posts:

• Livet i en amerikansk håla
• Med hjärtat i Afrika
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• Filmiskt om familj och att vara sig själv
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta