Andrias Scheuchzeri, en salamander, som vårdas i Londons zoologiska trädgård, kan tala, om också något kväkande; han förfogar över omkring fyrahundra ord; han säger endast sådant som han hört eller läst. Om något självständigt tänkande kan man naturligtvis icke ens tala. (…) Samma salamander kan också läsa, men endast kvällstidningar.

Salamanderkriget från 1936 blev Karel Čapeks sista roman; när nazisterna kom för att gripa honom våren 1939 var han redan död. Det är förstås en roman väldigt präglad av sin tid. Utifrån en självmedvetet fånig grundidé, som låter honom använda alla möjliga grepp (romanen är full av fiktiva artiklar, rapporter och intervjuer) och satirisera både småstadsrasism och naiv välvilja, kändiskultur och religion, akademia och tabloidjournalistik, bygger han en historia som långsamt blir alltmer klaustrofobisk. En satir i fotspåren efter landsmän som Kafka och Hašek, där lustigheterna bit för bit blir svårare att skratta åt i takt med att militarism, populism och extrema politiska riktningar tar allt hårdare tag om handlingen.

Alla tror sig kunna hantera det de har släppt lös; salamandrarna är ju så praktiska, gubevars. Tills det visar sig att vi har gjort oss helt beroende av dem, för att våra kuststäder inte ska dränkas, för att vår levnadsstandard ska fortsätta höjas, för att vi ska kunna försvara oss mot våra fiender. Spoiler: Se titeln. Kriget kommer, och alla kommer att förlora. Fast de andra kommer ju förstås att förlora lite mer, så det är väl ingen fara med oss. Vi är ju säkra, här mitt inne i det civiliserade Europa. Vad som drabbar folk därutanför är väl inte vårt problem så länge vår vardag inte störs, så länge vi står på rätt sida.

Salamandrar, kasta bort vapnen! (Pacifistiskt manifest.)
Molche, Juden hinaus! (Tyskt flygblad.)
Kamrater salamandrar! (Bakunin-anarkisternas proklamation.)
Vänner salamandrar! (Akvariesällskapens och havsfaunevänernas centralkommitté.)
Kolleger salamandrar, inträden i vår krets! (Orkeslösa sjömäns understödsförening.)
Bröder salamandrar! (Simsällskapet Laxen.)

Det är en väldigt flexibel metafor. Det kryper lite längs ryggen på mig när jag inser hur flexibel. Så uttalat tidsbunden den ändå är, skriven i skuggan av både stalinism och nazism, sitter jag omväxlande och funderar på inte bara dagens politiska klimat utan också klimatkriser, digitalisering, migration… Första gången jag läste den här boken för 15 år sedan kändes den inte så här all-apokalyptisk. Blindheten för våra egna handlingars konsekvenser, för att det lidande vi orsakar andra kan påverka oss. Till och med Čapek själv verkar nästan skriva in sig i ett hörn mot slutet; hur fan ska vi ta oss ur det här? …Borde vi tillåtas ta oss ur det här?

… Men uppenbart gäller detta bara 1930-talets Europa, nu för tiden har vi ju bättre koll och fattar alltid rationella, humana, måttfulla beslut på både stor- och småpolitikens plan, eller hur? Så att Norstedts väljer att ge ut boken nu får väl ses som ren kuriosa.

Nyutgåvan är samma översättning som du kanske kan hitta som En Bok För Alla-pocket på ditt närmaste Myrorna, förutom ett nytt (och ganska kort) förord av Martin Engberg. Så boken har ju inte varit helt omöjlig att få tag på, men ändå. Du bör läsa det här kollaget från en värld på väg in i katastrof – om inte annat så för att skratta åt hur långt mänskligheten kommit på 80 år. Om det fastnar i halsen på dig är det väl bara din egen paranoia som anar mörka former i vattnet.

