Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Ja så inleds I stort sett mänsklig som är en rolig, allvarlig och finstämd berättelse om Hanna. Hanna är faktiskt inte så bra på det här med att vara vuxen. Det är en berättelse om att tvingas ta tag i sig själv, att växa upp. Att lämnas ensam kvar. Igen. Och igen. Och att inte ha det där pannbenet som man kanske önskar att man hade. Det är en berättelse om att vara människa, och inte en särskilt bra sådan heller.

När Hanna är 13 möter hon alkoholen för första gången. Och för första gången har hon, och bästa vännen ett mål.

”Från och med den dagen får hennes liv också en riktning – planeringen och jakten för att komma över alkohol till nästa helg.”

Utan att Hanna vet riktigt hur det gått till fortsätter livet. Hon jobbar kvar på Tallen (där hon började i väntan på att livet skulle börja). Hon anpassar sitt liv till Andreas och hans förväntningar. Hon tappar kontakten med sin bästa vän. Hon väntar. Och planerar för nästa alkoholintag. Hon döljer, gömmer, rationaliserar. Tills hon plötsligt sitter där på polisstationen och inte kan dölja mer. Hon måste ringa efter någon. Men vem?

Helena Lindegrens språk är fantastiskt att läsa, det är rappt, roligt och i bakgrunden rinner alltid älven. Det är en berättelse färgad av omgivningarna, naturen, platsen och dialekten. Ensligheten. Jag blir förvånad när jag inser att I stort sett mänsklig är Helena Lindegrens debutroman.

I stort sett mänsklig är också en förstklassig uppväxtskildring, tonårslivet, ångesten, kärleken, och återigen ensligheten. Det känns trovärdigt, men vad är det som gör att de andra växer upp och går vidare men Hanna på flera sätt blir kvar i det som varit? I väntan på nästa helg. Nästa glas. Nästa box.

Similar Posts:

• Oändliga sommarlov
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Om en mamma, och ett samhälle
• Drömskt och glasklart
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?

Abigail Onions växer upp i en lugn, städad, och framförallt tråkig familj. Det mest spännande som händer är att hennes mormor vill spela poker om pengar och att hennes pappa köper ett mystiskt påskägg. Efter flera år utan några närmare vänner i skolan lär hon känna Frances. När hon äntligen får följa med Frances hem och träffa alla i familjen hon hört om är hon både exalterad och nervös. Besöket går bra och Abigail blir genast inbjuden i familjegemenskapen och hon och Frances blir oskiljbara. De spenderar allt mer tid hemma hos Frances familj. Där är det full fart, ett oorganiserat kaos och ett pärlband av excentriska familjemedlemmar och vänner som dyker upp i tid och otid. Frances tar initiativ och Abigail hänger mest med. Och trånar i smyg efter Frances storebror.

Precis som med flera av Clare Chambers andra böcker lämnar Simlektioner mig med en tudelad känsla. Det är helt klart en i stora delar bra bok, med ett fantastiskt persongalleri och en i många delar trovärdig uppväxtskildring med fokus på relationer. Relationer mellan vänner, tonåriga kärleksrelationer och relationer inom och utom familjen. Simlektioner lyckas med konststycket att vara både förutsägbar och innehålla en rad oväntade vändningar på samma gång. Men jag lämnar den ändå med en smått irriterad känsla.

Jag har ofta svårt för berättelser som inleds i nutid, men som till stor del utspelar sig tidigare. Där poängen är att läsaren ska få reda på hur karaktärerna hamnade där de hamnade (stelt konverserande på en välgörenhetsgala). Så också i detta fall, efter en lång berättelse om Abigail och de andras uppväxt kastas läsaren abrupt tillbaka till nutiden och får försöka pussla ihop det sista. Tempot ökar markant och Clare Chambers får bråttom att knyta ihop säcken och avsluta berättelsen på ett för henne karaktäristiskt sätt.

Similar Posts:

• Författarskapets dramer
• Hadley briljerar i enkelheten
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Konsten att lösa mordet på sig själv
• The soundtrack of her life

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

Påskafton, eller snarare påskdagen, 1989 försvinner en femtonårig pojke. Efter midnattsmässan har Erik och hans kompisar cyklat till Sanningsberget men medan de andra kommit hem har han inte gjort det. Polisen hittar inte ett spår och förhören med kompisarna ger ingenting.

Kvar finns föräldrarna och den yngre systern Hanna. Hon saknar sin bror men hon avskyr att förlusten av honom är det som definierar henne i andras ögon och har svårt att hitta sin plats bland de jämnåriga, bortsett från Marcus, som hon lärde känna som femåring. Deras relation har alltid varit något särskilt men nu blir den alltmer symbiotisk.

Therese Bohman skriver återhållet om stora känslor men spänningen är en intensiv underström. Läsaren undrar nästan lika mycket som Hanna: vad var det egentligen som hände? Och jämte det mystiska och poetiska pågår det ytterst vardagliga, en sorts upprepningens tröst.

