Att höra hur Haymitch hamnade där låter kanske som en deprimerande historia? Dessutom vet vi ju i stora drag hur det kommer att gå redan innan vi öppnar romanen – om man nu med ”vi” menar oss som blev trollbundna av ursprungstrilogin från början, och fortfarande hänger kvar, trots att Collins förra prequel, Balladen om sångfåglar och ormar, hade uppenbara brister.

Med Sunrise on the Reaping – till skillnad från sina fyra föregångare har denna fått behålla sin engelska titel i svensk översättning – går Collins på många sätt tillbaka till ursprungskonceptet. Vi får följa en ung människa från distrikten, besegrad periferi i förhållande till den segrande huvudstaden, som väljs ut som tävlande i de grymma Hungerspelen, där distriktens ungdomar ställs mot varandra på arenan tills bara en överlevande vinnare står kvar.

Att författaren ändå lyckas variera det här konceptet och ge det liv än en gång är skickligt. Relationerna mellan de tävlande, dödsfiender eller tillfälligt allierade, engagerar, liksom hela prequel-paketet. Ja, vi vet vart vi är på väg, men vi vet ju inte hur vi kommer dit. Trådarna i den väv som är romanen pekar både framåt och bakåt. Välbekanta karaktärer kommer igen.

Det gäller också samhällskritiken, det bärande element i Hungerspelen som ska ha fått såväl filmatiseringen som den upproriska handgesten som används i den förbjuden i flera asiatiska länder. Bland annat i Thailand, Myanmar och Hong Kong har de tre mittenfingrarna i luften blivit en symbol för verkliga demokratirörelser.

Det kan ta tid för ett uppror att spridas. För en gnista att slå ut i en omstörtande eld.

Sunrise on the Reaping börjar på slåtterns morgon, den dag på året när Hungerspelens tävlande från varje distrikt ska utses och skickas till huvudstaden. Inte bara två från varje distrikt detta 50:e spel, utan fyra. Fyra barn mellan 12 och 18 år, sammanlagt 48, som skickas mot en nästan säker och definitivt plågsam, tv-sänd död.

Det är Haymitch Abernathys 16-årsdag, och han kommer aldrig mer att få gå och lägga sig i sin egen säng, under samma tak som sin mamma och lillebror. Aldrig mer smyga sig till stunder i skogen med sin käresta, Lenore Dove.

Regimen har makten att ta ifrån dig allt i Hungerspelens värld. Men den som har förlorat allt kan kanske också bli en farlig fiende?

En liten gnista kan bli en omstörtande, förgörande eld.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Ljudet av Snow som faller
• Att överleva på andras bekostnad
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

När det tillkännagavs att Collins skulle skriva en ny bok som utspelade sig i Panem (det fiktiva land som uppstått i spillrorna av Nordamerika) var det många som var förväntansfulla och nyfikna, men medan det var klart från början att det skulle röra sig om en prequel som utspelade sig 60 år innan första boken i trilogin, så var resten av detaljerna vaga. När det sedan framkom att boken skulle handla om en ung President Snow, så var det fler än jag som undrade hur intressant, eller relevant, boken skulle vara. Hur mycket behöver man veta om hur det gick till när en elak rik vit man blev en känslokall diktator?

Missförstå mig inte, jag är glad att Collins inte bestämde sig för att släppa Hunger Games-trilogin skriven ur Peetas perspektiv. (Jag tittar på dig, Stephenie Meyer. Och dig, Veronica Roth. Och dig, E.L. James. Och på alla författare som tycker att skriva om boken ur kärleksintressets perspektiv är ett härligt nytt sätt att ge ursprungsberättelsen ett nytt djup, och ett härligt nytt sätt att dra in mer pengar från fansen på.) Att skriva en uppföljare som är en föregångare (vi behöver ett svenskt ord för ”prequel”) är iochförsig ett ganska populärt fenomen, men genom att låta huvudpersonen vara ärkeskurken Snow tycker jag att Collins gjorde ett spännande val.

