Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Svårslagen folkhemsk humor
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Mästare på svenskspråkiga limerickar

Det lilla substantivet meddelade glatt varje främling som det mötte: ”Jag är ett substantiv!”
En dag mötte det lilla substantivet en språkpolis. Vid den glada hälsningen höjde språkpolisen bara på ögonbrynet och svarade: ”Nej. ‘Jag’ är ett pronomen.”
”Kul för dig!” svarade substantivet glatt.

Att hon nu i senaste boken gör det i form av sagor är väl på sätt och vis rätt naturligt. Om Tage Danielsson-influenserna tidigare mest funnits i formuleringar och blinkningar gör hon nu nästan en rak cover på Sagor för barn över 18 år med grammatiktema; 14 korta sedelärande berättelser om hur språk fungerar, vilket både låter henne bli lite tydligare i berättandet, queera till grammatiken ännu mer, och (vilket jag gissar är en lättnad) slipper hålla sig till bara en enda ordklass eller tema. För att förklara kasus berättar hon alltså en saga om kärleken mellan en ungersk riddare och en modig prins, sagan om hur Imperfekt blev Preteritum ekar identitetsfrågor, stridigheter mellan två auktoritära världsledare handlar om huruvida jag är starkare än du eller starkare än dig… Ni fattar. 

Det var en gång en katakres som var ute och körde i vind. Plötsligt fick den se två kålsupare som stod vid vägkanten och bråkade, som ju kålsupare ofta gör. Katakresen stannade till och kastade ett getöga på dem.
”Vilket äckligt öga!” utropade den ena kålsuparen. ”Nu ska du allt få!”

Och visst är det roligt. Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig (även om så många språkpoliser sätter livet till att det blir lite oroväckande) och åratal som SFI-lärare och språknörd har gjort att hon kan få de konstigaste språkegenarter att bli fullt begripliga. De som gillade de tre första böckerna lär gilla detta, och de som börjar här får hjälpsamma hänvisningar där de andra böckerna har mer i ämnet. Samtidigt gör det också att boken känns lite som en samling utökade fotnötter. Grejen med verb kändes så fräsch delvis för att den hela tiden hade allt vi gör i centrum och byggde både grammatiken och allt annat utifrån det. En viss mättnadskänsla börjar infinna sig. Inte en obehaglig sådan, men … Jag hoppas att den Sara Lövestam som skrev Udda och Hjärta av jazz inte bara får skriva roliga grammatikor och deckare åt vinstmaskinen Piratförlaget i fortsättningen.

Similar Posts:

• Humor och språk
• En Bibel för språknördar
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Handbok i struntprat
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?

Visst har ett och annat blivit daterat och en smula obegripligt för en yngre generation, men med en hel del av deras produktion är det snarare tvärtom. Miljöförstöring, kärnkraft, främlingsfientlighet, allmän småaktighet och inte minst svårigheten att ta sig in på en riktig bank är knappast problem som försvunnit. Tyvärr.

Hasse och Tage och många andra i deras mångbegåvade ensembler må vara borta, men en stor del av deras verk finns bevarade och vi behöver dem fortfarande, åh, som vi behöver dem. Och så länge vi behöver dem finns de kvar i våra hjärtan, de sitter i våra minnen på en liten pinne och trallar så skenbart harmlöst och på pricken.

För det är vi dem evigt tacksamma.

/Redaktionen genom Ella Andrén

Krönika: Mästare på svenskspråkiga limerickar

Lena om Hasse-humor, snälla skurkar och roliga rim.

HasseåTage

Ulf Mårtensson: Hasse & Tage – från äppelkrig till vargatid
Okritiskt om nationalhelgon

”Det här är inte en bok om Hasse & Tage. Det här är en bok om Hasse & Tage och Skåne. Med betoning på Skåne. Bara så att alla är på det klara med det. Ulf Mårtensson har gjort ett gediget jobb med att gå igenom pressklipp och material rörande de filmer Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde i Tomelilla och på Österlen…” Läs mer

Göran Tonström: Hasse & Tage och deras Svenska Ord
Svårslagen folkhemsk humor

”Möjligen vore det svårt att skriva något som INTE var en genuin fröjd att läsa om något så genuint fröjdefullt som Hasse och Tage. Det är mycket svårt att kalla herrarna i fråga för något annat än just ”Hasse och Tage” och det är stört omöjligt att inte gilla folk som skriver något vanligtvis så formellt och tråkigt som en…” Läs mer

