dikter ska inte vara vuxna
dikterna ska vara kortväxta

som växter eller som barn
oansvariga spontana väsen

ska dikterna vara, de ska prata
strunt, skrika och bära sig åt eller

mumla uttrycksfullt för sig själva
men aldrig vara vuxna

Geir Gulliksens diktbok Vuxna dikter är indelad i de tre delarna ”första”, ”andra” och ”tredje”. Den första delen börjar med dikten ovan – som en lek både med orden och med perspektivet. Hela boken är en slags uppväxtskildring med fokus på relationer, där även diktandet i sig är en av huvudgestalterna.

Lekfullheten med de många omtagen för tanken till UKONs poesi, som exempelvis här, i slutet av den första delen av Gulliksens bok:

vara där, vara du,
vara vuxen, vara man,
vara en mörk och tunn kostym
på en grusväg klockan 04.00 på morgonen
på hemväg under sömniga trädkronor
vara svarta skor, vara tung andhämtning

Det är en lekfullhet med orden och språket som leder till en lekfullhet i perspektiv och synen på tillvaron. En lekfullhet som vill vrida och vända och ställa saker på ända, och som därmed för in ett allvar.

Den här lekfullheten finns kvar genom hela boken, den lockar och drar in, men plötsligt befinner sig dikten i allt annat än lek och skoj. För dikterna vägrar såklart att låta bli att bli vuxna, vuxenblivandet drabbar både människorna (både de levande och de döda) och själva dikten; ingen undkommer. Men skönt då att lekfullheten får finnas där och bära alltihop.

För redan i bokens första del kommer de mörkare stämningarna fram, som sedan konkretiseras i del två med en partner som tar livet av sig i unga år. I dikterna träder ett jag och ett du fram, liksom ett barn, jaget som barn. Men konturerna mellan de olika karaktärerna är inte helt klara, och perspektivet glider fram och tillbaka, precis som det kan vara i nära relationer.

Gulliksens bok gavs ut första gången 1999 och två år senare i svensk översättning av Stewe Claesson. Ellerströms nyutgåva inleds med ett förord av litteraturvetaren Alexandra Borg, som sätter boken i ett sammanhang av Gulliksens författarskap såhär 20 år och en dryg handfull böcker efter bokens originalutgåva.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• Febriga drömmar om död
• Vems är då felet?
• Diktens universum

I din långdragna frånvaro tillåter du mig
att bruka jorden och förväntar dig/ 
avkastning av investeringen. Jag måste rapportera/ 
att jag misslyckats med min uppgift, främst/
gäller det tomatplantorna.

Liksom ett av diktjagen i Louise Glücks Vild iris lockas jag att odla, men förvaltar inte odlingen särskilt väl. När jag skriver detta har var det någon månad sen jag forslade in två gigantiska, skruttiga, likväl levande tomatplantor i hopp om att de gröna frukterna ska växa till sig innan plantorna dör.

Slutet av augusti. Hettan
som ett tält över
Johns trädgård. Och vissa saker
har mage att gro:
tomatkluster, klungor
av sena liljor – de kraftiga
stjälkarnas optimism – furstligt
guld och silver. Men varför
påbörja något
så nära slutet?

Tomaterna väntar inte på utsikten om en framtid. De väntar inte ens på ett fungerande nu. De fortsätter ”vidare utan minsta tecken” som det heter i en annan av samlingens dikter, där jaget dag efter dag rensar ogräs ur gräsmattan på jakt efter hopp eller ”ett tecken/ på att mitt liv kommer att ändras”.

Det är någonstans där som dikten hela tiden befinner sig i Vild iris. Mellan en utsiktslös uppgivenhet och en sorts bitter strävan som inte låter sig röras av omgivningen, som gång på gång visar att det går att komma vidare utan att snegla vare sig framåt eller åt sidan. Och så detta enkla: tidens hänsynslöshet. Att leva är helt kort att pågå. Att göra.

