Noveller var för mig länge förknippade med Tidningen Vi. Jag läste den under mina gymnasieår efter att ha kommit hem från skolan. När jag åt mellanmålet innan läxläsningen ögnade jag igenom artiklar, bildreportage och läste som avslutning en novell. Jag har alltsedan dess gillat välskrivna noveller. Mina erfarenheter har visat att noveller kan bjuda in […][...]

Ann-Helén Laestadius är same och född och uppvuxen i nedre Soppero. Hon har skrivit flera ungdomsromaner som skildrar en verklighet långt bort från det södercentrerade blickfånget i Sverige, antingen det handlar om hur bygget av en gruva splittrar ett helt samhälle, eller hur det är att leva som same i dagens Sverige. Maria Edström recenserade […][...]

Jag kommer inte ihåg när jag läste Glaskupan för första gången, men kommer fram till att det måste vara minst 25 år sedan. I och med Elin Cullheds Eufori och en plötslig besatthet av Sylvia Plath läste jag om den med ny behållning.  I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood […][...]

J vaknar i sin egen svett efter en mardröm. En stund efter uppvaknandet känner hon en konstig doft. Sen hör hon steg. Är det möjligtvis grannen hon hör i det lyhörda radhuset? Hennes man är bortrest men hennes dotter Emma sover bredvid henne och svärmor Monica är på besök och sover i gästrummet. Det måste […][...]

Jag är uppslukad på ett sätt som jag minns från tonåren. Fast nu misstar jag mig. Jag var ju lika uppslukad för några år sedan när jag avslutat Elena Ferrantes kvartett. Järnspikar, vad den känslan är härlig! Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med […][...]

Berättarjaget i Andy Weirs Uppdrag Hail Mary vaknar i ett fönsterlöst rum, av att en dator vill att han ska lösa mattetal. I rummet ligger två döda, uttorkade kroppar. Han vet inte var han är, vilka de döda kropparna är, och även om han klarar av mattetalen lyckas han inte svara på frågan ”vad heter […][...]

Vuxenromaner har sällan ett utropstecken i titeln, men Brinn! är på flera sett essensen av Sisela Lindbloms nya roman. Det uppmanande, tvingande, utpekande – det är precis vad Brinn! handlar om. Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig […][...]

Det är väl en parafras, är det inte? Den tilltufsade detektiven med sin konkursfärdiga lilla byrå, namnet på det frostade glaset i dörren, de ekande stegen i gränderna, trenchcoaten, de eviga cigaretterna, de fatala damerna och de svekfulla kunderna? Okej, jag kan inte svära på att Cormoran Strike faktiskt klär sig i trenchcoat, men det […][...]

Elizabeth Taylor-look-aliken Agnes Bain är den snyggaste och mest glamorösa mamman i Glasgow, åtminstone enligt sonen Shuggie, även om pälsen och klackskorna är införskaffade på postorder på kredit. Hårsvallet är hårdsprejat och läppstiftet på plats också till vardags. Som pricken över i har hon låtit dra ut alla sina tänder och fått ett bländande (om […][...]

Stora faran börjar redan på insidan av omslaget. Där hittar lillasyster en fin, fin docka på stranden när hon är ute på äventyr med brorsan. Dockan är egentligen ett ägg vilket brorsan snabbt påpekar. Han menar också att om hon ska döpa ”dockan” till fina lilla minikorv så får hon heta fula gamla Össakorv. Vilket […][...]