Similar Posts:

• Visst går det att köpa kärlek
• Satir när den är som bäst
• Bränn! Bränn! Bränn!
• En pervers gammal iller
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Friheten i en liten bur
• Underskatta inte en gammal dam!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Sextio år senare återvänder Gita. Muren har fallit, juridikens kvarnar i den nya staten Tjeckien har malt, och nu har hon papper på att beslagtagandet var olagligt. Sin familj kan hon inte få tillbaka, men väl sin mark och sitt hus. Men andra människor har bott där i sextio år, andra människor som inte har någon lust att backa från det deras fäder gjorde, och nu blir frågan vems stolthet som får vika först. Den gamla damen som kräver rättvisa men är villig att nöja sig med ett erkännande, eller de åldrande sönerna och döttrarna som inte vill gräva för djupt i myllan. Vem fan beter sig så som den där gamla juden? Titta här, hon har historia av psykisk ohälsa också. Det ser man ju hurdana såna är.

”Mina romaner ska vara som ett fiskben i halsen”, sade Radka Denemarková när hon pratade på Stockholms Kulturhus för ett par månader sedan. Pengar från Hitler lever verkligen upp till det, den både kittlar och irriterar bara mer och mer ju mer man försöker svälja den, ju mer dess huvudpersoner försöker harkla sig och försvara sina handlingar. Förintelselitteratur har vi haft länge, men på senare år – i takt med att de som själva kunnat skildra försvinner – har fokus hamnat mer och mer på förövarnas och medlöparnas perspektiv, på efterspelet, på svårigheten att separera ut nazismen som en parantes som friskriver alla andra. Vi barn från Jedwabne, Andningsgunga, Ida, etc. Vilket förstås lett till den sortens backlash där regeringstalesmän hävdar att antisemitism bara är en judisk konspiration, och där till och med Bokmässan i Göteborg slår knut på sig för rätten att vara talesplats för förintelseförnekare i yttrandefrihetens namn.

Men samtidigt är romanen, som sig bör, bredare än så. Pengar från Hitler blir till en lågmäld psykothriller om empatins gränser, inte miltals från t ex Oksanen. Givetvis tycker vi synd om dem som lidit, men offret ska förbli ett offer, ett neutrum, uppsatt på piedestal på säkert avstånd. Ska inte kräva något, ska inte bli förbannat eller visa sig otacksamt; är det inte nog nåd att ha överlevt? Lidandet ska ju förädla, inte skapa bitterhet och revanschlust; om det gör det visar det ju bara att offret nog förtjänade det ändå. Allt Gita begär är ett minnesmärke, men det är ju just att minnas som gör mest ont av allt. Och smärta undviks bäst genom att lämpa över den på någon annan. Denemarkova skriver kanske någon gång lite väl blommigt för min smak, men att se hennes huvudpersoner studsa mot varandras instinktiva igelkottaförsvar är både djupt obehagligt och helt strålande. Hela alltet hade kanske kunnat lösas om alla bara lyssnat på varandra, men när det som står på spel är vår egen omsorgsfullt konstruerade självbild är det inte så bara. Då gömmer vi hellre liken efteråt, det är vi bra på.

Similar Posts:

• Ett barns vittnesmål
• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer
• Svart satir om sammetsrevolutionen

Röken. Den får en att känna sig – annorlunda. Rädd. Aggressiv. Falsk. Värdelös. Tankarna blir grumliga, man grunnar över saker och ting. Man är inte längre skild från omvärlden, den nästlar sig in i ens inre. Man känner sig liten och obetydlig, foglig, men är ändå redo att slåss mot den som vågar påstå det, ens lilla förråd av förnuft äts upp som av råttor. Lockelsen sätter in – att stjäla, att bedra, att rymma.

Thomas och Charlie är vänner trots att de på många sätt är varandras motsatser. Charlie kommer från en fin släkt och har lätt för att styra sina känslor medan Thomas, vars familjeförhållanden är dunkla, får kämpa hårt. När de tillsammans ger sig iväg för att tillbringa jullovet hos Thomas morbror, baron Naylor, blir det början på en yttre och inre resa som handlar om att utforska rökens hemligheter. Dess hot och möjligheter.

