Victoria var så självklar. Då, på högstadiet. När de var ett kompisgäng som alla skulle söka till gymnasiets estetiska program. Hon behövde aldrig fundera på vem hon var, eller vad andra tyckte om henne. Hon bara var. Nu, när gymnasiet börjat, verkar allt så mycket mindre självklart. Hon går teater-estet, och hon vill ju så […][...]

Flickan längtar så starkt att känslan fyller hela kroppen. Vill så gärna kunna allt som de större barnen kan. Vi vuxna glömmer kanske bort hur våra barn hanterar sina känslor. Vi vädjar till förnuft och ger beröm när barnet ”uppför” sig efter förväntningarna. Även om vi vuxna inte använder ord, uppfattar barn så mycket mer […][...]

”Här kommer en som ska över bron.” Det är den enda baksidestexten till Eva Lindströms bilderbok Bron. Den som ska över är en liten gris i kostym. Eller, ja, i overall kanske. Det är nog mest i ljuset av att han (hon? hen?) också har en liten portfölj som gör att jag tolkar hans enfärgade […][...]

Vad är det som gör att jag faller rakt in i Helena Österlunds självbiografiska undersökningar medan Wera von Essens dito känns pretentiösa och tillgjorda? Är det för att det känns som om den förra tar större risker; hon visar mer av sina sämre sidor, befinner sig bitvis långt ifrån den sexuella sfär som accepteras öppet […][...]

Den 25-årige Christos lämnar Grekland och anländer i Sverige för att studera på universitetet. Han anländer i Stockholm 1966 och här möter han en stad och ett folk som är så annorlunda mot hur han växt upp och levt hitintills. Han känner sig redan från början ensam och övergiven. Alla andra verkar ha någon, men […][...]

Att någon vet allt om en, låter det som en bra sak? Tryggt och förtroendefullt? Eller som ett hot? Jag blir fascinerad av frågan, för när jag plockar upp Kajsa Gordans barn- och ungdomsbok Hon vet allt om oss, så gör jag det uppenbarligen med en viss förförståelse. När några sjundeklassare tar sig in i […][...]

Det är ingen slump att paret Mina och Magnus Dennert väljer näthat, rasism och demokratiarbete som utgångspunkt för sin skönlitterära debut – just det här är hemmaplan för grundarna till organisationen #jagärhär. Det är en skrämmande och beklämmande bild av samtiden som målas upp, som tyvärr är alltför trovärdig. Huvudpersonen Roya Zand arbetar mot näthat […][...]

När Fia kommer hem från affären med fulla matkassar droppar hennes man Kristoffer nyheten att han vill skiljas. Dagen efter fyller Fia 39 år och eftersom familjen redan är inbjuden, tårtorna köpta och Fia en person som fullföljer planer är ett kalas ingenting man ställer in. Att ena parten i förhållandet vill avsluta äktenskapet och […][...]

Som hundägare älskar jag det mesta som handlar om hundar, förutom hundtryck på kläder och andra textilier. Jag kan fastna i olika hundforum på nätet och gråter när jag ser på veterinärprogram på tv. Lägg därtill att jag är väldigt förtjust i Lena Sjöbergs poetiska bilderböcker. Därför blev jag naturligtvis nyfiken och förväntansfull på Hundra […][...]

Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande. Det gör hon fortfarande. […][...]