Nu är det över en månad sen Svenska akademien tillkännagav att Louise Glück är årets Nobelpristagare i litteratur. Det är inte det första priset Glück tilldelas för sitt skrivande, men hon tycks själv ha blivit förvånad över utmärkelsen. Akademien har ännu en gång förbisett den icke-västerländska litteraturen och gett priset till en vit amerikan. Trots det var vi många som blev väldigt glada när hon fick det. Inte minst för att hon är – utifrån det jag har läst av henne – en poet vars texter har många ingångar. En poet som nu lyfts fram och tillgängliggörs. När priset blev offentligt hade de flesta runtomkring mig knappt hört talas om Louise Glück, och då jobbar jag ändå på bibliotek, där jag också befann mig den dagen. Nu är Glücks böcker på väg att köpas in på de flesta av kommunens bibliotek och reservationskön börjar ringla sig lång. Massor av läsare som annars sällan öppnar en diktsamling kommer att läsa, förundras, känna igen sig och upptäcka att såhär kan poesi också vara. Till synes enkel, men också mångbottnad – här finns något att förstå för många. Inte i varje rad, men i delar. Kanske också som en helhet.

Vild iris är strålande översatt av Jonas Brun. Han har även skrivit ett efterord som i sig kan fungera som en ingång till samlingen. Om trädgårdsarbetet skriver Brun att ”Man måste vara kallhamrad. Man måste stå ut med att inte ha kontroll.” Något som också avspeglas och framträder som ett slags insikt hos trädgårdsmästaren i Vild iris. Att förvalta en trädgård kan å ena sidan innebära maktfullkomlighet. Å andra sidan går det att stå helt maktlös inför naturens nycker.

Redan i Ararat, som kom förra året i översättning av Stewe Claeson, går det att ana trädgårdstematiken. Ararat är en förhållandevis rak diktsamling, som troligen är ännu lättare ta till sig för den som ännu inte läst Glück. Här skriver hon om familjen – om sorger, kval och den avgrundsdjupa ensamhet familjerelationerna kan föra med sig. Där planterar mor och syster blommor runt ett hus som de betraktar som faderns ”sanna grav”. Systern är ”som gul dahlia”, jaget ”gjorde en blomma till fiende”. I sin kärleken till sonen tänker sig jaget att vara ”en orkidéälskare som/ finner purpurtreblad växa/ i granens skugga, utan att/ röra det, utan att behöva/ äga det.”

Men där diktjaget i Ararat hela tiden verkar vara ett och samma, är Vild iris en diktsamling som vimlar av olika röster. Det är upp till läsaren att avgöra vem hen helst vill lyssna till och vem det faktiskt är som talar. Är det en övergiven människa? Är det Gud? Är det scillan, hagtornsträdet, den vilda irisen? Subjekten smälter samman och genom växternas försök till kommunikation framträder människans olika benägenheter. Även de tilltalade skiftar och dikten osäkras gång på gång när diktjagen talar till andra. Ibland är tonen anklagande, ibland urskuldande, och så – allt som oftast – finns en förvåning hos jaget över att saker lever, att faktiskt vara vid liv: ”Jag trodde inte jag skulle överleva,/ utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte/ att vakna igen”.

Ja, Vild iris innehåller precis som Ararat en poesi som ligger nära döden, sorgen, ensamheten. Men den handlar också om uppgivenheten som finns överallt och att det går att leva med den. Gör dig inga drömmar, men finns och fortsätt finnas. Kanske är det vad många av oss behöver just nu.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2020
• Finstämt om livets början
• Febriga drömmar om död
• Smäller till då och då
• Jamaica Kincaids trädgård

Glück föddes 1943 i New York City, och växte upp på Long Island. Hon debuterade som poet 1968 med diktsamlingen Firstborn. I svensk översättning finns Averno (2017), Ararat (2019) och Vild iris (2020). Översatt har Jonas Brun respektive Stewe Claeson gjort.

