Hanna Johansson målar i Antiken upp drömska och samtidigt glasklara bilder i en mosaik av scener som tillsammans bildar en hel berättelse. Det är en spräcklig, skimrande yta som döljer avgrundsdjupa teman om ensamhet, om besatthet, om övergrepp. Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en […][...]

Hierarkier är ofta centrala i ungdomsböcker – liksom bland ungdomar, vad det verkar. Vem är coolast, vem är töntigast, vem försöker klättra eller hålla sig kvar? Vem kan göra nästan vad som helst, och vem är ständigt begränsad, ständigt rädd för att bli utsatt eller ännu mer utsatt? Vilka roller känner man att man kan […][...]

När jag var fem-sex år gammal var jag på Nationalmuseum med mitt dagis (ja, detta var på daghemmens tid och inte förskolornas) och som minne därifrån fick vi välja varsitt vykort. Jag föll för ett porträtt av Jenny Lind, som jag minns det helt utifrån bilden i sig och inte alls för att motivet var […][...]

Jag har aldrig förstått mig på skräckfilm. Jag avskyr den där adrenerga känslan av en jump-scare: det sprittande kallsvettiga obehaget, pulsen som skenar. Jag blir rädd varje gång. Jag blir rädd även om jag vet exakt när monstret ska hoppa fram. Och jag kan inte se det njutbara i det. Inför skräcklitteratur, däremot, känner jag […][...]

Det är inte förvånande att Josefin Holmström tidigare i år belönades med Gerard Bonniers essäpris för den här boken. Hon lyckas nämligen med mästerstycket att kanalisera sin egen djupa och specialiserade kunskap om Emily Dickinson – inklusive ”tiden, platsen, språket och tron”, som prisnämndens motivering specificerar det – till en tillgänglig text som inte avkräver […][...]

Att bli riktigt ful i skolkatalogen i 8:an, det skulle man ju kunna tycka var illa nog. Tilde gör både en konstig min med halvöppen mun och blundar. Hon ser ut som en zombie. ”En drogad zombie, om man är ärlig.” Och det är tydligen inte alls illa nog, för plötsligt dyker den där bilden […][...]

Först en varning: det här är ännu en bok som rabblar rön om människans arv från savannen. Visst, vi är av naturen misstänksamma mot främlingar och värderar negativa nyheter mer än positiva. Det befrämjade ju förfädernas överlevnad, det är logiskt. Men jag känner en växande skepsis inför alltför programmatiska slutsatser. Därefter en uppmuntran: håll ut […][...]

Dom cirka två milen som det är mellan min studentlägenhet i Lund och Värnhemstorget i Malmö skulle lika gärna kunna vara avståndet till en annan planet. Avståndet och tiden som gått gör att ingenting i de två världarna, min och den i boken, verkar mötas på någon punkt. Ändå är det så nära, så nära. […][...]

Tom Sandqvist har tagit sig an två ryska giganter, mästare inom varsitt gebit. Landskapsmålaren Isaak Levitan (1860-1900) och författaren, dramatikern och läkaren Anton Tjechov (1860-1904). De två hade ett inte helt okomplicerat vänskapsband. Sandqvist gör inga anspråk på att hans berättelse är helt sann, och den friheten kan man ju absolut få ha som författare. […][...]

Sverige är både ett av världens mest sekulariserade länder, och ett land där befolkningen anser sig ha en mycket nära relation till naturen. Kanske finns det ett samband mellan de här två fenomenen? Det är i alla fall den tes som religionshistorikern David Thurfjell driver i den här boken, som framgår redan av bokens titel. […][...]