För att vara en prequel är Balladen om sångfåglar och ormar lysande, och jag slukade den. Varje ledig minut jag hade lade jag på att läsa den, och jag läste i allt från 10-sekunderssnuttar till 4-timmarssessioner. Jag sa till alla som ville lyssna att de måste läsa den, och för varje ny detalj jag upptäckte som hade någon signifikans i den ursprungliga trilogin så var jag tvungen att förhöra min stackars fru om hon hade kommit till den biten än, för VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR. Det där dygnet som gick mellan att jag hade läst ut den och innan resten av bekantskapskretsen kom ikapp kändes oerhört ensamt. Alla dessa nya kunskaper och ingen att dissekera dem med! Det var inte förrän jag började läsa om ursprungsböckerna som jag insåg hur platt Balladen om sångfåglar och ormar egentligen är i jämförelse.

Balladen om sångfåglar och ormar utspelar sig tio år efter att Kapitolium vann kriget, slog ner distriktens uppror, och som straff för lidandet distrikten orsakat införde Hungerspelen. Varje år lottas en pojke och en flicka i åldrarna 12-18 från varje distrikt för att skickas till Kapitolium och tvingas att slåss mot varandra tills bara en vinnare återstår. Hunger Games skildrar Kapitolium som en glänsande stad sprängfylld av lyx, men vid tiden för de tionde Hungerspelen hade Kapitolium ännu inte återhämtat sig från kriget, och Hungerspelen var en primitiv bestraffning som ingen egentligen ens tittade på.

Bokens tonåriga Snow har förlorat hela sin förmögenhet under kriget, och sett sina grannar tvingas till kannibalism när svälten var som svårast, men han är fast besluten att upprätthålla illusionen om att han fortfarande är rik. Det är här jag har svårt att känna någon verklig sympati för honom. Att Snow var tvungen att överleva ett helt krig på kålsoppa, och fick lappa sina kläder istället för att köpa nya känns jobbigt när man läser om det, för att hans lidande över att ha fallit från en lyxtillvaro med kristallkronor och betjänter, som serverar mat som privata kockar lagar, är så påtaglig. Det var först efteråt som jag insåg hur mycket av Snows lidande som var självförvållat. Han ville till varje pris hålla skenet uppe och låtsas att hans familj fortfarande var lika rik som den var innan kriget, vilket orsakade massor av extra jobb och en hel del lidande. Och visst förstår jag att i en stad som Kapitolium så är status allt, men det kändes också som att Collins ville att man genom att bevittna Snows lidande skulle få större förståelse för honom och hans framtida tyranni, men istället känner jag efteråt att jag bevittnade en mansbebis böla om avsaknad av rikedom medan folk i distrikten svalt och behövde skicka sina barn till en tortyrarena där de dödade varandra.

Snow upplever att det enda sättet han kan återfå sin (rättmätiga) status är att vara mentor åt en av spelarna i Hungerspelen, men så får han den minst kreddiga kandidaten av alla: tjejen (inte ens killen!) från fattiga distrikt 12. Oförrätten! Lucy – spelaren från distrikt 12 – visar sig dock vara något alldeles särskilt, och bitvis börjar Snow rentav vackla i sin övertygelse om hur nödvändigt och rättmätigt det är att tvinga fattiga barn att mörda varandra för skojs skull.

Att följa hur primitiva Hungerspelen var från början, och vilken roll Snow hade i att förvandla dem till det stora spektakel de är när Hungerspelen-trilogin börjar är onekligen spännande, och om man är något av en Hunger Games-nörd så finns det mycket trivia att gotta ner sig i. Jag önskar bara att Collins hade skippat den obligatoriska (och mycket långsökta) romansen, och att hon hade haft med någon, vemsomhelst, som var sympatisk. Jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna, och de är inte tillräckligt intressanta för att hålla ihop utan lite sympati som klister.