När Rök är som bäst påminner den mig om Carl Jonas Love Almqvists Amorina eller Mary Shelleys Frankenstein. Då är språket högstämt romantiskt, miljöerna fantasieggande och karaktärerna gränsöverskridande. Svagheterna i Rök blir tyvärr allt tydligare ju närmare slutet vi kommer. Upplösningen blir en rejäl antiklimax när Vyletas intrig rämnar i sömmarna som ett slarvigt hopsytt monster. Fram tittar en tunn stoppning av ytligt tankegods kring klass och revolution, kärlek och synd, förnuft och känsla som redan idisslats ett oräkneligt antal gånger.

Vill du läsa en bra dystopi i internatskolemiljö rekommenderar jag istället Never let me go av Kazuo Ishiguro. Eller om du är mer intresserad av det fantastiska, Magikerna av Lev Grossman.

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Språket blir en barriär
• En halv berättelse
• Vi är hänvisade till oss själva
• Visst går det att köpa kärlek

Den lilla plastfågeln sitter i en bur i en prostituerad kvinnas plastiga lägenhet. Och det är denna kvinna som talar till oss. Eller till ingen alls. Eller sig själv. Man vet inte så noga. Kvinnan är, precis som fågeln, fast i sin bur. Hon lever större delen av sitt liv inne i sin lägenhet, ”mitt knulleri” som hon kallar den. Där tar hon emot kunder med allahanda önskemål som hon fogar sig i och anpassar sig efter.

Den namnlösa kvinnan närmar sig de trettio, hon vårdar sitt yttre och håller kroppen i trim. De enda ärenden hon gör utanför lägenheten är morgonjoggingturen och shoppingen där hon köper lite för dyra lyxartiklar för att känna sig lite mer som de lyckliga skyltdockor de sitter på. Om hon inte måste cykla och hämta en kollega för att någon av kunderna så har önskat.

Boken är en enda lång dråplig monolog som lockar läsaren till många skratt med fantastiska bilder och språkliga vändningar. Översättaren Marie Wenger måste ha haft fullt sjå att få till alla finurligheter här och hon gör det med den äran. I monologen går den namnlösa kvinnan hårt åt sina kunder men också deras fruar och grannarna i huset. Alla får en släng av sleven.

Samtidigt som hon skakar på huvudet åt det mesta folk gör har hon ändå en värme och förståelse för människor. Alla människor utom de män hon kallar lekfarbröderna, de som köper sex av barn. Där finns ingen pardon. Och det är där någonstans som skrattet fastnar i halsen. Man börjar ana att det är övergrepp hon upplevt som barn som fått henne att arbeta som prostituerad. Man anar, i berättarflödet som andas så mycket NU, att det finns en historia. Och en längtan efter något annat. Plötsligt framstår hon också som så fruktansvärt ensam, precis som fågeln på omslaget, i allt det här plastiga, skrikiga och spelade som hon lever i.

Similar Posts:

• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• Svart satir om sammetsrevolutionen
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Carrie Bradshaw som callgirl
• Loopad wienervals

Den fråga jag ställer mig i dag och som jag inte minns att jag alls reflekterade över på 90-talet är frågan huruvida Kundera överhuvudtaget läser några kvinnor? Den frågan skaver lite och förtar lite av storheten i det annars så allmänmänskliga jag finner hos Kundera. Endast ett litet kort kapitel berör en kvinna, en tjeckisk exilförfattare, precis som Kundera själv. Han hyllar henne, men det framgår inte om han läst något av henne.

Om jag stör mig lite på de glömda kvinnorna i Kunderas bok så stör sig Kundera desto mer på alla verk av manliga 1900-talsgenier som vi valt att glömma. Vi minns kanske individerna, eller det vi reducerat individerna till, men vi har glömt verken och vad de förmedlar. Och jag tycker mig se en varning, att om vi glömmer vad dessa verk förmedlar, riskerar vi att upprepa 1900-talets mörka historia.

