Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Hess och Legionärerna hör tematiskt ihop och kretsar kring sådana problem som efterforskning, värdering och återgivande av fakta. Ytterst handlar de om undersökarens förhållande till sanningen.

Legionärerna granskar en uppslitande politisk kris vid andra världskrigets slut. Sovjetunionen krävde att Sverige skulle utlämna balter som hade flytt till Sverige, men som under kriget hade stridit i tysk uniform. Självmord och självstympningar förekom bland männen som försökte förmå svenska myndigheter att ignorera de ryska kraven. Totalt 167 personer utlämnades till ett ovisst öde. I förordet till romanen skriver PO Enquist:

Jag har försökta att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än på intention.

Lite längre ner i förordet fortsätter han:

Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild. Jag tror inte denna objektiva bild är möjlig att ge.

Det är alltså den undflyende sanningen romanens undersökning handlar om. Sanningen med stort S gäckar oss i all sin komplexitet. Med tidens gång faller glömskan över händelseförloppen. Ögonvittnena går bort och kvar blir fragment av primära källor, motstridiga partsinlagor och kanske desinformation.

Men de citerade meningarna fastställer också något annat: det sker en utveckling där, eller hur? Det är en utveckling hos undersökaren själv. PO Enquist går in i sitt projekt med intentionen att vara ”helt objektiv”. Kanske är det naivt och när undersökningen är klar har han vunnit insikten att det inte är möjligt att nå den fullkomliga Sanningen. Det är nedslående: ett misslyckande, som han uttrycker det. Men insikten är också viktig för vem som helst som försöker sig på berättandets konst i någon form – och därmed en framgång.

I såväl Hess som Legionärerna framträder undersökaren själv. Ett jag, en berättarröst, som är både ett nödvändigt ont, en möjlighet och – anar man – själva poängen med Enquists undersökning.

Romanen Hess skildrar en slags man, kanske nazisten Rudolf Hess; kanske den fiktive Robinson Crusoe; kanske undersökaren själv. Den är en avgörande förlöpare till Legionärerna. Berättarrösten tar stor plats:

Jag vill också i detta sammanhang bestämt ta avstånd från dem som hävdar att forskaren själv ej bör synas i sin avhandling, att han bör inta en underordnad roll och ej genom beskrivningar av sig själv, genom kommentarer eller värderingar under anknytande till sin egen (forskarens) situation sätta sig själv i förgrunden (…). Forskarens bakgrund, uppväxt, sociala förhållanden, glimtar av hans vardag, diskussioner av hans värderingar – allt måste föras till bilden, för att få denna slutligt avrundad och klar: som en pärla, frestas jag säga.

En synlig undersökare har den fördelen att läsaren kan värdera honom eller henne, åtminstone delvis. Helt kan förstås ingen författare eller journalist vara medveten om sina egna underliggande fördomar. Men att alls föra dessa resonemang, och att göra det öppet, är förtjänstfullt. Steve Sem-Sandberg och Svetlana Aleksijevitj är två andra författare som är transparenta i sina undersökningar.
Parallellt med sitt författarskap var PO Enquist kulturjournalist på Expressen från 1966. Här skrev han om alla möjliga slags ämnen: IB-skandalen, Sovjetkommunismen, terrordåden vid OS i München och Norrmalmstorgsdramat. Han recenserade både litteratur och teater.

Den 18 februari 1991 publicerade Expressen en bilaga på temat ”Fem år efter Palme”. PO Enquist skrev under rubriken ”Gåtorna på Sveavägen” om förundersökningens misslyckanden. Typiskt för sitt undersökandeideal hade han då noga synat den flyktväg som åklagaren hävdade att den åtalade Christer Pettersson använt:

Den snabbast möjliga vägen, teoretiskt, går öster/söderut via någon av tvärgatorna till Tunnelgatan. Den kortaste via Malmskillnadsgatan, tar mig själv, när jag småspringer den, 21 minuter. Den är dock föga trolig. Och allt eftersom flyktvägen går längre in efter David Bagares gata växer Petterssons alibi närmast lavinartat. Också på åklagarens premisser.

På plats, skärskådande sin omvärld, men även sig själv – sådan var PO Enquist. Nu har han gått ur tiden. Må han vila i frid.

Similar Posts:

• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Undersökningens process först och främst
• Mänskligheten på andra sidan
• En terrorist nära dig
• Friheten i en liten bur

Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

Det är 1862, på en kyrkogård i Washington D.C., mitt under amerikanska inbördeskriget. President Abraham Lincoln har precis förlorat sin elvaårige son, Wille. Presidenten är helt förkrossad, och mitt i natten beger han sig till kyrkogården, där den lille pojken vilar i en lånad krypta, för att få hålla Willie en sista gång.