Hasse Alfredson och Tage Danielsson: Svenska Ord i toner
”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”

”’Nu ska ni inte inbilla er att ni har fått tag på en fullständig utgåva av våra sångtexter genom åren. Ånej! Inte till det priset!’ Så börjar Hasse och Tage sin inledning till sångsamlingen Svenska Ord i toner och det är ju ett ganska rimligt påpekande. Den bok har ännu inte givits ut som samlar allt man kan tänkas vilja…” Läs mer

Hasse

Hans Alfredson: En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården
Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan

”Rubriken till denna recension är Hans Alfredsons egna ord från baksidestexten på hans första bok En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården från 1961 (jag har läst andra upplagan från 1965). Boken känns till viss del som den allra första Lindeman-sketchen, fast i långt bokformat…” Läs mer

Hans Alfredson: Nytidens slott och herresäten – en spännande resa i ord och bild till 2000-talets nybyggda palats
Försvarbart på grund av Arkitekturens år?

”Nytidens Slott och herresäten, med underrubriken ‘En spännande resa i ord och bild till 2000-talets nybyggda palats’. En resa, javisst, men spännande? Med Hans Alfredson vid pennan brukar läsaren erbjudas lustigheter och samhällshäckleri som ständigt avlöser varandra men detta är en…” Läs mer

Åtta Glas: Åtta glas
Mogna poeters sällskap

”Det lilla sällskapet som grogrund för berättande är populärt och ofta fruktsamt. I fiktionen brukas temat i Decamerone och Canterbury tales. Verklighetens sammanslutningar har skänkt oss Frankenstein och böcker i Bloomsburygruppens kölvatten. Att spinna sin berättelse runt ett förvalt ämne, som i fallet Frankenstein, blir extra…” Läs mer

Tage

Tage Danielsson: Grallimmatik
Handbok i struntprat

”Få vetenskaper torde vara lika tillämpbara på vårt moderna informationssamhälle som fil.mag. Tage Danielssons Grallimmatik. Struntpratets fysiologi och teknik. Handboken är visserligen något bedagad vad gäller vissa exempel, men en god formlära blir aldrig för gammal och efter regn kommer bevisligen solsken. Förr eller senare…” Läs mer

Tage Danielsson: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
En onödig boks nödvändighet

”En tecknad film som under 25 år visats på julafton. En film som älskats av många svenskar. Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson. Han är ett lika obligatoriskt inslag i den svenska jultraditionen som köttbullar, Arne Weise, skinka och Kalle Anka. Är denna bok nödvändig? En bok vars text de flesta kan rabbla…” Läs mer

Kretsen

Annika Persson: Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman
Geniet som blev recenserad för sin kropp

”Det var en gång en liten flicka som hette Lena. Hon var mycket liten och ljushårig. Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa. Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg. Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp. Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld. Just precis det…” Läs mer

Klas Gustafson: Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor
”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”

”En sådan kontrasternas man, läser jag gång på gång i recensionerna av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. ”Snubblande och grubblande.” Rolig och allvarlig. Folklig och smal. Politiskt engagerad, framgångsrik och tvivlande. Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har…” Läs mer

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Okritiskt om nationalhelgon
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”
• Humor och sammanhang
• Svårslagen folkhemsk humor

För några år sedan recenserade jag En liten smula underbar av den engelska komikern Dawn French och tyckte inte att hennes bok var så rolig. Förlaget citerade en recension av The Times, som hade utlovat att man skrattar på varje sida. Så var det inte alls med den boken, men tänk om man kunde hitta en sådan bok! Och nu har jag faktiskt hittat den. Med risk för att göra någon besviken, recensioner av humor är nog ganska riskfyllda, så vill jag påstå att man dessutom skrattar flera gånger på varje sida när man läser Hans Alfredsons första bok. Jag vågar inte precisera antalet (i genomsnitt). Det är svårt med humor i bokform. Det gäller att befinna sig på rätt våglängd med läsaren eller med författaren och det är nödvändigt att läsaren befinner sig i ett för humor mottagligt sinnelag. Och så är ju verkligen inte alltid fallet. Men vid denna läsning föll det mycket väl ut, i alla fall för mig, och det måste kunna gälla en mängd andra människor också.