Han talar mycket om glömska, också om befalld glömska. I ett kapitel benämnt ”svarta listor” skriver han om konstnärer vars verk inte längre läses, lyssnas på eller bevittnas.

Var hämtar de svarta listorna sin kraft någonstans? Varifrån kommer de hemliga befallningar som de lyder? Från salongerna. Ingenstans i världen har de spelat så stor roll som i Frankrike. Tack vare den aristokratiska tradition som har flera sekler på nacken, och så tack vare Paris, där landets hela intellektuella elit flockas och tillverkar åsikter: inte genom kritiska studier, lärda diskussioner utan genom anslående formuleringar, ordlekar, briljanta taskigheter. (s. 56).

Ett annat tema som ofta återkommer hos Kundera är tvåspråkigheten och om hur det är att skriva på ett nytt språk men sakna ord från sitt första. Språk är en mänsklig konstruktion som utvecklas med människan och inuti olika språk ligger olika erfarenheter, något Kundera ofta återkommer till. Vad tvåspråkighet kan tillföra i litteraturen beskrivs i följande citat:

[Patrick Chamoiseau] tog sig friheter med avseende på franskan som ingen författare i Frankrike ens skulle våga föreställa sig att ta. Det var friheten hos en brasiliansk författare i förhållande till portugisiskan, en spanskamerikansk författare i förhållande till spanskan. Eller, om ni vill, friheten hos en tvåspråkig person som vägrar att i ett av sina språk se en absolut auktoritet och som har modet att vägra lyda. Chamoiseau kompromissade inte mellan franskan och kreol genom att blanda dem. Hans språk är franskan, fast förändrad, inte kreoliserad (ingen martiniker pratar så) utan chamosierad: han ger den den förtjusande sorglösheten hos det talade språket, dess rytm, dess melodi; han förärar den många kreolska uttryck: inte av ’naturalistiska’ skäl (för att införa en ’lokalförg’) utan av estetiska skäl (för deras lustighet, deras charm, eller för deras semantiska oersättlighet); men han har framför allt tillfört franskan friheten i ovanliga, självsvådliga, ’omöjliga’ ordvändningar. (s. 106).

Denna samling består av både kortare och längre, äldre och nyare essäer samlade i olika teman. Vissa är korta, flyktiga anteckningar medan andra är mer genomarbetade texter. Det är många, många namn som nämns och visst är det lättare att hänga med i de essäer som berör ett konstverk som man har sett eller en bok man läst. Men essäsamlingen kan absolut läsas med behållning även om man inte känner till alla gubbar som omnämns. Räkna emellertid med att läslistan blir påfylld efteråt.

Similar Posts:

• Blivande nobelpristagare
• Ger dig tid att stanna upp
• Eros triggar till läsning
• Salongskvinnor i skuggan
• Friheten i en liten bur

Hulovás roman utspelar sig under sammetsrevolutionen i Prag och beskriver efterspelet fram till millennieskiftet. Den namnlösa huvudpersonen är tonårig och blickar tillbaka på sin barndom och beskriver sin syn på de omvälvande händelserna. Hennes familj består av föräldrar i ett mycket olyckligt äktenskap och en något yngre syster. Familjen flyttar när barnen är små från en bergsby till en nystad, Krakov, som byggs på ett träsk och som romanen igenom är sorgligt ofärdig.

Till en början är majoriteten kommunister som tror på det kommunistiska projektet och ser ner på dem som vill något annat. Åtminstone är det så vi får det skildrat genom huvudpersonens ögon. Genom revolutionen ändras styrkeförhållandena grupperna emellan men vår huvudperson ändrar aldrig ståndpunkt. Hon ser fortfarande kommunismen som det enda rätta och kämpar för den romanen igenom.

Hon har en gång för alla uppfostrats till och anammat en världsbild som för henne är alldeles orubblig. Kommunikationen med övrig familj blir ohållbar och som läsare ställer man sig ganska snabbt på systerns sida vilket är ett alldeles förträffligt berättarknep eftersom man då så tydligt kan följa två helt olika inställningar till kommunismens fall.