Den här känsloyttringen sätter igång något bland kyrkogårdens invånare, som vanligtvis är rätt upptagna av sina egna problem. De harvar runt och är döda utan att acceptera att de är döda, stretar emot, berättar samma gamla berättelser och går allmänt varandra på nerverna. Nu blir de ändå berörda av lille Willie och hans förtvivlade far, och de bestämmer sig för att hjälpa dem.

Lincoln i bardo liknar inte riktigt någon annan roman jag kan komma på. Den är skriven som en pjäs, ett körverk, en oändlig räcka citat. På engelska finns den som ljudbok inläst av 166 olika (mycket välkända) skådespelare.

Synen gjorde oss mållösa.
hans vollman

Märkligt att mannen alls hade kommit hit, ännu märkligare att han dröjde sig kvar.
pastor everly thomas

Ungkarlarna var inte alls pålitliga.
hans vollman

Eftersom de var livrädda för leda var de begivna på upptåg.
roger bevins iii

Hade en gång övertygat mrs Tessenbaum om att hon manifesterade sig i underkläder.
hans vollman

Varpå hon tillbringade flera år nedhukad bakom ett träd.
roger bevins iii

Det är på många sätt märklig läsning, ibland hjärtskärande, ibland riktigt dråplig. Spökenas röster interfolieras enbart av vad jag gissar är verkliga historiska källor, också de i korta citat, som tecknar omständigheterna kring Willie Lincolns död. Det är spökena som berättar allt som händer, helt tvärtemot den gamla devisen ”show, don’t tell” och allt man får lära sig i skrivarhandledningar och liknande.

Man kan associera till Julie Otsukas Vi kom över havet, Svetlana Aleksijevitjs skildringar av det forna Sovjetunionen eller kanske till Elisabeth Åsbrinks fragmentariska historieskrivning i 1947. Alla är de nyskapande försök att skildra det förflutnas myller av röster.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara Fienden
• Hur överleva överlevandet?
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Inget mästerverk
• Lite för lätt

Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag trodde … ”
• Better the devil you know

Ett nytt Ryssland föds, med flera liter gammalt sovjetiskt blod dolt i kroppen som inte syns på utsidan.

Tjugo år senare är pojken vuxen och lever i det där nya Ryssland, där allt är glömt, där endast minnet av och strävan tillbaka till stormakten finns kvar men ingen längre behöver ta ansvar för fångläger, folkomflyttningar, avrättningar, etniska rensningar, massgravar, etc. Men de där litrarna med blod lämnar honom inte i fred, och han ger sig ut för att ta reda på vem den där mannen egentligen var. Genom sina egna minnen, genom de få ägodelar han efterlämnade – medaljer för lång och trogen tjänst under Stalin – och ut i de gigantiska vidderna utanför det nya Ryssland, letar upp gamla övervuxna läger, halvdöda gruvstäder, polarodlingar, frågar ut ”verklighetens folk” som aldrig sett en smartphone, gräver i mossan där historien fortfarande ligger och pyr långt från hans vänners säkrade version. Hur kunde man göra så här, och hur kunde man sedan gå vidare som om inget hänt? Ironin: Den aktivt historieförfalskande Sovjetregimen har ersatts av en (åtminstone nominell) demokrati där ingen vill minnas.

De hade hackat upp den i obetydliga små intryck och personliga anekdoter om en kälkbacke som funnits en gång i en sänka som numera var igenfylld (…) En sådan förflutenhet var som nycklarna eller plånboken – den fick plats i fickan när man gick hemifrån, den var behändig och välbekant, var och en befäste och kultiverade den plätt som var det personliga minnet, men ingen mindes för alla.

Vilket språk han har, och vilken översättare! (Inte för inte var väl Håkansons Ödmården en av årets bästa svenska böcker.) Det tar lite tid att komma in i romanen eftersom jag hela tiden vill starta om varje svindlande, vindlande mening tills jag hittar rytmen i den. Lebedev gräver i minnen och intryck på ett sätt som påminner om Aleksijevitj, men också om Clarice Lispector; den där känslan av sinnesintryck så våldsamma att de nästan sliter hål i världen. Men där exilukrainskan Lispector sökte i sig själv söker Lebedev i ett kollektivt minne, eller snarare en kollektiv glömska. Han är prosapoet och minnesgeolog, inte samhällsdebattör, och hellre än att prata om det nya landet letar han efter resterna av det gamla, tyder ord som bytt betydelse, drömmer feberdrömmar, jagar de där våldsamma intrycken som fortfarande ekar svagt. Hur svårt det än är, när han ju själv är en del av dem som bestämt sig att vända blad och gå vidare.