De ursprungliga Hunger Games-böckerna är medryckande, genomtänkta dystopier fulla av bisarra och underbara (och vissa genomläskiga) karaktärer. Nu när jag läser om dem slås jag om och om igen av hur de inte har slutat vara relevanta, och hur välskrivna de faktiskt är. Katniss är en genomarbetad huvudkaraktär som reagerar realistiskt på sina omständigheter och får en att heja på henne trots hennes brister. Jag har läst trilogin i sin helhet kanske sex gånger, och den håller för varje omläsning. Jag tror att Balladen om sångfåglar och ormar ville visa ”den andra sidan”, lidandet i Kapitolium efter kriget, som skapade en hämndlystnad mot distrikten. Men istället för att ge fler dimensioner till berättelsen så kändes den plattare och som att den inte själv riktigt visste vart den var på väg förrän den kom dit. Vissa av vändningarna i boken förvånade mig, men det som ska vara det slutgiltiga avslöjandet gick så i linje med karaktären vi redan känner att det blir helt förutsägbart. Jag är inte förvånad över att pojken Corolianus Snow blev den känslokalla President Snow, han var nämligen inte särskilt mycket mer sympatisk till att börja med. Bara fattigare och några decennier yngre.

Balladen om sångfåglar och ormar lämpar sig utmärkt för spännande sommarläsning, men den lämnar inget bestående intryck. Gör er själva en tjänst och läs om trilogin i samma veva, och har ni inte läst den än så är det bannemig dags.

P.S. Tips till författare: Döp inte era karaktärer till namn som slutar på -anus. Corolianus låter som ett fisförnämt Kapotolium-namn, absolut, men det man ser är ANUS och det man hör i ljudboken är ANUS och vi på internet som diskuterar era böcker är tyvärr ofta rätt barnsliga. D.S.

Similar Posts:

• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Hungry for more Hunger Games?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Någonstans ute i rymden, som en del av en civilisation som fallit sönder i bitar sedan årtusenden, finns en planet nästan helt bebodd av animerade skelett. Av den lilla mänskliga befolkningen, helt ägnad åt en dödskult, finns bara två tonårstjejer kvar efter att en hel generation barn dött under mystiska omständigheter: Harrowhark, kronprinsessa till nekromantikernas tron som sedan flera år styr hela planeten i sina zombiefierade föräldrars namn, och Gideon, som tillbringat hela sin uppväxt med att lära sig att hantera ett långsvärd och försöka fly från detta helveteshål till nånstans det finns tjejer att ragga på. De har hatat varandra innerligt sen de var små. Då kommer en kallelse från galaxens odödlige kejsare: Varje planet måste skicka sin bäste magiker och dennes kavaljer till ett stormöte för att se vilka som ska upphöjas till kejsarens närmaste. Så Harrow och Gideon målar sig i sin kults obligatoriska corpsepaint och reser iväg till en gammal spökfylld planet för att tävla mot åtta andra lag om vem som är mest värdig … tills de börjar dö på mystiska sätt, en efter en.

Med så långt? En lesbisk Hunger Games möter Agatha Christie IN SPACE? Bra. Glöm nu det där. Bashandlingen är egentligen inte det intressanta med Gideon the Ninth, mycket av det har vi sett förut om man skrapar bort blodet och bendammet. Det härliga är hur kompromisslöst Muir tar detta som en ursäkt att med ett smått maniskt flin vräka på MER ovanpå, att ta allt som varit intressant i sci-fi på senare år och dra upp alla volymkontroller i rött. Queert, gotiskt, blodigt, våldsamt, väldigt fult i mun, med två uppsträckta långfingrar mot alla idéer om realism, och bara så jävla förbannat kul. Allt detta samtidigt som hon strösslar in så många starka karaktärer, genom vår corpsesminkade solglasögonbärande översarkastiska berättare Gideons ögon, att det aldrig bara blir komedi eller splatter. För någonstans är ju ändå allvaret där; unga människor som tvingats in i en strid de aldrig bett om, som släpats hit av århundraden av idiotiska traditioner och bara precis börjar upptäcka att det är upp till dem att kontrollera liken bakom kontrollerna. Att de må vara skyldiga makterna som kastar allt mot dem många saker, men respekt är fanimig inte en av dem.