Det finns ett mysterium kring ett försvinnande men mest finns de som är kvar och deras sätt att hantera – eller inte hantera – sin förlust och sin sorg. För Hannas del blir konsten vägen framåt men det är inte någon enkel vandring hon har givit sig in på. Motgångar och omvägar travas innan hon ens kommer igenom konsthögskolans nålsöga och väl där får hon en handledare som stryker mothårs och ifrågasätter – en obekväm katalysator.

I Therese Bohmans förra roman, Andromeda, var det litteraturen som huvudpersonerna tog spjärn mot och levde delvis genom, här är det konsten som får inta en liknande position. Och i båda fallen slingrar sig ett idealiserande av konstformerna om en kritik av branscherna och de som verkar i dem.

Det är många år som passerar på relativt få sidor genom intensiva nedslag i de väsentliga händelserna och de olika decennierna känns väldigt väl fångade; 1980-talet är väldigt 1980-taligt och på samma sätt är det senare. Markörerna är tydliga men ändå smälter de väl in i helheten.

Stämningen stannar kvar hos mig länge efter läsningen. Sorgen och vemodet men också något vackert. Det var mycket som tog slut den där påsknatten men också mycket som inte gjorde det.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår
• Drömmen om det lite bättre
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

I tio noveller får vi följa tio unga kvinnor – ett paraplybegrepp som tycks handla mindre om ålder, mer om den gemensamma upplevelsen. För det finns vissa situationer och händelser som verkar vara utmärkande och återkommande för just denna tid i livet för alla som identifierar sig som kvinna: tinderdejter, aborter, vänskaper som är så nära att de angränsar till symbios, en kropp som tycks leva sitt eget liv och som både går att använda och utnyttja, mödrar som tagit ett steg tillbaka, ett jag som formas och stabiliseras.

Allt detta och lite till behandlar Saba Sams i Skicka nudes. När det är som bäst är det någonting helt nytt som uppstår, mitt i vad som annars är snyggt och välorkestrerat, men ibland kanske lite för bekant. Samlingens första novell Tinderloin lyckas skildra tinderdejtande – ett så uttjatat koncept att det är något av ett minfält att ta sig an – på ett häpnadsväckande sätt, där kvinnokroppen får fungera sida vid sida med slaktade djurkroppar och där huvudpersonen Grace har självklar agens. Det luktar kött och blod och Grace är uppfriskande osentimental:

Sexet var inte som jag förväntat mig, men det hade i alla fall hänt, och det var huvudsaken. Jag rörde mig med lite lättare steg den veckan. Jag klarade ett övningsprov i matte, vilket jag aldrig gjort förut. Jag presterade väldigt bra i mitt styckande. Pappa kunde inte tro sina ögon när han såg formen på mina ryggbiffar.

Andra noveller får kämpa mer med att spränga utanför sina egna ämnen: I Brödet bakar huvudpersonen ett bröd efter att ha gjort abort, som ett substitut för det barn som inte blev fött – det blev ett bröd i stället. Här faller skildringen av abortupplevelsen platt; inte helt oväntat visar det sig att det inte går att baka sig bort från känslorna som uppstår efter att ha gjort en abort. Istället för att undersöka komplexiteten i det känsloutspel som dröjer sig kvar, slutar novellen och blir inget mer än en tankelek i snygg form. Detsamma gäller titelnovellen Skicka nudes, som behandlar kroppsaktivism och hur självkänslan är kopplad till den egna kroppen och den manliga blicken. Också här rör sig Sams genom en öppen dörr, in i ett tema som går att nyansera och röra sig djupare in i för att komma fram till något spännande och eget. Tyvärr stannar novellen där, strax efter tröskeln, i det trygga och välbekanta.

Men nästan allt detta förlåter man. Sams direkta tilltal, hennes förmåga att skapa små världar liksom vid sidan av den vanliga världen, gör att Skicka nudes skimrar och trots allt lyckas tillföra något till kören av ung-kvinna-skildringar. Det är genomgående välavvägt och genomtänkt, men det är när surrealismen och det uppsendeväckande får ta plats som det blir riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om pojkar och män
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Noveller om oro och ångest
• Lugna kvinnor ger sig av

Pojkflickan Åsa kände sig från första stund hemmastadd i Etiopiens huvudstad. Författaren skriver att hon närmast var förälskad i sin nya miljö. I ambassadörens pampiga residens höll hon helst till i köksregionerna. Där, hos den respektingivande kocken Mergas, den hjärtegoda husan Weinichet och den oemotståndligt charmige chauffören Teferra, talades amharinja och fanns en värme och en glädje, som man inte såg röken av i övriga huset. Än idag infinner sig en känsla av trygghet och magi när Åsa av en händelse hör språket talas på tunnelbanan i Stockholm.

I familjen Nilsonne visade man sällan sina känslor. I synnerhet mamma och mormor var tillknäppta, stränga och känslokalla. Dotterns dom över fadern är inte lika skoningslös, men han verkar ha varit frånvarande en stor del av tiden. Familjen tycks också haft gott om skelett i garderoben. När något obehagligt inträffade hade man för vana att lägga locket på. Det var annars mycket som Åsa hade haft behov av att få hjälp med att bearbeta. Bland annat åsynen av en hängd man i ett träd utanför hennes sovrumsfönster.