Det var det plågsammaste i hela drömmen: människorna dog inte – de upphörde att finnas i nuet. Och nuet förlängde sig obehindrat utan dem, varje ny stund sköt undan de förgångna stunder då dessa människor funnits, allt längre bort.

Vad var det den där blinde mannen hade sett en gång? Hur många liv hade han på sitt samvete som tvingade honom att rädda en ung pojke? Det är den historia Lebedev berättar på ytan, men i och med det där fantastiska språket, drömmandet, grävandet i det som inte längre finns öppnas så många fler nivåer, som gör Vid glömskans rand till så mycket mer än bara en litania över Stalins illgärningar. Hur både nationell och personlig historia handlar lika mycket om det man inte minns som det man håller fast vid. Hur en identitet uppbyggd runt att vara [inte X] har en tendens att sluta i en vilja att göra X stort igen. Det är inte en roman som ger klara pekpinnar, men sättet den vandrar genom djupa skogar som en gång var bebodda, färdas på uråldriga floder där vraken blivit natur, och läser uråldriga (eller lika gärna generationsgamla, det blir lätt samma sak) inskriptioner både skakar om mig och gör mig lycklig. För den där randen går ju ännu att stå på och titta ner.

Similar Posts:

• Att tjäna ormen och skålen
• ”Jag trodde … ”
• Ryssland – då och nu
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är med sina 62 sidor en nätt liten bok. Främst är den kanske riktad till läsare vilka redan insatta i Aleksijevitjs verk. Jag är inte det, men har åtminstone läst Bön för Tjernobyl och en femtedel av Kriget har inget kvinnligt ansikte. I samband med läsningen av den sistnämnda gick jag på en liten teaterföreställning med samma namn här i Göteborg. Den var sevärd men ökade inte min lust att läsa boken. Varför? Helt enkelt för att boken är alldeles för realistisk och brutal. Exempel: En partisan, tillika mor, sänker långsamt ned sitt nyfödda barn under vattenytan eftersom denna magra och svaga människa gråter och gråter, skriker och skriker. Det låter fruktansvärt och bestialisk, men är utifrån någon omänsklig logik en fullt rimlig handling. Ljuden från den hungriga skulle annars röja partisangruppens position i träsket och med tyska soldater i närheten skulle gruppen strax komma att tillintetgöras. Barnet inkluderat. Spädbarnet dränks således, en tystnad sänker sig över gruppen, ingen ser mot den nu före detta modern men alla vet att det var en nödvändig handling. Jag kan knappt tänka mig något brutalare – en mor som måste släcka sitt eget barn. Inte ens Ivan Karamazovs berättelser om spädbarn som sprängs i bitar framför flintlåspistoler frammanar mer obehag.

Texterna i Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är inlägg från ett symposium som anordnades 2016 i Göteborg universitets regi. Förlaget Ersatz, som givit ut boken, var samarbetspartner. Passande nog, när vi ändå nämner Svenska Akademien, är Sara Danius den som öppnar med en tänkvärd och inspirerande text. Danius betonar Aleksijevitjs förmåga att först söka upp och sedan lyfta fram ”skenbart obetydliga individer” och deras erfarenheter. I dessa, vad jag misstänker, förtroliga samtal, kommer berättelser likt ovan fram. Det Aleksijevitj skriver är inte fiktion utan minnen eller snarare ett återgivande av minnen som kanske aldrig tidigare berättats. Minnen och berättelser som hamnar i skymundan i den stora Berättelsen-Historien som vi gärna sluter oss till. Redan på gymnasienivå lär vi oss att barn, kvinnor, fattiga, ja, alla som inte är mäktiga män så när som på ett fåtal undantag, hamnar i skymundan. Det stannar ofta där.