Tage Danielsson och Hans Alfredson tillhör mina föräldrars generation. Under min uppväxt införskaffades och spelades LP-skivorna från Hasseåtages revyer på vår grammofon och med dem alla sketcher med Lindemännen; det var alltid roligt att lyssna på allt detta. Mina föräldrar hade dessutom båda studerat i Lund. Min pappa läste i Lund samtidigt som Hans Alfredson, min mamma var där först när Alfredson lämnat stan och flyttat till Stockholm. Men min pappa var inte och såg Lundaspexet Djingis Khan 1954, som Alfredson var med och skrev. Däremot såg han Hans Alfredson i AF-borgen (AF= Akademiska Föreningen, som ligger centralt i parken Lundagård mitt emot universitetshuset), springandes i trapporna där, väldigt pigg, glad, skrattande och omsvärmad och beundrad av andra studenter. Jag är tämligen övertygad om att året för denna iakttagelse var 1956, för det var det året som Alfredson var redaktör för den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård. Se länken ovan till hans första ledare.) Tidningens redaktion låg förmodligen på samma plats som den fortfarande gör: i AF-borgen, på fjärde våningen i det runda tornet. Jag var själv uppe i det där runda tornet för snart 30(!) år sedan och fick en intervju med Gunnel Vallquist publicerad. ”Ta bort allt som handlar om katolicism!”, uppmanade mig redaktören. Underförstått, ingen är intresserad av att läsa om det. (Och detta i en studenttidning i en universitetsstad!) Jag gjorde som jag blev tillsagd.

I En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården spelar Hans Alfredson upp sitt register av fantasifullhet och kvickhet, med en humor full av absurditeter, oväntade vändningar, och en viss brutalitet. Hans humor är Monty Pythonsk före Monty Python, de fanns först i slutet av 60-talet. Här finns också filosofiska betraktelser som blandas med vissa poetiska anslag. Boken tar upp alla möjliga aspekter av brännandet av löv och annat avskräde i trädgården. Författaren utgår från att brännandet av högar i trädgården är en manlig syssla, ja, det kanske fortfarande är mest män som gillar att bränna upp saker i trädgårdar, vad vet jag. Han belyser nyttan av att bränna löv och annat skräp, brännandets estetik, diskuterar lämplig tidpunkt för uppbrännandet, och lämpliga antändningsmedel, lämplig klädsel vid utförandet och de olika specialredskap som kan införskaffas för ändamålet och så vidare. Brännandet kan ses som en terapi, en alldeles speciell upplevelse av ”den stilla ron och blickandet in i sig själv”, men det är också vanebildande. Det finns äventyr, men också en hel del faror förknippade med eldandet: det kan ta eld i kläderna, man kan få gnistor i ögonen, man kan må illa, rent av förgiftas av röken, man kan sticka sig på törnen m.m., man kan få ståsår och sittsår, man kan få förskjutningar i lederna, man kan få kontusioner, sträckningar m.m., man kan bli förkyld, man kan få värmeslag, och man kan bli vansinnig. Ja, det mesta kan hända när man bränner lövhögar, kvistar och gamla hallmattor.

Hans Alfredsons mångsidighet visar sig här också genom att han själv illustrerat sin bok, både omslag och därtill med ett tjugotal roliga teckningar i färg – ”i färgerna svart och vitt”, som han påpekar. Kontentan av att läsa boken är nog denna att det inte känns direkt avskräckande att elda högar av diverse avskräde i hörn av trädgårdar, men man förstår att det kan uppstå problem när man ägnar sig åt denna denna syssla, eller ska man här snarare använda ordet utmaningar, för att nutidsmänniskan ska förstå vad det hela handlar om.

Brännandet av löv och avskräde i trädgården kan, som sagt, också vara mycket beroendeframkallande. Ett särskilt kapitel ägnas denna åkomma:

En man som fått sin själ förgiftad av den obändiga lusten att stå med krattan i hand vid en liten lövhög i trädgården, kan under den förfärliga avhållstiden (15 maj-15 sept.) gripas av en så förtärande drift att börja bränna att han verkligen gör det, trots samhällets lagar och samvetets bud. Men hellre än att någon skall begå ett sådant brott, vill jag här ge anvisningar på några substitut, som skall ge den lidelsefulle ett visst utlopp för driften, utan att några skadeverkningar, inre eller yttre, uppstår.

Brännaren tipsas om att skaffa sig falska brännhögar, substitut för de riktiga, tills tiden på nytt är inne för bränning, då hösten har kommit åter eller då snön på nytt har dragit sig undan.