Louise Glück har tidigare belönats med bland annat Pulitzerpriset 1993, för Wild Iris, och med Tranströmer-priset 2020 med motiveringen ”som med exakthet och svärta låter det personliga genljuda ur en mytologisk och historisk klangbotten”.

Glück är för närvarande Månadens diktare i Sveriges radio P1, och hennes dikter finns att höra här.

• Trädgård utan utsikter
• Finstämt om livets början
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem
• Det som behöver ritas
• Filosoferande mordhistoria

Stewe Claesons sätt att skriva fordrar tystnad och koncentration. Hans långa meningar rör sig mellan det yttre och det inre, mellan replik och löpande text, utan uppehåll eller tid för andning. Det kan vara inspirerande och spännande. Men ibland är det också tröttsamt och kämpigt.

Ändå har Claeson sedan jag läste honom första gången, i slutet av 90-talet, varit en av mina favoriter som jag alltid återkommer till. Han har ett sätt att närma sig det mänskliga, det där jobbiga som vi inte pratar om, nertryckta känslor och pinsamma vardagssituationer, längtan efter närhet och kärlek, som jag tycker hittar under huden på mig. Och Komma nära är på många sätt en klassisk Stewe Claeson-bok. Pontus älskar sitt arbete och krocken mellan hans egna värderingar och människors förakt inför hans agerande föder därför förvirring i honom. Resan till Småland blir ett sätt att försöka hitta sig själv, och här möts vi av de udda bikaraktärer som ofta befolkar Stewe Claesons berättelser. Den pensionerade historielärarens roll påminner om gubben Erik Mattssons i Den tjugotredje dikten: den äldre mannen som kommer med visdom, eller snarare med insikten om att ingen visdom finns. Vi vet ingenting och vi vet mindre och mindre med åldern. Och Karin Swensson, vilohemmets ägare, påminner inte hon lite grann om de udda systrarna i Nalkas ljuva sommar? Där även Sivert är en ung man precis i början av sin yrkesbana, som satt i en ny miljö tvingas reflektera över sitt liv och hur han vill leva det.

Ändå är det som att jag tröttnar. Eller är det just därför? Jag är själv i trettioårsåldern, läser och skriver mycket, och omvärderar kanske ständigt mina gamla trogna favoriter. Läromästaren ena året får redan nästa år se sig omriden av någon annan, när min smak vad gäller språk och tempo förändras.

Pontus ställer sig många frågor som aldrig blir besvarade, och så är väl också livet? Vi vandrar från klarhet till klarhet, men hamnar också i spinn ibland, när vi ältar samma saker, tankar, om och om igen. Eller på avvägar, där vi tappar riktning, eller kanske hittar en ny. Den språkliga stilen är som sagt krävande, stundtals rent av babblig, men det den lyckas skildra genom detta är också virrvarret i den ambitiösas hjärna. Dessa dagar av e-mailande, iPhonande och ständigt bläddrande i kalendern. Pontus glömmer bort de enklaste detaljer. Han drabbas av fysiska åkommor som ingen läkare kan hitta grunden till. Som läsare vill jag bara gå in i berättelsen och skaka om honom, när han tar med sig jobbet till vilohemmet, för satan, du kommer att dö om du fortsätter så här!

Men det finns också en ständig distans i det Claeson skriver. Som att vi betraktar karaktärerna utifrån, och aldrig riktigt just kommer nära. Det är ett stilgrepp förstås, som stundtals skapar imponerande vacker prosa. Men ibland istället en icke efterfrågad barriär mellan mig och berättelsen, där Pontus försvinner i upprepningar, allt känns pretentiöst istället för att beröra, och boken blir då trots sitt lilla omfång seg.

Först mot slutet låter jag mig dras med. Förtrollas av det småländska vilohemmet och Karin Swensson, känna smaken av den amerikanska whiskyn och de konstnärligt anrättade måltiderna. Känna nyfikenhet inför vad som kommer att hända efter bokens sista blad.