Aleksijevitjs böcker är just det som inte finns i överflöd: Ett grävande i den misär som drabbar den enskilde vid krigs- eller krissituationer och dess efterspel där de överlevande framhärdar med minnen och erfarenheter i ett samhälle där de ofta misskrediteras eller helt glöms bort. Det finns en passus i Kriget har inget kvinnligt ansikte där hon träffar ett gift par. Mannen är den som berättar om kriget på ett sakligt och rationellt och framförallt förment korrekt vis. Där är framförallt frontavsnitt och statistik. Kvinnan håller sig, sin (o)vana trogen, bakom mannen och de allmänmänskliga känslor som hennes man inte lyfter fram förblir dolda. Danius använder begreppet känslornas historia och något i mig skriker att det är vad som är det viktiga. Jag menar, hur tilltalande är ett personporträtt på Stalin? Känslor är vad som kan slå an på något inom läsaren som ger insikter och därmed lärdomar.

I den andra texten reflekterar Julija Tjernjavskaja bland annat över ”sovjetmänniskan” och något som kan sammanfattas med kollektivt minne. Texten åtföljs av en liten kommunikation mellan Tjernjavskaja och Aleksijevitj där den förra skriver: ”Jag säger bara att den här reflexionen om den metafysiska skulden och det kollektiva minnet är vad som kan rädda oss undan sociala katastrofer […]”. Det är kanske svårt för mig som svensk läsare att helt sätta mig in i de ”nationella trauman” som drabbat Belarus och tidigare sovjetstater, men frågan huruvida vi lyckats rädda oss från sociala katastrofer kan antagligen till stor del besvaras med ett ”nej”.

Som jag förstår det, väcktes den största indignationen av tilldelandet av Nobelpriset till Aleksijevitj av att hennes format är journalistens. Men för mig är formen underlägsen innehållet. Hur kan det vara annorlunda? Som någon i boken skriver, kommer tusentals röster till tals; vanliga människors berättelser som tillsammans skapar en bild som är enklare att ta till sig kanske för att den är mer realistisk och alla gånger enklare att relatera till. De klassiska frågorna som ofta förekommer i rysk skönlitteratur ges en biografisk grund som kan vidga förståelsen av dessa och i slutändan ge en mer komplex resonansbotten till deras innehåll. Både offer och förövare ges en röst och med ens blir skiljelinjen mellan gott och ont diffus.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• ”Jag trodde … ”

1920-talets Sverige. Landet skvalpar liksom övriga Europa runt i kölvattnet av det första av de två stora världskrigen. Inga fronter stod förvisso att finna innanför Sveriges gränser, men landet är ingalunda en körsbärsdoftande lustgård. Det finns bland tistlarna även frukt, men den hänger högt upp och är oåtkomlig för det stora flertalet. Berättelsen är således tidlös även om just denna utspelar sig i ett givet historiskt skede. De sociala orättvisorna känner vi igen – de ändrar bara långsamt skepnad genom århundrandena. Social ojämlikhet är ett faktum med bäring över tid.

Romanen kommer alltid ha fördelen gentemot fackboken i att den har förmåga att göra historia levande. Känslor är bannlysta i seriös historieskrivning vilket är vetenskapligt korrekt och rumsrent, men ibland även grogrund för en knastertorr läsupplevelse. För det är onekligen skillnad mellan förståelsen av att det för många var en miserabel tillvaro och upplevelsen av att känna det. För känns gör det. Hugger in i hjärterötterna.

Vi får följa en kvinna. Hon lever på landsbygden. Strax blir hon havande – med fel man. Opassande hudfärg, litet för mörk. En dotter föds. Kvinnan flyttar in till staden. Fadern är ständigt frånvarande. I fängelse? I andra sängar? Längs utmed vägarna? Han gömmer sig mellan raderna. Dyker upp ibland. Dottern blir överlycklig, modern öppnar dörren för hon vet inte annat, han försvinner snart utan spår.

Det är en återgivning – varken mer eller mindre. Boken handlar inte främst om ondska. Inte heller om godhet. Den handlar om Livet. För det är människors liv vi läser om, det är för många enbart krass realism. Det är smutsigt. Illaluktande. Människor lever under oerhörda umbäranden. Men värdeetiketter är helt enkelt inte något alla har möjlighet att jonglera med. Föds fågeln i en bur nere i en källare vet den ingenting annat. Den blir kanske deprimerad, men det blir snart det normala sinnestillståndet och utan realistiska möjligheter att tänka utanför buren kretsar tankarna snart endast kring nästa måltid. En utomstående (läs: läsare) kan kanske intala sig att det vore en stor olägenhet att födas och leva under sådana förhållanden. Och det må så vara – misär är en värdering, men kanske främst upplevelse. Är det emellertid inte så att misär upplevs annorlunda av den som befinner sig i den och den som betraktar från sidan?

