Romanen Dagar utan slut inleds med en beskrivning av hur liket av en soldat görs i ordning inför begravningen. I kavalleriets uniform, som putsats och rengjorts, är den döde finare än han någonsin varit i livet. Om minnet inte har fel är året 1851. Direkt efter inledningsscenen blickar berättaren, Thomas McNulty tillbaka på hur han […][...]

I en liten by i Alsace  börjar berättelsen om en mycket envis och stark liten flicka som växer upp till en orädd kvinna med driv, upptäckarlust och fascination för det udda. Edward Carey tar oss med på en vindlande resa genom ett historiskt Europa där unkna lukter blandas med doften från perukpuder och den svavelgula röken ligger […][...]

Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande. Det gör hon fortfarande. […][...]

Hanna Johansson målar i Antiken upp drömska och samtidigt glasklara bilder i en mosaik av scener som tillsammans bildar en hel berättelse. Det är en spräcklig, skimrande yta som döljer avgrundsdjupa teman om ensamhet, om besatthet, om övergrepp. Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en […][...]

Hierarkier är ofta centrala i ungdomsböcker – liksom bland ungdomar, vad det verkar. Vem är coolast, vem är töntigast, vem försöker klättra eller hålla sig kvar? Vem kan göra nästan vad som helst, och vem är ständigt begränsad, ständigt rädd för att bli utsatt eller ännu mer utsatt? Vilka roller känner man att man kan […][...]

Under 2008, när Twilight-hypen var i full gång, höll Stephenie Meyer på med ett nytt projekt: att skriva Twilight ur Edwards perspektiv. 12 kapitel senare läckte manuskriptet, och Meyer blev så besviken och less på alltihop att hon sa att hon inte kunde färdigställa boken. Tydligen kände hon bara för att ta kål på hela […][...]

Jag har aldrig förstått mig på skräckfilm. Jag avskyr den där adrenerga känslan av en jump-scare: det sprittande kallsvettiga obehaget, pulsen som skenar. Jag blir rädd varje gång. Jag blir rädd även om jag vet exakt när monstret ska hoppa fram. Och jag kan inte se det njutbara i det. Inför skräcklitteratur, däremot, känner jag […][...]

Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och skriva. En mor och en dotter i en växelsång. […][...]

En del dagar är mer lättsamma. Andra dagar ska vi inte tala om. Livet tycks bestå av både lättsamma och mödosamma dagar, även sett ur en hunds perspektiv. McTavish är en hund som adopterats från hundhemmet av familjen Peachey. Han är huvudperson i en serie böcker författade av Meg Rosoff, som år 2016 erhöll Litteraturpriset […][...]

Jag leker för mig själv. Det börjar redan innan det börjar. Den första raden i Baek Heenas Magiska godiskulor är utslängd på bokens titelsida. Där svävar den ensam mot en bakgrund av grå skolgårdsbetong och några glaskulor i en ritad trekant. Enstaka, suddiga höstlöv och kvistar ligger spridda runtomkring. Historien har sipprat ut ur sig […][...]