Intressantast i boken är relationen mellan de två systrarna. Där finns en kärlek, men en kärlek som blir alldeles omöjlig eftersom de inte förstår varandra överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att den relationen utgör en bra bild över hur svårt folk med olika inställning till kommunismen hade (och kanske har?) att förstå varandra under kommunismens fall.

Similar Posts:

• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• Relationer som skaver och roar
• Friheten i en liten bur
• Hajattackernas hallucinogena hemvist
• Dråplig monolog med sorgesam efterton

Helga Weiss, vars dagbok jag läst, är en tjeckisk och judisk konstnär från Prag, som överlevde andra världskriget, trots att hon vistades i tre olika koncentrationsläger. Hon var 10 år gammal när tyska trupper gick över gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Antisemitism präglade samhället, fler och fler restriktioner och lagar utestängde judar. I den dagbok Helga Weiss började skriva 1938 beskriver hon den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien, levnadsvillkoren och hur hon tillsammans med sin familj 1941 tvingades lämna hemmet i Prag och transporteras till det judiska gettot Theresienstadt. Därifrån deporterades hon 1944 till Auschwitz. Men innan hon åkte till detta koncentrationsläger i Polen, gav hon dagboken till sin morbror, som murade in den i en vägg – vilket gjorde att den bevarades. I maj 1945 kunde hon efter befrielsen av koncentrationslägret Mauthausen återvända till Prag, då var Weiss 15 år gammal. Efter en tid återvände hon till den lägenhet där hon föddes, från vilken hon tvingades bort som barn. I den bor hon fortfarande kvar.

Efter kriget kompletterade Helga Weiss sin dagbok med vad hon upplevt i koncentrationslägren. Förutom i Auschwitz var hon även i Freiberg och slutligen i Mauthausen. Efter kriget skrev hon ned allt, så som hon mindes händelserna. Det blev därför inte nedtecknat i exakt kronologisk följd. Hon har flera gånger bearbetat texterna och fått hjälp av översättare och redaktörer att ordna dem tidsmässigt. Den dagbok hon skrev som barn har hon alltså som vuxen bearbetat stilistiskt och kompletterat för att texten ska bli mer begriplig och fullständig.

I boken finns fotnoter med förklaringar av ord, uttryck och geografiska namn. Det finns också en karta över hennes resa med tåg och en karta över Theresienstadt.

Helgas dagbok är en mycket viktig och omskakande bok. Vi kan aldrig få för mycket av sådana vittnesmål. Jag hoppas också att fler vittnesmål från kommunismens diktaturer och utrotningsläger blir tillgängliga. Helga Weiss tvingades efter andra världskriget att leva under kommunismens förtryck.

Boken är illustrerad med fotografier, men också med Helgas egna bilder, både i färg och svartvitt, teckningar som hon gjorde under tiden i Theresienstadt. I slutet av boken finns en intervju med Helga Weiss. Den är mycket läsvärd och intressant och kompletterar boken ytterligare. (Se även länk till Youtube här intill.)

I slutet av intervjun som finns i boken, förklarar Helga Weiss själv varför vi bör läsa hennes bok:

Först och främst för att det som står i den är sant. Jag har naturligtvis blandat in mina känslor också, men jag tycker att känslorna också gör den emotionellt laddad, verkningsfull och framför allt sann. Och kanske för att händelserna skildras på ett halvbarnsligt sätt, så den är tillgänglig och uttrycksfull. Jag tror att den kommer att hjälpa människor att förstå hur det var då.

Similar Posts:

• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Ljusglimtar i förintelsen
• Förintelsens fasor bevittnade
• Hélène Berr och hennes värld
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

Den sovjetiska estetiken är inte min melodi (författaren Zdenek Miler och Hana Doskocilová är från dåvarande Tjeckoslovakien. Boken är ursprungligen skriven 1982). Jag växte upp under 90-talet när Disney sändes en kväll i veckan. Då var det inte sovjetiska barnprogram man längtade efter.