”Show them what the Ninth House does.”
Gideon lifted her sword. ”We do bones, motherfucker.”

Jag ska inte påstå att Gideon the Ninth nödvändigtvis är ett storverk inom genren. Som allt annat är det första delen av en trilogi, så det får väl framtiden visa, och det har skrivits både mer nyskapande och skarpare böcker (se t ex Kameron Hurleys The Light Brigade). Men det är nog det roligaste jag läste under 2019, och jag vill ha mer. 

Similar Posts:

• Klaga på mörkret
• Varning för separationsångest!
• Episk rymddeckare
• Råttor och underjordsgrejer
• Mardrömsvarning

Adeline Theta lever i ett strikt hierarkiskt samhälle, där befolkningen som blivit kvar efter hundratals år av miljöförstöring, epidemier och naturkatastrofer har delats in i tio rang. Adeline tillhör Theta, den åttonde rangen, och driver tillsammans med sina systrar och sin alkoholiserade far en köttaffär. Hennes liv består av att slita med att stycka kött, och hoppas att Imperiets soldater (rang: Gamma) och deras maktmissbrukande general inte ska ta ut sitt klasshat alltför mycket på henne och hennes närstående under sina godtyckliga inspektioner. Vänskap över ranggränserna är strikt förbjuden, och bestraffas med döden.

Såhär långt kan man nog känna igen drag från många andra dystopier: den extrema indelningen i namngivna samhällsklasser som alla har en specifik uppgift förekommer till exempel både i Pierce Browns Rött uppror, Ceremonin av Kiera Cass, och även i Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Den tuffa hjältinnan som bara vill överleva och skydda sin familj, men istället dras in i maktspel och tvingas att kämpa inte bara för sin, utan alla sina jämlikars, överlevnad känns igen från till exempel Katniss i Hungerspelen, medan de högteknologiska aspekterna av Adelines infiltration drar tankarna till Kincaids Diabolic.

Trots att det går att hitta många likheter med andra böcker som släppts det senaste decenniet är Brännmärkt något av en unik skapelse. Edfeldts världsbyggande slår orimligt populära Pierce Browns scifi-universum med hästlängder. Personutvecklingen Adeline går igenom kan mäta sig med Katniss, och sopar helt banan med den onödigt brutala Diabolic.

Bara en sån sak att hjältinnan i en episk dystopi får mens känns som något att hylla Brännmärkt för. Trots att det är en så liten detalj, så är det något som hälften av jordens befolkning måste hantera, och som inte lär hantera sig självt bara för att man befinner sig i en dystopisk framtidsskildring. Edfeldt har även hanterat könsaspekten med bravur – i Brännmärkt spelar din rang roll, inte ditt kön eller vilket kön du gillar att ligga med. Adeline har haft romanser med både killar och tjejer, och det är ingen stor grej. Det är bara så det är.

Även om man struntar i de ideologiska aspekterna av Brännmärkt, så är det oerhört spännande läsning. Jag hoppas innerligt att Edfeldt håller på med en uppföljning, för jag kan inte sluta tänka på Adeline och hur det går för henne. Edfeldt hör till en ny generation begåvade svenska författare, och jag kommer följa hennes skrivande med spänning.