Jag låter min pappa läsa några sidor i början av boken, han som själv blev komiker på äldre dagar och under många år var ståuppare på Stockholms tiljor. ”Inget för ungdomar”, tror han. ”Den är för gammaldags och med ett alltför akademiskt språk.” Han tycker inte det han läser är särskilt roligt, (kanske hade han gillat senare delen av boken bättre) däremot tycker han att teckningarna är påhittiga. Ja, det är inte lätt med humor!

Similar Posts:

• Tema: HasseåTage
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• Humor och sammanhang
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Svårslagen folkhemsk humor

I filmatiseringen av Saltkråkan med Tjorven, Farbror Melker och de genuint trevliga karaktärerna bland sommargästerna har åtminstone jag mött två sådana. Snälla skurkar, alltså.

Knorrhane och Ruskprick heter de två cigarettsmugglarna som Skrållan charmar så brallorna ramlar av. (Ursäkta den hemsnickrade liknelsen.) Knorrhane spelas av Tage Danielsson och Ruskprick av Hans Alfredson.

Namnen på smugglarna är beskrivande. Den snällare smugglaren är Knorrhane och den lite ilsknare smugglaren är Ruskprick. Skrållan är det trygga barnet som med sina busiga ögon kan få den mest förhärdade skurken att bli mjuk inombords. Hon vet vad som är rätt och fel och ja, den där tampen som håller fast smugglarnas roddbåt. Hoppsan, inte visste väl Skrållan att en roddbåt kunde flyta iväg så där lätt?

Knorrhane släpar på smuggelsäck

Vem kan väl vara så himla fräck?

På youtube finns en kort sekvens där Ruskprick med växande ilska utropar: ”Ingen båt. Utan båt!” Klicka här Och så är det nu för oss. Vi har ingen Tage längre. Och ingen Hasse. Stafettpinnen har lämnats över till oss att hålla liv i kombinationen av humor, allvar och humanitära värderingar.

(P.S. Limerickförsök den 11/9 2017 av undertecknad)

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• ”Varför handlar aldrig någon enda schlagermelodi/ om såna som är skapta som vi?”

Nu har jag dock faktiskt gett mig i kast med en bok som jag tror kan samsas med dessa tidigare nämnda arbetarböcker. Kanske måste jag vidga mina läsvanor en smula, för jag tyckte att den här samlingen av Henrik Johanssons noveller och dikter var utmärkt.

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse handlar till stor del om en bagerifabrik, dess anställda och den nära förestående nedläggningen av verksamheten. Beskrivningen av allt detta sker dock på en hel del oväntade sätt, magisk realism kan passa in som beskrivning av vissa partier. En del av texten är mycket välskrivna korta noveller som håller sig inom ramarna för vad som kallas verklighet, sen kommer plötslig en inverterad Kafka. En mjölbagge förvandlas till en bageriarbetare. I en annan novell är huvudpersonen död, men förväntas ändå arbeta.

 Jag låg i min kista, men två bankirer grävde upp mig. De sa att de hade höjt räntorna efter min död och att jag nu var skyldig dem pengar. De sa att politikerna hade förlängt pensionsåldern till fem år efter döden och Medlingsinstitutet har sänkt lönerna till två meter under jorden.

När man är död älskar man övertid och snortar arbetslinjen till frukost!

Den lilla sagan ”Burger Princess” skulle ha platsat i Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, jag tyckte den var förträfflig och det kändes som om slutet var lyckligt, även om jag inte förstår vad hon skulle med prinsen till.

Novellen ”Expedition Federley” handlar om olika sätt att sälja sin själ i denna köparens och dokusåpans tidevarv. Den var ledsam men trovärdig trots sina fantasikrumbukter.

Sen finns det några fina dikter om familjehistoria, statarliv och fattigdom som trots sin ordknapphet var både talande och rörande.

Boken är på lite drygt 130 sidor men innehåller massor av spännande läsning. Har man erfarenhet av de lägre klassade formerna av arbete, osäkra förhållanden och arbetsförmedlingen/förnedringen så finns det mycket att känna igen sig i även i de mer surrealistiska styckena. Har man inte det kanske man kan läsa det hela som fantasy. Jag har svårt att tro att arbetarlitteratur någonsin kommer att fungera som ögonöppnare för nån av arbetslinjens försvarare, men för de som vill mura igen sagda ögon med nävarna så kan texterna fungera som pysventil när trycket blir för högt.