Sverige är ett klassamhälle genomsyrat av ett patriarkaliskt och rasistiskt normsystem. Makten är männens, de som avviker från vithetsnormen kan inte vänta sig mycket av med-, eller snarare motmänniskorna. Men också botten är uppdelad i lager, även det lägsta skiktet är skiktat – nere i lorten är vissa smutsigare än andra. Ett arbete är inte mer än en osäkerhet bland andra som åtminstone ger en liten inkomst. Samhället i sin vidaste betydelse står som garant för en social predestination ur vilken individers fatalistiska inställning till tillvaron växer. Det handlar inte om att bli ren, mätt, utvilad. Det handlar om att bli mindre smutsig, inte lika svulten, mindre trött. Det är en viktig distinktion. Det är en högst aktuell insikt.

Jag har en fallenhet för rännstenslitteratur och jag intalar mig själv att det ger mig en åtminstone lite mer nykter syn på världen. Detta är det tyngsta jag läst vid sidan av Aleksijevitjs reportageböcker. Under läsningen blir jag lika ofta illamående som upprörd. Samhället är institutionaliserad orättvisa där människor av börd är dömda till tunga, skavande och iskalla kedjor som hindrar all rörelse i ett tydligt stratifierat klassystem. Klumpen i magen försvinner aldrig, rysningarna far ofta genom vartenda känselspröt, jag förmår inte läsa särskilt många rader åt gången. Språket är genomgående förföriskt, för mig svårgenomträngligt, alla gånger lyriskt, i slutändan oerhört svårsmält. Jag kommer aldrig riktigt djupt nog, får inte heller tillräcklig distans. Rasismen är så levande, klassföraktet tydligt, dagarna repetitiva. Vi befinner oss på motbjudande arbetsplatser, arbetaren bugar och bockar och niger och står med mössan i hand, upplever sann glädje över lukten från benmjölsproduktionen, var dag är den andra lik, en karbonkopia, liket blir vad som till slut förmår undfly vardagen.

Den ansiktslösa byråkratin svävar som en materiell gud någonstans i ovan och är oerhört svårnavigerad för den oinvigda kvinnan. Den tycks vara en allsmäktig kraft med makt även över ens barn. Det får mig att tänka på hur vår egen byråkrati för många invandrare måste te sig som en snårskog närmast omöjlig att sig igenom. Och finns idag inte samma sociala uppfostran som så tydligt tränger fram i boken? En i sin övertydlighet subtil stöpning och omstöpning, vi längtar ständigt, söker efter något – förgäves. Du, läsare, kanske har vissa möjligheter, men läs och påminns om att samhället alltid har ett avgrundsdjupt bottenskikt.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Uppslitande om klass och kön
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• De på förhand dömda

Pjotr Zilajev, författaren bakom pseudonymen DJ Stalingrad som länge var hemlig, föddes 1985 och tillhör den första generationen helt utan egna minnen från de fornstora dagarna. Men hela hans liv präglas ändå av resterna. Han tillhör den absoluta botten, trasproletariatet för att använda de tidigare ledarnas vokabulär (om han vuxit upp utanför den socialistiska världen) och hans chanser hade säkert inte varit särskilt gynnsamma i den klasslösa arbetarstaten heller. Men med en misshandlande och alkoholiserad mamma och ett samhälle tomt på resurser eller visioner formas han till en nihilist som lever för stunden. En person som fyller ut sin tillvaro med våld och enbart känner lojalitet till sina vänner. Fast mitt i all våld finns ändå ett gott hjärta av det slag där han på flykt undan polisen från ett knivslagsmål ändå kan stanna till och ge bort sin rock till en frusen uteliggare.

Zilajev för en rotlös tillvaro där han och hans vänner åker runt mellan städerna i det före detta sovjetunionen och ägnar sig åt att supa, ta droger, knulla och slåss. De tillhör, eller räknar sig till en politisk vänster vilken i praktisk mening dock mest är en etikett för att per automatik hamna på motsatt sida som nynazister och poliser. Slagorden som kan ropas ut på en första majdemonstration tillsammans med de pensionerade sovjetnostalgigerna ter sig mest som ironiska och vad de verkligen hoppas på är upplopp. Det finns en genuin tomhet här och jämför man till exempel med intervjupersonerna i Svetlanas Aleksijevitjs romaner så har dessa, oavsett om de har en starkt kritisk eller rent av hatisk inställning till de sovjetsystem de levde under, ändå alltid en känsla av tillhörighet till både det gamla och det nya samhället. Något som fullkomligt saknas här.