Similar Posts:

• Sommaren när livet började
• Mer form än innehåll
• Det som behöver ritas
• Lantliv och vikten av poesi
• Nobelpriset i litteratur 2020

Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Stewe Claeson skriver i sitt förord till Joy Harjos Karta över nästa värld:

Att kampen för det bättre samhället aldrig får ta slut har gjort att jag valt som övergripande namn på det här urvalet det mest löftesrika hon skrivit: en karta över nästa värld. Och jag tror inte man ska uppfatta denna nästa värld på det sedvanliga giriga sättet, evigt liv, mer och mer liv. Den ska uppfattas som – ett bättre liv för de kommande generationerna, för dem som nu kallar henne >>grandmother<<

Joy Harjo:

Det jag berättar är verkligt och finns tryckt som varning på kartan. Vår glömska förföljer oss, går bakom oss på jorden, och lämnar efter sig ett spår av pappersnäsdukar, nålar och förstört blod.

Så ritas genom denna samlingsbok en poetisk atlas med ekon både från Joy Harjos ursprung, Creeknationen, såväl som från hennes egen förflyttning och hennes nu – en kylig modernitet som även den måste mötas med omsorg. Det är inte en karta som avtecknar sig tydligt, men den hålls samman av en mycket självklar poetisk röst. Boken innehåller både lyrik, prosalyrik och memoarer men blir i sin helhet till poesi – genom sitt kluster av ögonblick, liv och punkter och genom sitt sätt att sluta upp med läsaren. Tveklöst, förutsättningslöst.

Platserna. New York, Kansas City, Chicago, Managua, motorvägen mellan Las Cruces och Albuquerque. Barerna, hemmen, haven. Platserna växlar och återkommer, inte så mycket i egenskap av platser som av sambandspunkter som befäster riktning, skeenden. Ljudande besvärjelser för den karta som behöver omritas lika mycket som synliggöras.

Det är ljus, rörelser
av tid som hon kunde ha
tagit
och dragit vidare
men hon valde att stanna
i Kansas City, uppfostra de barn
hon fått med män
av alla kulörer.

[…]

Och när Noni håller på att gå i bitar smiter hon
ut genom bakdörren. Ger sig ut på jakt, följer hjärtats ljud genom gatorna
i Albuquerque
Hon styr bilen med de händer hennes mor gav henne.
Hon lämnar de fyra dörrarna olåsta och radion
spelar lågt
spelar lågt och Noni tar månen i hand, månen
det vet hon, som har full kontroll däruppe.
Noni Daylight är rädd.
Hon väntar vid stoppljusen i korsningarna som
klockan fyra på morgonen är öde oceaner av betong.
Hon leker med avtryckaren, hjärtslagen
är ett oavbrutet oväsen.

Djuren finns också där. Havsörnen, hästarna, ödlorna, spökkrabban, rådjuren. Alla har de sin roll i Joy Harjos dikt. Ofta metaforiskt. Ibland som subjekt att ledas av och samverka med. Som en del i gemenskaper att uppgå i.

Med all den skönhet som beskrivs – av stjärnor, månen, fjärilar, stranden som förmänskligas och förälskar sig i havet – skulle det vara lätt att avfärda Karta över nästa värld som något förljuvat och konstlat. Men Joy Harjo väger upp med skitighet. Förmodligen inte medvetet, för att dikten på något sätt skulle kräva det. Snarare eftersom det är vad texten behöver rymma.

Hon försöker inte något, det är så jag tänker.

Joy Harjo tar sig an sin värld genom att solidarisera sig med omgivningen. Med de födande och fostrande kvinnorna, med djuren, barn och barnbarn, med sitt ursprung och sin samtid, med dem hon älskar och dem hon förkastar. Även med läsaren. Det minsta jag då kan göra tillbaka är att försöka vara solidarisk med hennes text. Läsa den och vara i den.