Johanssons stil är lätt och vältrimmad, språkligt är det ett nöje att läsa både hans noveller och hans dikter. Fast ibland blir det svårt att hålla i boken när jag samtidigt knyter nävarna i igenkänningsraseri, eller skrockar så boken hoppar åt de ibland mycket roliga formuleringarna.

Jag rekommenderar verkligen en genomläsning och en plats i bokhyllan. För den bättre bemedlade medelklassens läsecirklar så kan det bli höstens mysrysare. Mycket att diskutera finns det här.

Similar Posts:

• Varvsepokens arbetare
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Noveller om folk som känner varandra
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Rädslans linje

”Har jag bestämt att mitt barn ska heta Ronja, så blir det en Ronja!”

Det är en ovädersnatt när Ronja kommer till världen. Vildvittrorna kastar sig som pilar genom luften, skriker och skränar, värre än annars. En blixt slår ner till och med, och Mattisborgen rämnar i två delar. Något som kommer att sätta sin prägel på resten av sagan om Ronja. För i den andra delen av borgen flyttar Borkarövarna sedan in. Och med dem Birk, lika gammal som Ronja. Släkterna som sedan länge är ärkefiender. Men Birk och Ronja kommer att utveckla en stark relation. En förbjuden relation.

Ronja Rövardotter är den saga jag alltid tyckt bäst om av Astrid Lindgrens sagor. Förmodligen för att jag starkt kunnat identifiera mig med Ronja, vars pappa Mattis har ett oregerligt humör. När han blir arg slänger han ägg i stenväggen, precis som min pappa kastade potatis omkring sig i stressade päreplockartider. Hans humör påverkar alla rövarna, och bara Lovis rår riktigt på honom. Och hans älskade Ronja förstås, som får alla rövare att mjukna. Jag drömde också om en skog att kunna hålla till i varje dag. Och akta mig för sånt som var farligt i.

För Ronja Rövardotter är vid sidan av sin story om de förbjudna älskande, en naturromantisk hyllning till de småländska skogarna Lindgren växte upp i (får man förmoda). Och till de svenska årstidernas skiftningar. Boken, och sedan filmen, har starkt bidragit till att prägla svenskens syn på sina omgivningar. I den tid den kom (1981) var miljörörelsen stark i landet. Miljöpartiet i sin nyfödda linda, kärnkraftsfrågan het.

Rövare är såna som tar från andra utan att fråga först. Det har alltid varit vardag för Ronja, men hon har inte reflekterat över det. På samma sätt har hon inte reflekterat över varför hon måste hata alla Borkarövare, bara för att de råkar vara Borkarövare. Precis som när Romeo möter Julia skapas här en länk mellan fiender, och i och med att det är en barnanpassad saga kommer det att sluta lyckligt, det kan vi lita på. I Ronja Rövardotter är det barnen som är de kloka och förståndiga, de som ifrågasätter av de vuxna sedan länge cementerade sanningar. Och så är det väl ofta i verkligheten också, tänker jag? Inte var Astrid Lindgren ute och cyklade, när hon lät barnen vara de som förändrade världen.

Ronja Rövardotter är en bok som tyvärr lider av att ha blivit så originaltroget filmatiserad. Det låter kanske konstigt, och Tage Danielssons film som är så vacker; men det är som att jag tröttnar på boken innan jag hunnit till slutet. Dels känns den lite för överlastad. Dels är språket sämre än i exempelvis Mio min Mio, som har en så tydlig poetisk kvalitet. Här skrivs känslor ofta ut, det finns ett språkbruk som jag upplever som slarvigare. Adverb och meningar som säger samma sak om igen, jag blir inte så imponerad. Och så ser och hör jag hela tiden filmen för mitt inre när jag läser. Jag vill inte säga att den skulle vara bättre än boken. Men de står varann väldigt nära. Som att den ena lyfter den andra.

Det finns också en slags präktighet i Birk, han blir nästan inte trovärdig för mig förrän vi kommit till Björngrottan. Och då är vi mot slutet av boken redan.

Att skapa karaktärer är annars en sak Lindgren behärskar mästerligt. Mattis är som ett stort barn i sina känsloturer. Han är omöjlig, högljudd, platskrävande, odräglig, motsägelsefull, långsint, egoistisk och supermacho. Men kärleksfull och så ofantlig sårbar i all sin mänsklighet. Trovärdigare karaktär får man leta efter.