Similar Posts:

• Djävulskt spännande inferno av blod och hämnd. För tonåringar.
• Häng inte kvar
• Världen som trevlig?
• Bestialisk ytlighet
• En dystopisk klassiker

Och ungefär där, om det här vore en amerikansk roman, skulle detta förstås blivit ännu en Hungerspelen-klon där Noria står upp mot överheten och förenar ungdomarna över hela världen mot bla bla bla. Men det är det inte, och jag gillar verkligen det. I stället spinner Itäranta ihop en hemvävd blandning av buddhism light och nordiskt vemod som verkar vilja ställa sig någonstans mittemellan Philip K Dick och Tove Jansson. Visst finns där korrumperade makthavare som inte räds att gripa till alla medel för att få behålla makten, och visst tvingas Noria och hennes vänner att handla, men det där med att rädda hela världen är lite för abstrakt, tycker ni inte? Så i stället håller sig Itäranta lokalt och vänder frågorna inåt, låter det som Noria själv kan göra och råka ut för betyda allt. Och i centrum står hela tiden vattnet, som symbol både för det konstanta och det som alltid flyter och omformar sig, och tystnaden (jag nämnde att det är en finsk roman, va?) som kan både förtrycka och befria, förstöra och bevara.

Vad hjälper traditioner och ritualer när folk inte ens har vatten att dricka? Kanske kan de bli viktigare än någonsin om man förstår varför de finns till att börja med, när de används inte för att klamra sig fast i ett förflutet man inte kan ändra utan för att bygga en framtid som betyder något. Minnet av vatten blir möjligen lite väl predikande då och då, men jag gillar verkligen hur den kombinerar sin ung-modig-kvinna-mot-världen-handling med ett lugnt men bestämt allvar. Någonstans djupt därnere finns ändå alltid en frisk svalkande källa, hur torrt det än ser ut på ytan.

Similar Posts:

• Att överleva på andras bekostnad
• RECENSION
• Vem är du utan din energiförbrukning?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen
• Dystopi i en klass för sig

1. The heart goes last (2015) av Margaret Atwood. En skruvad satir som utspelar sig i en nära framtid där fattigdom och hopplöshet sprider ut sig i spåren av finanskris och nedlagda företag. Som tur är har marknaden en lösning på problemen. Ett eget hem och ett fast jobb i utbyte mot fängelsevistelse och samhällstjänst varannan månad.

2.  Begravd jätte (2016) av Kazuo Ishiguro. Riddare, drakar och ett krig som hotar att blossa upp igen mellan britter och saxar. Ishiguros historiska fantasyepos har mycket att säga om samtiden. Bör vi sträva efter glömska, låtsas som om ingenting har hänt eller är kampen för sanning nödvändig och vedergällningen därmed oundviklig?

3.  Vi (2015) av Jevgenij Zamjatin. I Den Enda Staten kan medborgarna njuta av materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Men de kan inte längre älska, skriva och leva som de vill. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Okej. Den här dystopiska skildringen kom ut i original redan 1924. Men det tål att påpekas att vi kan hitta smarta analyser av vår egen tid i gamla klassiker.

Thente säger sig knappt ha hittat några ”antydningar om att Västerlandet som vi känner det håller på att störta samman” i de tre senaste årens skönlitterära utgivning. Han måste ha letat väldigt dåligt. Eller på fel ställe. Det borde exempelvis vara svårt att missa den lavin av dystopiska skildringar som har följt på  Hungerspelen avSuzanne Collins. Den här sortens skönlitteratur som diskuterar frågor som klassamhället, makt och motstånd har hittat många vuxna läsare, även om den från början riktade sig till tonåringar.

Jag förstår att Thente är arg. Tillståndet i världen just nu kan få vem som helst att tappa humöret. Men han borde rikta sin ilska åt ett annat håll. Skönlitteraturen gör fortfarande sitt jobb.

Similar Posts:

• Tack till ytligheten
• RECENSION
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Bestialisk ytlighet

I de tre romanerna har Pettersen tagit med sina läsare till lika många världar. Den första, Ymslanden, var den plats huvudpersonen Hirka vuxit upp på, men för läsarna var den förstås ny (om än rätt klassisk fantasy). Så kom hon till människornas värld, välbekant för läsaren med främmande, och skrämmande, för Hirka. I början av den tredje boken tar hon sina första steg i en tredje värld, obekant både för oss och för henne: Dreysíl, de blindas värld.