Similar Posts:

• Från platsen och vidare
• Smäller till då och då
• Positionernas upplösning
• En bok slutar inte på sista sidan
• Dikter som växter, eller som barn

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• När orden inte räcker till
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

Förmiddagen stiger ut på gårdsplanen och lägger sin milda hösthand över alltsammans, Erik har öppnat fönstren i alla väggarna, de har suttit en lång stund och Krister har överraskad svarat på frågor och tänker att Siv skulle ha hört mig, hon skulle ha hört mig, för hon kommer inte att tro mig om jag berättar vad det är vi sitter och pratar om, och även om jag inte längre kan säga att jag egentligen inte känner Erik så är han i alla fall sedan en tid en bekantskap, kunde jag kanske kalla honom god vän, och han kan i förväg höra Siv fråga om han överhuvudtaget har några sådana, och det kränger till i honom, och Erik fortsätter, leende, att fråga och Krister svarar att han växte upp i ett hem med en far som aldrig brydde sig om honom och en mor som inte heller brydde sig om honom, därför att det enda de brydde sig om var varandra. Nej jag har inga syskon.

Stewe Claeson har meningar som får en att tappa bort sig, pusta efter andan, sugas in obönhörligt och fascineras samtidigt som man storknar lite grann. Stundtals saknar jag uppdelningar, det är snårigt och lätt att brista i fokus, det är vardagligt och stundtals oerhört snackigt. Och samtidigt har jag alltid uppskattat denna förmåga att flöda över, som Claeson besitter och kanske till och med är helt egen om.

Den tjugotredje dikten sällar sig till böcker som släppts den senaste tiden och som kretsar kring landsbygden och dess utdöende. Eller utdöende? Är det egentligen rätt ord? Där Korparna och Åsen handlar om böndernas situation kretsar Den tjugotredje dikten främst kring själva miljön. Det långsamma livet. Alla som känner alla. Inget särskilt händer. Man har sina vanor, sina original att skratta åt, sina tragedier att knyta an till. Livet har sin gilla gång.

Det positiva med den här boken är också det negativa. Hur Claeson lyckats skildra denna långsamhet, det händelselösa, det lilla. Varje dag åker Krister ut till den gamla sågen, sitter där och betraktar naturen och utvecklingens gång. En dag kommer Erik och besöker honom. Detta är starten på en oväntad vänskap. Över kaffe och fikabröd öppnar Erik upp poesin för Krister. Hur en gammal kines skrev rader för fyrahundra år sen, som kan kännas så angelägna idag. Samtidigt som Kristers arbete som brevbärare håller på att förändras i grunden. Nya system, nya tider. Och hemma är hustrun Siv vars kropp värker.

Som sagt, det positiva är också det negativa. Det här är en bok där jag låter andra smita emellan för att det händer för lite. Och samtidigt är det så skönt att få följa med Krister ut till den där sågen. Se ut över de förtrollande vidderna, den vackra grönskan. Höra vattnet porla i bäcken undertill. Läsa poesi i olika översättningar och höra hur tonerna klingar ut, fascineras av hur det faktiskt kan vara så. Att enstaka rader kan förklara stora tankar och ge tröst genom århundraden.

Erik är ett av originalen. Hans fru dog när ett timmerlass krossade hennes framruta och sedan dess har han levt ensam. Hans dotter sitter på ett hem och är utvecklingsstörd. Erik lever utanför tiden, och i det finns både ett lugn och en ristande oro. Lever Krister också utanför tiden? Han räknar åren till sin pension och har svårt att hänga med i allt det nya. Och i Australien är sonen som snart ska få barn med en kvinna de aldrig har hunnit träffa, han och Siv. Om åldrandet handlar det också, om hur allt glider ifrån, förändras, utan att man hinner med.