Som roman betraktat är den lika anarkistisk som Zilajev själv. Det är ögonblicksscener blandat med ömsinta beskrivningar av vänner, pessimistiska utläggningar om världen i stort och hyllningar av personer så obskyra att det i regel krävs en wikipedia sökning för att hänga med. Det går med enkelhet att vifta bort romanen som våldsromatik. Brutala våldsbeskrivningar som stundtals ter sig närmast skrytsamt i kombination med pseudointellektuella (och för den delen humoristiska) utsvävningar har ju någonting klart psykopatiskt över sig. Men vill man så kan man även se romanen som en röst från en rejält marginaliserad grupp och som ett skrämmande tidsdokument över vad fullkomlig hopplöshet kan göra med människor. Och det faktiskt oavsett hur autentisk berättelsen av DJ Stalingrad än är.

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Politik och litteraturkritik
• Djävulsk briljans
• Postsovjetisk misär
• Bara Tanja blev kvar

Den tid då ljuset avtar handlar inte om Günter Schabowski, men om människor som kanske inte är olika honom. En sån där maffig, stort uppslagen släktkrönika som bara måste skrivas i länder som gått igenom så många olika dramatiskt olika identiteter på ett drygt sekel. Fyra generationer DDR-medborgare Umnitzer tar oss från kejsarens söndagspromenader till Hitler och Stalin, till kommunisttidens självgoda grådask, och till en osäker Frihet^TM. I centrum en födelsedagsfest: den 90-årige Wilhelm Umnitzer som efter ett liv i DDRs och socialismens tjänst nu ska behängas med fler medaljer för sin del i den eviga kampen, ovetande om att murens fall bara är ett par veckor bort. Runt honom kretsar hans fru, som egentligen gjort allt jobbet ända sedan exilen på 40-talet men aldrig fått någon respekt av grabbgängen som talar om jämställdhet; hennes son (den son som överlevde kriget), partitrogen historiker trots tiden i Gulag, och hans ryska fru som aldrig kan bli ”riktig” tyska så Brudervolk hon är; deras son, den rastlöse som alltid drömt om rockmusik och jeans och precis flytt till väst på jakt efter ett hem, och hans ex som han kastade bort med allt annat; och deras son, som ska förväntas växa upp och bli en positiv medborgare i det normala demokratiska landet.

Jo, det är väldigt mycket han ska ha in, Ruge. Och som han gör det. I skutt fram och tillbaka i tid och rum, från 1952 till 2001, från Berlin till Mexico till Uralbergen, spårar han 1900-talet från revolutioner till diktaturer till fallande skyskrapor genom ögonen på alla sina figurer, alla med sina skygglappar och idéer om hur världen ska kunna förbättras och livet ska levas, och sina bortförklaringar för de människooffer som utövas både på mexikanska pyramider och i slutna partimöten. Han målar upp de 40 åren i DDR i fokuserade detaljbilder, i Orwellska krumbukter för att tänka bort det som inte ska tänkas, i sjaskiga kaféer i ett snöigt Berlin, i skakiga utflykter i plastiga Trabanter, i stekoset från potatis som blandas med rysk konjak. Historiens strida ström, med människans alla hopp och korruptioner, ligger hela tiden precis under den prydliga civiliserade ytan, och nog sveps de med men inte är de passiva. Och för varje gång han återvänder till den där 90-årsfesten får vi ytterligare en kalejdoskopbild av vad som händer, ytterligare en röst att lägga till kören (får jag referera till Svetlana Aleksijevitj igen?) och ytterligare en vinkling på den historia läsaren kanske tror att hen förstått redan innan.

Vi vill ju gärna tro att historien rör sig i enkla hopp. Första världskriget, andra världskriget, diktaturen, murens fall, 9/11, som om varje milstolpe skapade en helt ny värld med nya förutsättningar; som om vi med varje ny era fick ansvarsfrihet för det vi gjorde och det vi underlät att göra i de tidigare; det var då, därtill var vi nödda och tvungna, nu är det en annan tid. Vi pekar ut skurkarna och hjältarna, vi avskriver ismerna, präntar ner historien och slår igen boken och börjar på nästa. Det är bara en av de många livslögner som Ruge klär av här. Det är en sådan där roman som man kan sticka näsan i och känna doften av en värld som försvunnit, men som aldrig låter en glömma att visst känns mycket fortfarande igen…?

Similar Posts:

• Det förflutna gör sig påmint
• Lonely Planet DDR
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Om kulmen på dårskapen
• Spionen som glömde bort