I Ymslanden var de blinda, de likfödda, en skräckinjagande myt. Inte sällan något att skrämma barn och folkmassor med. Men fanns de på riktigt?

Ja, de finns. Själva kallar de sig Umpiri, och är långt ifrån några vrålande orcher. Ja, de är inte precis söta och kramiga heller, men de är varelser, individer med en kultur, med föreställningar, med historia, med drömmar och inte minst hierarkier. Och hämndbegär. Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna. Tog den ifrån dem.

Nu rustar de till strid igen. Mot Ymslanden, det enda egentliga hem Hirka känt. Mot Rime, hennes barndomsvän och älskade, som finns kvar där och vars perspektiv då och då växlar med Hirkas. Rime och Ymslanden har sina egna problem, både inom- och utomvärldsliga. Många vill ha makten över rådet och rikena. Somliga är beredda att gå över lik. Mängder av lik. Vad är Hirka och Rime beredda att göra? Kan kriget vara ett nödvändigt ont?

Roxane Gay skriver i Bad feminist om varför hon älskar Suzanne Collins Hungerspelen, om hur mycket hon kunnat känna igen sig i huvudpersonen Katniss trauma. Katniss är inte den samma i slutet av Hungerspelen som i början och det är så påtagligt också i denna sista trilogidel. Hirka och Rime har gått igenom mycket, både tillsammans och var för sig. De har gjort sina val och sina misstag, men kommer de att kunna förstå och förlåta varandra – och sig själva?

Jag längtar verkligen efter att Korpringarna ska slå igenom lika stort i Sverige som de gjort i Norge. Inte bara för att de förtjänar det, utan också så att jag ska ha någon att prata om böckerna med och slippa sitta på tangentfingrarna med jämna mellanrum för att inte spoila för mycket. Trilogin är redan nu ett hett julklappstips. Vill man läsa den på svenska får man tyvärr vänta lite på tredje delen, men på originalnorskan finns – uppenbarligen – också slutdelen Evna att tillgå, och precis som Odinsbarn och Röta innehåller den en svåremotståndlig mix av fantasytraditioner och ifrågasättande av dem. Evna är precis den slutstrid man kan förvänta sig av den avslutande delen i en fantasytrilogi – och något fullständigt annat.

Similar Posts:

• Fantasy mitt ibland oss
• Död mans svans
• Makten och blodet
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Råttor, mörker och äventyr

Det är också vad som händer de nummerlösa tonåringarna Maya och Benjamin. En dag attackeras de, både på sitt håll, slås ut och vaknar upp i fångenskap. På Athena.

Athena är en hemlig organisation som utbildar agenter. Tillsammans med andra unga tvingas Maya och Benjamin genomgå en utbildning som pressar dem till det yttersta både fysiskt, psykiskt och moraliskt. Bara de bästa tar sig igenom utbildningen. De övriga, tja, lite svinn får man räkna med. Det är ju ändå ingen som saknar de här ungdomarna.

Athena är Marta Söderbergs tredje roman, men den första att utspela sig i en obestämd, dystopisk framtid. Likheterna med succéföregångare som Suzanne Collins Hungerspelen och Veronica Roths Divergent (men också med exempelvis teveserien Alias i sina bättre stunder) är inte svåra att se, och har dragits upp i ganska exakt varenda recension av Athena jag hittat. Liksom dem kommer förstås Söderbergs dystopi att följas upp, och jag tror att det kan bli bra när hennes framtidsvärld får lite mer kött på benen.

Så här långt känns den för all del relevant men också en smula generisk. Söderbergs framtid präglas av ett hierarkiskt, brutalt klassamhälle med kompromiss- men också konturlösa makthavare. Haven och luften är mer eller mindre förstörda och de flesta vilda djur utrotade. Det antyds dock att vi kommer att få veta mer om ursprunget till denna osköna nya värld, och då kan romanserien nog spetsas till på ett riktigt intressant sätt.

Klart är i alla fall att Söderberg är en tillräckligt bra författare för att få inte bara vår egen samtid utan också det kommande att gnistra mörkt.

Similar Posts:

• En bror att använda som vapen
• Vattningsförbud
• Tack till ytligheten
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

June lever ett relativt tryggt ungdomsliv i en dystopisk värld tills den dag då hennes bror blir mördad. Hon tar ett kliv in i vuxenvärlden där allt handlar om liv eller död, makt eller underkastelse och gott emot ont. Alla strålkastare är riktade mot kampen för det rätta och det sanna.

Bokens upplägg liknar många scifi-romaner för unga just nu. Det är orättvist att jämföra eller tala om efterapning. Ja, den här bokserien liknar Hungerspelen, den liknar Veronica Roths Divergent-serie och säkert flera andra böcker som är populära just nu. Men vet du vad? Det funkar. Dessa böcker är en guldgruva för ungdomar i slukaråldern.

Att den dystopiska genren slagit igenom som Tjernobyl är inget att sörja över eller förlöjliga. Självklart är temat liknande i flera böcker: den lilla människan som kämpar för en bättre värld. Det handlar om existentialistiska frågor som att lita på sig själv, slå sig fri och gå sin egen väg. Framförallt utesluter dessa böcker all den ytlighet och allt det sedvanliga ”much ado about nothing”. Hjältinnorna är upptagna med att rädda världen istället för att hålla på med shopping och att skaffa sig en man att stoltsera med framför väninnorna.

Alla ovan nämna scifi-serier är skrivna av kvinnliga författare och handlar om unga kvinnliga hjältinnor. Hjältinnor som använder sin intelligens och slåss på samma villkor som de manliga karaktärerna. Trots att samhället har krackelerat är dystopierna en utopi då det inte existerar någon förminskning av de kvinnliga gestalterna.

Länge har det talats om att män endast läser böcker som handlar om män, och att kvinnor också hellre läser fler böcker som handlar om män. Nu – kanske för första gången – så har vi fått ett flertal kvinnliga hjältinnor som vi alla kan identifiera oss med. Äntligen sysslar hjältinnorna med något mer intressant än närmsta kärleksobjekt, jojobantning och skitsnack bland väninnorna.

Hur kommer det då sig att dystopi, scifi och fantasy blivit så stort just nu? Är det för att samhället känns särskilt hopplöst just nu, är alla dessa böcker bara efterapningar av varandra i jakten på en ny bestseller? Det är nog den förenklade analysen.

”Storebror ser dig” är inget konspiratoriskt svammel numera, det är vår vardag. Just också eftersom vi synas så nära i sömmarna har vi kanske – äntligen – förstått hur ointressant navelskådning är. En hunger efter någonting större än Facebook, någonting ädlare än Paradise hotel och skvallerpressens senaste rubriker.

Så läs dessa böcker, välj en serie eller läs allt du kommer över i genren. Finn din favorit och höj den över alla de andra på detaljnivå. Eller gör som jag: njut av att den litterära världen befolkas av tuffa tonårshjältinnor med namn som June, Tris och Katniss. 15-åriga brudar som absolut inte har tid att skriva en statusuppdatering eller ta en selfie. De ägnar sig åt något helt annat. De räddar oss från ytlighetsförfall, de räddar hela stora globala världen, både litterärt och reellt, i sina läsares hjärtan.

Legend är såld till 24 länder, långfilmen ligger redan i startgroparna och boken har legat på New York Times bästsäljarlista. Fler delar av serien kommer på svenska inom kort. Låt oss alla utbrista i ett spontant ”hurra”, över att det inte längre är en bok om en halvtjock gräsänka som gör bort sig i London eller en artonhundratalsoskuld i nutid som träffar ett miljardärsvin som gillar att misshandla henne som dominerar marknaden.

Hurra!

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• Att överleva på andras bekostnad
• Virvlande uppföljare
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Sista boken ingen bladvändare