Han säger: jaha, jag känner mig ganska bortkommen, och hon svarar med att säga att det är säkert de flestas reaktion, efter vad hon förstått, hon är osäker på hur nära de kommit sådant som mest handlar om bankernas vinstmarginaler och eliminering av storföretagens ekonomiska risktaganden, hon säger att alla länder i EU inte ser lika på detta, en del har mer att vinna, andra har mer att dölja.
Krister lyssnar. Han sitter på sin timmerstock. Därute pågår en omtumlande men avlägsen värld i sin cyberspace och sina internationella skräddarsydda sommarkostymer. Viveka Stolp säger att det inte blir lätt att skapa en svensk gren av det här, vi har så olika syn på grundläggande värden, jag menar, säger hon, vilka är de grundläggande värdena, demokrati, sammanhållning, ett gott liv. Krister nickar, men säger inte folkhemmet. Begreppet folkhemmet snart lika obegripligt som cyberspace. Hela upplägget andas faktiskt bara eliminerande av handelshinder, säger hon.
Jag är verkligen en gammal postis, säger han och ställer ifrån sig kaffekoppen.

Det är fullt av små guldkorn och i sin helhet fullkomligt överrumplande, Claesons språk. Jag har alltid gillat det, men jag kan också se hur ointagligt det kan vara. Min pappa, som säkert skulle känna igen sig i mycket, skulle aldrig orka läsa den här boken. Erik, som filosoferar med enkla små strofer ur utvald poesi, lätt för alla att begripa, skulle aldrig läsa den här boken.

Och det är min invändning mot det som skrivs om landsbygden idag. Det är väldigt poetiskt, vackert, mitt i prick i beskrivningen. Men det är också ett intellektualiserande av en lägre samhällsklass, där de som bebor inte har avslutat skolan. Så här måste det väl alltid få vara, antar jag, och i slutändan för de berörda blir kanske diskussionerna viktigare än böckerna som var upprinnelsen. Men på något vis gör det mig lite illamående. Jag känner hur jag befinner mig mittemellan, och även om landsbygden inte är något jag brinner för som plats att bosätta mig på, så är den en del av mig.

En utvikning i det egna känsloregistret; – hur som helst. Konklusion är att Stewe Claeson har skrivit en bok som får en att fundera över landsbygdens framtid, den snabbt framskridande tekniken men kanske framför allt över hur poesin hjälper oss att förstå oss själva som människor. Det krävande språket har kanske ett väldigt tydligt uppdrag: att tvinga mig till en lugn tyst paus i min stressade vardag. Ta mig till en nerlagd gammal såg omgiven av vidunderlig natur.

Similar Posts:

• Filosoferande mordhistoria
• Komma i spinn, ibland på avvägar
• Sommaren när livet började
• Att förstå vad det handlar om
• Mer form än innehåll

Jag har lärt mig den hårda vägen att inte påstå att Motala är en vacker stad. Det är en gammal arbetarstad som inte alltid kostat på sig att vara tjusig och kulturhistorisk. Det som kallas Gamla stan är det miljonprojektsområde som ligger där gamla staden revs. Det är inte direkt vackert, men allvarligt talat tycker jag det är väl nedlåtande mot alla de människor som en gång i tiden själaglada flyttade in i den här typen av bostäder, till täta väggar, elektricitet och rinnande vatten – inga medicinska framsteg har påverkat folkhälsan lika mycket som 1900-talets höjning av bostadsstandarden – att bara enkelspårigt beklaga det estetiska.

De där radiomasterna är hur som helst ikoniska. När jag recenserar teater i lokaltidningen så sätter jag betyg mellan en och fem radiomaster. Är det riktigt dåligt får jag sätta en raserad radiomast, men det har jag faktiskt aldrig gjort. Det spelas nämligen riktigt bra teater i Motala, mycket naturligtvis tack vare fantastiska, underbara Riksteatern och ideella krafter i den lokala teaterföreningen.

Det är inte riktigt som i större städer förstås. Det här med marknadsföring, till exempel. Härom veckan var det Bokens dag i Motala och det slumpade sig så att jag råkade få en biljett av en vän. Det var bara det att biljetten var en sådan där färdigproducerad liten lapp med bara en siffra på, inga uppgifter om tid eller plats. Och inte en hemsida, inte en notis i något webbkalendarium, inte en affisch, vad jag lyckades hitta. Den lite konservativa filosofin är tydligen att de som är intresserade redan vet om det. Jag fick ringa den lokala bokhandeln och be om hjälp, och när jag väl tassat dit genom höststormen kändes det lite som Döda poeters sällskap. Eller ja, om man byter ut Ethan Hawke och Robert Sean Leonard mot några hundra kulturtanter i Motala Folkets hus, vill säga.