Och Ronja följer dessutom, till en början, i hans spår. Mycket rätt psykologiskt känns det, när hon spottar åt Birk, och biter honom i kinden när han försöker rädda henne från det underjordiska. Hon är en vildsint huvudkaraktär (om än lite för frekvent liknad vid just en vildvittra. Språklig variation, tack!), och långt ifrån de snälla flickor som säkerligen var vanliga inom barnlitteraturen då. Som fortfarande förekommer. Där var Lindgren en nydanare. Typiska mans-och kvinnoroller till trots är det människor hon skapar, och det är också ett av hennes signum. En anledning till hennes odödlighet.

Inledningsvis tycker jag mycket om upprepningarna också. Ronjas sätt att ”skratta tyst för att (olika saker) finns”. Hur hon ”aktar sig” för saker som att falla i bäcken eller helvetesgapet, genom att drastiskt utsätta sig. Det är ju så livet är, men vilken förälder får inte hjärtat lite lätt i halsgropen? Ronja får i viss mån fungera som den första oskuldsfulla människan på jorden, helt grön inför saker som ondska och främlingsfientlighet. När hon flyr ut i skogen med Birk från en fader som förnekar henne, är det en extremversion av tonåringens revolt mot sina föräldrar, som alla kan relatera till och bli rörda av. I scener som när Mattis kommer till källan för att locka hem henne hittar Lindgren den nerv som får hjärtat att brista i bröstet. På samma sätt som när hon beskriver hur döden drabbar oss med förvåning och bestörtning varje gång, även när vi vet att den är nära.

Det är häftigt hur begrepp som vårskrik, rumpnissar och ”far åt pipsvängen!” föddes här för att sedan bli etablerade i någon sorts egen mytologi som generation efter generation kommit att växa upp med. Och jag älskar fortfarande karaktären Ronja, och berättelsen om henne. Även om boken var en smula sämre än jag mindes den.

Similar Posts:

• Människor behöver sagor
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Vi ses i Nangilima
• En röst att bli liten av
• När orden inte räcker till

OLLE ÅNGEST: Varför är världen full av idioter?
IDIOT: Vad menar du?

”Du är dum.” Det är, inte minst så här i sociala mediers och åsiktsmeritokratiers dagar, ett förvånansvärt användbart argument. ”Du heter Pigge Piggsvin och du är dum.” Sällan uttryckt exakt så, förstås, vi är ju inte på dagis längre, men skrapa lite så finns det där. ”Jag är väl korkad, antar jag, men jag fattar inte varför vi inte bara kan…” ”Det säger ju vanligt enkelt bondförnuft att…” ”Hur fan kan någon inbilla sig att…” ”Tro fan att SD går framåt när…” Underförstått: Det jag tycker är så uppenbart rätt att alla som inte håller med måste vara idioter, och det vill du ju inte vara, eller? Idioters motargument kan, praktiskt nog, avfärdas utan argument. Men vad är då denna generella, ospecificerade dumhet? Hur ser den ut? Vad beror den på och kan den botas?

Det kanske största problemet med att definiera dumhet, säger Robert Musil här, är att det säkraste sättet att bevisa sin egen dumhet är att påstå sig vara klok. (Eller som Tage Danielsson uttryckte det 30 år senare: ”Att säga att folk är dummare än man tror är dummare än man tror.”) Ändå ger sig Musil i den här essän – ursprungligen ett föredrag, hållet i Wien 11 mars 1937 – i kamp med just detta. Att försöka urskilja själva dumheten, inte förkroppsligad i en specifik person eller handling eller åsikt utan som företeelse. Av någon anledning verkar det ha varit viktigt för en tyskspråkig författare i mitten av 30-talet.

Vore dumheten inte förvillande lik framsteget, talangen, hoppet eller förbättringen, så skulle väl ingen vilja vara dum.

Om något är det just det där ordet ”vilja” han vill åt. Det handlar inte om den medfödda, ”oskyldiga” dumheten (tvärtom vill han nästan hylla den, naiviteten som vågar tänka nytt) utan den självvalda, det han kallar ”social imitation av andliga defekter”. För den uppstår ju ofta just i grupp, påeldad av starka män som inte nödvändigtvis har något emot intelligenta följare, bara de inte avviker från programmet. Det där som uppstår varje gång vi föredrar ett enkelt – rentav uppenbart felaktigt – svar på en fråga vi vet är mer komplicerad än så. Varje gång vi låter moralpaniken ta över, och sedan kallar dårskapet förnuft för att tysta vår känsla att det är fel. Varje gång vi hittar en grupp människor som… Men nu ska jag inte dra upp alla hypotetiska saker som kan ha hänt mellan 1937 och nu. Det vore dumt, fick jag veta sist jag gjorde det.