Teckningarna är fina men känns lite tama i jämförelse med vad som produceras av många illustratörer idag.

(c) Hana Doskočilová

Berättelsen känns lite för tam och tråkig även den för att jag riktigt ska engagera mig. Den lilla Mullvaden hittar en vacker grön sten när han vårstädar sin håla. Han tycker den är så vacker att han vill dela dess skönhet med alla sina vänner. Det bästa sättet tror han är att fästa den på himlavalvet så den får lysa bland alla stjärnor.

Tänk om min lilla gröna sten kunde bli en stjärna, det finns ju inga gröna stjärnor? Den skulle bli den finaste av alla stjärnorna på hela himlen och alla skulle kunna se den!

Hans vänner hjälper honom alla att efter bästa förmåga få fast stenen på himlen men misslyckas alla. Skatan försöker (såklart) stjäla stenen men den lilla Mullvaden får tag på den igen. Han sätter sig ner med stenen i famnen och gråter när månen far förbi på sin väg upp till himlen. Månen erbjuder den lilla Mullvaden hjälp och snart lyser det en grön stjärna på himlen för alla att beskåda.

(c) Hana Doskočilová

Fin berättelse, ja. Naturromantisk och tillsammans-är-vi-starkare-idéer (vilket är bra idéer missförstå mig inte) men förpackningen är lite för tråkig.

Om jag inte var så förtjust i den här typen av böcker och program (Den lilla Mullvaden finns även som film- och TV-figur) när jag var liten, tror jag inte att dagens barn kommer att tappa hakan inför berättelserna om Den lilla Mullvaden. Men det är en klassisk stil som skapades i Europa under det kalla kriget väl värd att bevara. För det tackar jag Parabellum Nord.

Similar Posts:

• Nostalgiska illustrationer med tveksam sensmoral
• Bedårande om scenskräck
• Färgblind eller färgstark?
• Känslosamt och molnigt
• Mitt bland människor

Jag gillar estetiken och stämningen i illustrationerna. Det är runda figurer och matta färger i sann folkloristisk stil. Det är barnsligt och något naivt. Det liknar många av de sovjetiska, tecknade barnprogram som min föräldrageneration, 60-talisterna, matades med och som även har sänts som repriser när jag själv var barn. Det är nog mer nostalgi och förvrängda minnen som gör att det här tilltalar mig som vuxen, men de enkla, tydliga bilderna tilltalar nog även de minsta barnen.

Själva berättelsen är söt med en stark sensmoral. Den är inte särskilt spännande och ganska snäll, med betoning på ganska eftersom det moraliska budskapet som så ofta kan vara rätt hårt.

Den lilla Mullvaden vill överraska sina vänner i skogen, och särskilt hans vän den lilla Musen med en julfest. Han ordnar en julgran och klär den med allt möjligt gott och fint han kan komma på och slår in en julklapp åt sin vän. Det är bara det att den dumma fru Korp knycker julgranen och flyger iväg med den så att den lilla Mullvaden och hans vänner inte ska få något gott att äta. Kruxet i sensmoralen tycks vara att det är okej att vara taskig mot dem som är taskiga mot en själv. Här lyder inte Jesu bud om att vända andra kinden till inte vilket känns som ett märkligt råd till barn.

Den lilla Mullvaden blir nästan aldrig arg men när han blir det då får man verkligen passa upp! Han kramar en snöboll och slänger – Pang! Han träffar fru Korp rakt på näbben! – Jag vill aldrig se dig här igen din tjuvaktiga fågel, muttrar han när han går sin väg.

Lyckligtvis får den lilla Mullvaden tag på en ny gran, en hopfällbar sådan, så när fru Korp försöker sno den också fälls den ihop och hon får sig en rejäl knäpp på näbben.

Den lilla Mullvaden och hans vänner får en fin julfest tillsammans och fru Korp, ja…

Similar Posts:

• Tam barnbok
• Bedårande om scenskräck
• Färgblind eller färgstark?
• Alfons Åbergs mamma i vårt minne
• När man får hem en oönskad Farbror