Nå, varför då plötsligt lyfta fram kulturen i Motala? Kanske bara för att Babel häromkvällen fick det att låta som om litteraturen fullkomligt svärmar över av småstadsskildringar. Fast bara definitionen av svensk småstad, med bland annat Örebro bland exemplen, säger en hel del om Stockholmsperspektivet.

Jag gillar Babel och jag gillar Daniel Sjölin, men det här är bara övermaga dumt. Där sitter han i Sveriges i särklass mest överrepresenterade ort – och det handlar sannerligen inte bara om litteraturen. Rikstäckande media produceras i Stockholm. Och det märks.

Ta det här med bostadsbristen, till exempel. Nu har visserligen bostadsmarknaden för så kallat vanligt folk gått rejält utför de senaste åren, men bostadsbrist råder fortfarande bara i ett fåtal av Sveriges allra största kommuner. I avsevärt fler är problemet det motsatta.

Elen är ett annat löjligt pedagogiskt exempel. Blir det strömavbrott i Stockholm en timme så rapporteras det på riksnyheterna. Sitter folk på landet däremot strömlösa i veckor därför att den avreglerade elmarknaden hellre delar ut vinster till aktieägarna än underhåller näten, ja, då är ju det knappast en nyhet. Folk får väl skylla sig själva om de envisas med att bo så oländigt.

Gun-Britt Sundström har skrivit något i stil med att när hon trivs i Stockholm så uttalar hon det på rikssvenska men när hon blir irriterad så tar hon till det mer nordsvenska uttalet.

Och jag kommer på mig själv med att oftare och oftare ta till det där norrländska, förfrämligande uttalet. Jag som aldrig ens varit i Norrland. Men det är någonting med att ohöra till Stockholm, något som förenar. Den där känslan av att nästan aldrig riktigt räknas.

Jag menar, jag känner en massa hyggliga, fullt normala människor som bor i Stockholm. Icke desto mindre är Stockholm Överheten. Stockholm är riksdagsledamöter med befängda uttalanden som att det väl är klart att man kan leva på 70% av sin inkomst, eller att alla vettiga människor rimligtvis borde ha ett par årslöner på banken för oförutsägbarheter. Ur Stockholmsperspektivet riskerar jorden att gå under om tunnelbanan är fem minuter sen.

Var man borde bo har jag inget som helst svar på. Men det torde finnas en poäng med att åtminstone reflektera över att perspektiven blir olika.

Jag har bott i städer som är både betydligt större och mindre än Motala. Där jag växte upp var Motala staden man åkte till och shoppade, för där fanns butikskedjor, flera stycken. Och rulltrappa.

Att vara från småstan handlar, åtminstone för mig, till stor del om att vara förbannad på småstan och småstadsmentaliteten. Det handlar ganska ofta om att längta någon annanstans. Kanske är det också därför småstadsskildringar slår an. De flesta människor kan, oavsett var de bor, känna igen sig i känslan av att innerst inne vara avig och längta någon annanstans.

Men det är förhållandevis ont om småstads- och glesbygdsskildringar i svensk litteratur. I synnerhet om man skulle föredra att folk inte dör som flugor i böckerna. Det är ett problem att majoriteten av författarna bor i eller flyttar till Stockholm. Precis som det är alltid har varit ett problem för arbetarlitteraturen att den som skildrar arbetartillvaron samtidigt nästan alltid lämnar den bakom sig.