Precis som i 1400-sidiga mästerverket Mannen utan egenskaper låter sig inte Musil reduceras till enkla slutsatser, ens i en 40-sidors essä. Han är förordar anspråkslös men inte okritisk dialog om vad som faktiskt är betydelsefullt. Han vänder och vrider på sina ord och koncept, hittar nya frågor att ställa, vägrar låta någon paradox ligga stilla, och gör allt så lekfullt kåserande att det är som att hälla ett glas kallt friskt vatten i skallen. Det är den sortens lilla skrift en vill köpa till folk en tycker om, gömma lite här och där i deras hem så att de snubblar över den vid rätt tillfälle. Den gör inget stort väsen av sig, den bara drar lite försynt i en tråd tills väven skymtar. Mer än så kanske inte en kort skrift med 80 år på nacken ska göra.

Året efter att han höll det här någonstans ändå optimistiska föredraget gick Hitler in i Musils hemland Österrike, hans böcker förbjöds och han själv flydde till Schweiz där han fortsatte skriva på Mannen utan egenskaper som han, dumt nog, aldrig helt kunde avsluta. Det kanske fanns för mycket material. Tanken slår mig – och den kanske är dum – att dumheten på sätt och vis är ett syretillskott. Utan att ställa det som ser ut som dumma frågor kommer en aldrig någonstans, men när dumheten tror sig ha svaren, även på andras dumheter, fattar allt eld.

I tider då stor och rådig framåtanda skattas högt är det viktigt att också tänka på sådant som liknar den intill förväxling.

Similar Posts:

• Inte en bok om dendrofili
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Dagen efter 1968
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Jag funderar över det där med vad som är politisk litteratur. Att böcker specifikt skrivna av politiker, eller till politiker, eller för att uppmuntra folk att rösta på vissa politiker eller idéer är ju uppenbart politiska. Men vad händer med böcker som utgår från saker vi i decennier tagit för givet, men som plötsligt nu är tillbaka på den politiska debattdagordningen? Håkan hade en väldigt bra recension av Fröding uppe häromdagen som ställde frågan, just hur mycket kan vi åberopa döda författare som argument i dagens politik? Vi lever ju trots allt inte på 1800-talet längre.

Jag kom att tänka på ungefär det när jag var och såg Dramatens uppsättning av Utvandrarna i våras. Den är just en uppsättning av första delen i Mobergs romanserie, och slutar därmed just när Karl-Oskar och Kristina och Danjel och Ulrika och alla barnen har lämnat sitt hem för evigt, och efter sju sorger och åtta bedrövelser kommer fram till det nya rika landet, när de står där på kajen och övar de fraser de kommer att behöva (”Aj äm de nju sörvant görl”) och hoppas att de tas emot trots att de bara kommer med sina tomma händer. Och Dramatens storbildsskärm visar att de kommit fram till … Svampen på Stureplan.

Och jo, det är klumpigt, och det är så uppenbart en politisk inlaga för Sverige 2014, och ska vi verkligen politisera Moberg, denne GIGANT, och nedvärdera honom till att bli bara en debattartikel? Men samtidigt – det där, minus just Svampen, händer ju i romanen också. Vad är det de faktiskt säger som är så kontroversiellt? Varför är det som var självklart på Mobergs tid – boken kom till för 65 år sedan, precis som de pensionärer SD nu försöker värva, och är alltid överst på listan till den svenska litteraturkanon vissa vill införa – plötsligt ”svenskfientligt” nu? Om inte boken har ändrat sig, då måste vi ha gjort det.