Det var i terapisyfte som Åsa först gav sig på att skriva om åren i Etiopien, men hon tvingades avbryta arbetet då minnena detta framkallade var alltför plågsamma. Dock inte från tiden i Addis Abeba, utan från återseendet med Sverige vid femton års ålder. Då UD bekostade diplomatbarnens skolgång skickades Åsa till internatskola i Sigtuna för att försvenskas. Hon hade då inte satt sin fot på europeisk mark sedan hon var sju (första posteringen var Beirut). Några återbesök till Addis Abeba blev det heller inte tal om förrän i vuxen ålder.

I det gamla hemlandet visade sig en helt annan regelbok gälla. Åsa kände sig vilsen och språkligt amputerad. Från att ha varit tämligen populär blev hon nu hållen som ordknapp, stel och konstig. Själv kände Åsa sig obekväm och ful. Hennes svenska var bristfällig och utan känslomässiga associationer. Hon klarade varken av att skämta eller använda ironi. Nilsonne säger sig än idag hellre läsa på franska och engelska, i synnerhet skönlitteratur och poesi. Det var först när hon började läsa högt för sina egna söner som hon mjuknade visavi svenskan, i takt med att orden fick liv och färg.

Det är psykiatern Åsa som kommenterar barnet Åsas minnesbilder. Författaren kommer titt som tätt med brasklappen ”som jag minns det” samt infogar ständiga frågetecken och spekulationer. Kronologin är långtifrån rak. Hågkomster från läkarutbildningen i Lund, från menageriet av djur som hon omgav sig med, jämte glimtar av Etiopiens historia och återgivelser av personliga möten med kejsaren Haile Selassie, avlöses av smärtsamma, ibland våldsamma minnesbilder från en kontinent utan sociala skyddsnät och där döden ständigt är närvarande.

Bokens titel är relevant för innehållet; den Åsa formades till i Addis Abeba är inte samma person som hon hade blivit ifall hon stannat kvar i Stockholm. Författaren spekulerar boken igenom kring hur hennes alter egos liv hade kunnat utveckla sig. Hennes teorier kring sambandet mellan identitet och språk är högintressanta.

Allt som allt rör det sig om en insiktsfull och tankeväckande skildring som jag läst med fascination och stort intresse. Författaren lyckas väl med konststycket att frammana en speciell tid och plats. Addis Abeba väckte frihetskänsla, nyfikenhet, entusiasm och stark kärlek till liv hos den unga Åsa.

Similar Posts:

• Om skuld och försoning
• Svart guld, rött blod
• Att angöra ett nytt land
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Goda råd som leder fel

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla

Fem år senare bor Iris i Glasgow, hennes mamma är död och huset nerbränt av Iris själv. De senaste åren har hon tillbringat på ungdomsanstalt, men nu bor hon i kollektiv, umgås med konststudenter och tillbringar dagarna med att sälja underkläder. Så möter hon Rupert, en rättskaffens indiekille som värvar henne som cellist till sitt nystartade band som så småningom får namnet ”Soul’s Telegraph”. Kärleken och musiken berusar, men ändå är det till slut omöjligt för Iris att blunda för vad relationer och en tillvaro i världen i grund och botten kretsar kring: pengar och ägande.

Amanda Svenssons femte roman är en intim historia om samspelet mellan två personer: först mamman Grace och Iris, sedan Iris och Rupert. I centrum står frågan om ägande, men också frågan om hur mycket man egentligen kan veta om en annan människa – Iris har levt med sin mamma i hela sitt liv och ändå är mammans tidigare liv höljt i dunkel och allt som kommer ur hennes mun egensydda versioner av sanningen. Själens telegraf är på så vis i mångt och mycket en roman om relationerna mellan människor, men det är också i allra högsta grad en politisk bok – mot fonden av finanskrisen får vi se hur pengar, och framför allt frånvaron av dem, lätt kan rubba en hel värld, men också relationen mellan två människor. Iris har också av Svensson tilldelats en insikt i detta som ges uttryck i vassa kommentarer och insikter: ”det enda som går att säga med säkerhet är att det förr eller senare går åt helvete för fattiga människor medan de rika klarar sig i alla väder.”

Det är vackert, romantiskt och rappt skrivet och i början sveps man med i berättelsen på ett sätt som påminner om de läsupplevelser man kanske hade i slukaråldern: man får komma in i en värld som skimrar, där något mörkt lurar längs horisonten och texten har en trygg och tydlig agenda. Men ganska snart falnar det där intensiva suget – kvar finns en speciell berättelse som sticker ut, men som – trots intressanta teman, inte når riktigt hela vägen in i hjärtat.

Similar Posts:

• När allt tänjs till bristningsgränsen
• Hemligheter och ilska
• Bara jag
• Mellan beckrött och djupsvart
• Att byta familj mitt i uppväxten