Recension

: Granskogsfolk
Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion David Thurfjell
2020
Norstedts
3/10

Det finns andra träd än granar

Utgiven 2020
ISBN 9789113102771
Sidor 336

Om författaren

David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap verksam vid Södertörns högskola i Stockholm. 2015 utkom han med boken Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen.

Sök efter boken

Sverige är både ett av världens mest sekulariserade länder, och ett land där befolkningen anser sig ha en mycket nära relation till naturen. Kanske finns det ett samband mellan de här två fenomenen? Det är i alla fall den tes som religionshistorikern David Thurfjell driver i den här boken, som framgår redan av bokens titel. Boken är ett resultat av ett forskningsprojekt, och bygger i huvudsak på intervjuer med ett antal svenskar om deras förhållande till naturen. Författaren skildrar också utvecklingen av vad han menar är den svenska natursynen historiskt. Just den skildringen har stora likheter med hur andra tidigare skildrat svensk miljöhistoria, även om Thurfjell har ett tydligare religionshistoriskt (eller, mer specifikt, ett kristendomshistoriskt) perspektiv på denna bakgrundsskildring.

Men vilken natursyn har ”svenskar” egentligen idag? Det får vi tyvärr egentligen inte veta särskilt mycket om i den här boken. De personer som Thurfjell har valt att intervjua kan nämligen inte med den bästa vilja i världen sägas utgöra en särskilt representativ grupp svenskar. Det är nämligen bara stockholmare och Uppsalabor, och i princip bara personer från medelklassen, som intervjuas. Bara någon enstaka arbetare figurerar i underlaget. Allt detta gör att man kan anta att de inte har en särskilt representativ inställning till naturen. Med ett undantag förefaller alla de intervjuade också ha yrken som inte har någon direkt relation till naturen, allt ifrån ingenjörer till kommunikatörer eller grafiska designers.

Det här är problematiskt, eftersom jag i alla fall skulle misstänka att det knappast finns en svensk natursyn. Det finns nog istället ganska många olika sätt att se på naturen. Hos många av dem som intervjuas finns starka drag av såväl nostalgi till barndomen som flykt eller avkoppling från sin vanliga arbetssituation. Men jag skulle gissa att många utanför Stockholm, med andra erfarenheter och en annan klassbakgrund, kan ha väldigt annorlunda relation till naturen.

Den som aldrig flyttat från landet till storstan kanske inte riktigt har samma nostalgiska längtan till barndomens natur? Den som dagligen arbetar med något som för henne eller honom ut i naturen, av en eller annan anledning, kanske inte riktigt upplever sina stunder i naturen som särskilt heliga? Något av detta kan man kanske skönja i brottstyckena från den enda intervjun med en som verkligen avviker starkt från de övriga, nämligen jägaren ”Micke”. Thurfjell konstaterar då att ”Micke” har en ganska annorlunda syn på naturen än de andra, men utvecklar det sedan inte mycket vidare. Men att följa det spåret vidare hade ju kunnat leda till en betydligt mer intressant bok än att bara få reda på vad en liten grupp medelklass-storstadsbor tänker om naturen.

Men om man nu faktiskt är intresserad av den här specifika gruppens natursyn, vilken relation har de då till naturen – är det en religion för dem? Urvalet av de intervjuade är ju å ena sidan redan från start skevt på grund av att författaren bara intervjuat folk som själva aktivt sökt sig till något naturområde. Alla de svenskar som sällan eller aldrig ger sig ut i naturen, och som man därför kan anta har en betydligt mindre positiv relation till naturen, har alltså haft liten eller ingen chans att komma med i studien, så huruvida de skulle betrakta sin naturupplevelse som något religiöst får vi inte veta något om. Somliga av dem som faktiskt har intervjuats för boken verkar å sin sida förvisso sätta ord på sin upplevelse som har tydliga religiösa referenser. Åtminstone några av dem förefaller dock också vara aktivt utövande religiösa, så det är kanske inte så överraskande om språkbruket ligger dem nära till hands. Flera av de andra intervjuade verkar däremot inte alls särskilt bekväma med liknelser till religiösa upplevelser, att döma av Thurfjells beskrivning. Någon reagerar till och med starkt negativt på hans försök att sätta såna ord på hennes naturupplevelse. Men detta hindrar alltså inte författaren från att dra slutsatsen att naturen faktiskt är svenskarnas nya religion.

Så tesen som drivs i boken känns tyvärr inte särskilt väl underbyggd. Kanske är det så att naturen för en del svenskar är som en ny religion. Men att utifrån den grupp som studeras generalisera om hur alla svenskar upplever naturen känns högst dubiöst. En bok som explicit handlar om en viss grupp medelklass-stockholmares naturupplevelse kanske inte riktigt tilltalar en bredare publik, framförallt inte utanför tullarna.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2020-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2020-09-23 02:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8238

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?