I våras läste jag för första gången Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, om Henning som invandrar till Stockholm från landsorten 1860. Efteråt var jag tvungen att vandra upp på Åsöberget där Henning och hans familj slet ihjäl sig för 150 sedan (det är så länge sedan att du som läser detta känner någon som träffat människor som minns den tiden). Huset Fogelström lät honom bo i står där fortfarande, men nu är det granne med bostadrätter som går på 4 mille. Borrade efter vatten, drog in telefonlinjer och lade upp busslinjer gjorde man för ett sekel sedan. På gatorna utanför sitter människor och sträcker fram handen. Vad kan jag göra? Jag känner mig maktlös, det här är 2014 och jag har VISA-kort, jag har ingen växel längre. Jag plockar upp min fantastiska hitechpryl till läsplatta och läser Fogelström:

Med uppdragna ögonbryn såg [grosshandlare Bodin] på de två hamnarbetarna han anställt och på sina gamla kända packare, som om han alltid blev lika förvånad när han fick se dem. Kanske han undrade om de också var människor.
Men hans samvete var gott – han var medlem av Sällskapet de nödlidandes vänner. Om inga fattiga fanns skulle välgörenheten försvinna och därmed något av stort mänskligt värde.
Han avskydde dem som pockade och krävde men blev rörd när han såg bilder av små välklädda flickor som kom med mat och gåvor till de fattiga. Han hade två små döttrar själv.

”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det inför EU-valet i Stockholms tunnelbana. Det debatteras huruvida det faktum att någon sett en rom som pratar i mobiltelefon avslöjar att alltihop är bluff; om de har råd att då och då prata med familjen därhemma, hur illa kan de egentligen ha det? (Äh, mobiltelefoner kostar väl fortfarande tiotusentals kronor, va?) Givetvis kan vi tänka oss att hjälpa dem som har det sämst, men då kräver vi också motprestationen att de verkligen inte har NÅGONTING, att de inte kräver någonting, att de inte tar plats, att de nedvärderar sig till den punkt där vi inte ens behöver tänka på dem som medmänniskor. Skillnaden i TV-reklamen mellan 90-kontona som ber dig hjälpa svältande barn och de som ber dig hjälpa dränkta kattungar är försumbar. Här får man inget gratis.

Ungefär som … vänta nu, varför låter det där bekant? Är det inte något ur någon bok jag läst … Måste vara något väldigt subversivt och obskyrt … Nävisstnä, det är ju ur Moberg igen, som byggde hela sin romansvit just runt breven fram och tillbaka. Tänk på scenen ur Invandrarna där Karl Oskar får veta att han inte kan få ut brevet hemifrån Småland eftersom han saknar de 15 cents som saknas i porto på det. Och han sträcker fram sin tomma hand och får tvärt nej. Jag utgår från att vi alla nu samfällt ubrister ”Fy faen, vilket jävla tiggeri. Och detta för en, på 1800-talet, så onödig lyx som transatlantisk post. Herregud, har de råd att lägga pengar på sånt hade de väl kunnat stanna hemma? Talar språket gör han inte heller.”

Jovisst, nu gör jag samma sak själv, åberopar mig på lösryckta citat. Samtidigt vevar TV reklamfilmer där leende svenskamerikaner prisar sin great morsfar som tog med sig Froudinge Oostkauka till Amerika, och vi tycker det är så fint att de bevarat sina rötter, samtidigt som vi debatterar om Zlatan verkligen är svensk nog att sjunga nationalsången. Och krönikörer hävdar att Tage Danielsson, av alla människor, skulle stått upp för rasisters rätt att tala oemotsagda i Sommar, och det blotta faktum att det är så löjligt lätt att kolla upp exakt vad han skulle svarat men man väljer att inte göra det gör mig mörkrädd. Vi väljer att glömma. Vi väljer att bortse. Vi hyllar giganterna, ikonerna, litteraturkanon, Svenskheten, Medmänskligheten, så länge vi slipper fylla den med något faktiskt innehåll, sen klappar vi oss på ryggen för att vi försvarar en yttrandefrihet som aldrig varit hotad.

Ju mer vi gör det, desto mer politisk blir handlingen att läsa ens den mest etablerade litteratur, hur man än läser den. Givetvis är det aldrig en bra idé att automatiskt ta allt som står i gamla böcker som eviga sanningar. Men om Moberg plötsligt är politisk igen är det inget vi ska vara stolta över.

Men häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. Tillsammans med lappen kom också en handskriven lapp från min brevbärare, som jag mig veterligen aldrig träffat och som inte har en aning om vem jag är: ”Förlåt. Jag såg inte skylten. Jag ber verkligen om ursäkt för SD-lappen.” (Om du som skrev lappen läser det här – tack.) Och jag tänker, finns det något mer värt att bevara än det där att helt utan krav på motprestation visa att man bryr sig om en vilt främmande människa?

Men så bor jag ju i en bostadrätt på Söder också, och det är ju skillnad på folk och folk.

Similar Posts:

• Även ni, även ni Murbruk!
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn