Under 2008, när Twilight-hypen var i full gång, höll Stephenie Meyer på med ett nytt projekt: att skriva Twilight ur Edwards perspektiv. 12 kapitel senare läckte manuskriptet, och Meyer blev så besviken och less på alltihop att hon sa att hon inte kunde färdigställa boken. Tydligen kände hon bara för att ta kål på hela familjen Cullen där och då, något som inte hade funkat alls med ursprungsberättelsen. 2015 kände Meyer att det förflutit tillräckligt lång tid för att hon skulle orka närma sig projektet igen, men precis när hon tagit upp arbete med Midnight sun kom nyheten att E.L. James skulle släppa en ny Fifty Shades of Grey-bok … skriven ur Christian Greys perspektiv. Som om det inte redan fanns tillräckligt ont blod mellan de båda författarna … så Meyer släppte pennan igen och Midnight Sun föll i glömska.

Tills nu. Världen står mer eller mindre i brand, ett jäkla virus härjar som en flock nykläckta vampyrer över världen, och Stephenie Meyer berättar att det äntligen är dags för oss att få höra Edwards sida av historien. Följande mening kommer förmodligen att dumpa min recensentkredd till ett ställe varifrån den aldrig kommer hämta sig, men ni förtjänar att få veta sanningen. Jag var lyrisk. Sina sunkiga värderingar och sitt lätthånade tonårsdrama till trots, så har Twilight spelat en stor roll i mitt liv. Jag var inte ens tonåring när jag läste böckerna för första gången, så jag har inget bra att säga till mitt försvar. Men den episka kärlekshistorien och Edward som någons slags modern(are) blodsugande Mr Darcy fick mig att fastna, och jag kan inte ens förmå mig att håna alla dess brister, för Twilight har fått mig igenom många jobbiga perioder i mitt liv, och ingen rimlig argumentation i världen kan få mig att sluta läsa om den varje år.

Så självklart var jag pepp som tusan på att få en ny infallsvinkel efter att ha läst de gamla böckerna ett tiotal gånger redan. Jag köpte den samma dag den släpptes, och gick hem och förberedde mig på ett långt läsmaraton med många koppar te som kallnar.

Till min förvåning började boken väldigt segt. Okej, okej, det kanske tar ett tag att komma in i mitt gamla Twilight-flow. Tre kapitel senare var jag ruskigt rastlös, handlingen hade knappt kommit någonstans, och Edwards huvud var inte alls så spännande att vara i som jag hade föreställt mig. Han våndades över allting, han läste allas tankar, han tyckte att alla är jättetråkiga, titta ett dammkorn … mänskliga ögon kan inte se dammkornen dans, herregud var skolan är tråkig, alla dessa tråkiga tankar, osv. Men vet du vad, Edward? Du påminner mig om alla de där skittråkiga snubbarna jag dejtade i tonåren som var SÅ MISANTROPISKA och hatade allt och alla, men egentligen var det de själva som var tråkiga och inte bidrog med något originellt över huvud taget. Kort sagt: Edward gjorde sig definitivt bättre utifrån.

Det smärtar mig att säga att Midnight sun är alldeles för lång, långsam, och stundtals direkt långtråkig. Baseball-scenen tar en evighet eftersom Edward läser allas tankar, Alice ser framtiden (resultaten av allas drag), Edward läser Alice visioner, ändrar sina drag, Alice får en ny vision eftersom Edward ändrar sig, Edward läser av den och ändrar sig igen … sida upp och sida ner innan de ens kastat den jäkla bollen en enda gång.

De scener som är nya för boken, och inte bara återberättande av sånt vi känner till, håller en helt annan klass. Edwards minnen av sin första tid som vampyr tillsammans med Carlisle är varma, roliga, och välskrivna. De visar att Meyer utvecklats som författare och kan skriva riktigt charmigt. Medan Midnight Sun i slutändan ändå var en besvikelse, så gav de där ljusglimtarna mig hopp om att Meyer kanske utforskar sin lättsammare sida i sitt framtida skrivande. Det skulle kunna bli riktigt bra, med eller utan vampyrer.