Hur vad det då med Bokens dag i Motala Folkets hus? Jo tack, ganska livat. Höjdpunkten var nog Stewe Claesons presentation av nya boken, Än jublar fågelsången – myller i 45 scener. Jag har ännu inte läst Claeson, men blir hemskt sugen. Hans lilla framträdande är bitskt, roligt och inspirerande. Och även bortom allt detta älskar vi den där kvällen i Folkets hus honom och hans nya roman förbehållslöst.

Den handlar nämligen om Motala.

Similar Posts:

• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• I förhållande till förhållanderomanerna
• För att man överlever
• Kvinnor och kultböcker

Att det är tidigt sjuttiotal, att det är april och småtrist vårvinter, att den smala skärgårdsbåten som Sivert reser med är en halvtimme försenad; att systrarna Katarina Sjöström och Magdalena Eskilsson väntar på sin nye inneboende (…);

att Sivert hör musik i innerörat – han hör alltid musik eftersom musiken är tänkt att vara hans liv – och det irriterar honom att han inte kan ta upp papper och notera det han hör eller tycker sig höra, och eftersom det är hans liv just detta att notera musik gör det honom nedstämd, och den allmänna känslan av att så mycket håller på att gå förlorat förstärks nu av att skärgårdsbåten är så irriterande långsam och att det dessutom inte skulle finnas plats att ta upp papper, att breda ut notpappret, notera, han glömmer redan, herregud, han glömmer redan;

och att det är för kallt, det är också en av förutsättningarna

I 70-talsk försommar reser Sivert, 26, från stan till den lilla ön för att vikariera som lärare för en grupp mellanstadieelever. Han blir inneboende hos de på varsitt vis udda systrarna Katarina och Magdalena, båda tärda av livet och utblottade på kärlek. Lägg till detta det lilla samhällets sedan länge i sten ingraverade och outtalade lagar, med stark styrning av kyrkan och den frodande fördomsfullheten. Sivert klampar in i detta utan varken förkunskap eller självinsikt och det är där historien tar sin början.

Stewe Claeson vandrar behändigt mellan den yttre och inre miljön. Kastar lekfullt läsaren mellan karaktärernas våndor, mellan långa repliker och luftigare stycken, mellan närhet och distans. Vi har att göra med en berättarröst som emellanåt är så tydlig att den tar läsaren ur berättelsen. Något som dock inte nödvändigtvis stör, enligt mig. Samtidigt är nämligen replikerna smärtsamt uppriktiga och går att höra genom pappret på ett sätt man inte är van vid.

Vi dör hela tiden, säger hon. Nu. Nu. Detta nu. Redan borta. Det har redan dött. Det jag berättade nyss. Dött. Plopp, borta, ajöss. Finns inte.

Det finns ingenting som är vårt liv. Det är bara dumheter. Herregud, håll om mig, kom och håll om mig, tänk om vi bara lever i det förgångna, då är ju det som händer nu helt och hållet utan betydelse; och lever vi bara i nuet, ja, vad spelar det då för roll vad vi minns.

Sivert finner till sin överraskning att han trivs med läraryrket. Detta att han varit van vid konstnärligt komponerande på egen hand, ställs i omvälvande kontrast med det nya livet, där scheman och andra människor plötsligt råder över hans dagar. Han kommer allt närmare systrarna och det stillsamma livet på ön, och allt längre ifrån stan, Kajsa och det liv han levt där.

Nalkas ljuva sommar är en utmärkt studie i hur en ung man växer upp och lär sig att se sig omkring. Men framför allt är boken en stor läsupplevelse. Stewe Claeson är en direkt författare som emellanåt är löjligt besatt av att skildra alla perspektiv och alla slutsatser, vilket kan ge en något farbroderlig ton. Men kanske att det till och med bidrar till den ovanligt intensiva läsupplevelsen? För mig har detta varit en otroligt inspirerande bok, som på grund av liten upplaga ofta kommer i skymundan bland författarens andra verk.

Similar Posts:

• Komma i spinn, ibland på avvägar
• Mer form än innehåll
• Att förstå vad det handlar om
• Lantliv och vikten av poesi
• Filosoferande mordhistoria