Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men […][...]

I torsdags började SVT visa den norska tv-filmatiseringen av Anne B Ragdes Neshov-trilogi. Jag läste ut Berlinerpopplarna i onsdags, vilket förstås leder till en hel del enerverande noggranna jämförelser. Och så landar jag i att det luktar ju knappt. Visst är det en fin filmatisering, möjligen något mer genomallvarligt, men framför allt – var är […][...]

Björn Larsson har med sin novellsamling Filologens dröm skapat ett litet mästerverk. Boken består av nio noveller som alla kretsar kring akademiker och dessas strävan efter att just de själva ska bli de som gör den där stora, banbrytande upptäckten. Titelkaraktären, filologen Knut Stenlund, får sällskap av bland andra generikern Helena von H, kosmologen Petra […][...]

I Sara Villius senaste bok Sex får vi träffa Myra, en elvaårig flicka med stor nyfikenhet på vad livet har att erbjuda. I en glasskö stöter hon på den betydligt äldre CF och tycke uppstår genast mellan de två helt olika människorna. När det egentligen är bestämt att Myra ska åka iväg på ett sommarkollo […][...]

Det kan kallas för noveller, men känns trots allt mer som en roman. För det här är texter som är större tillsammans än var för sig. De har alla samma kvinnliga huvudperson, som har starka drag av Margaret Atwood själv, och de ger bilder ur hennes liv från att hon var en elvaårig flicka till […][...]

Pepparkakshuset är en deckare som börjar lovande men samtidigt delvis förutsägbart. Carin Gerhardsens deckardebut ger sig i kast med mobbning och hur mobbning på olika sätt förändrar en människas tillvaro och människosyn. Min bild av deckargenren får sig en omgång med den här boken. Och säkert skulle den förstärkas om jag intresserade mig för fler […][...]

Det är väl knappt man tänka sig ett mer hopplöst tråkigt ämnesval än en primitiv dator med bara fyra knappar. Och med så begränsade aktiviteter: spel på Amiga-nivå, frågesport, själlösa uppläsningar av svenska klassiker, självtest, information om tidigare ägare, etc. Men under det lilla trista ryms tydligen det större andra. Pär Thörn har tagit fasta […][...]

Kalla oss Ismael. Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan […][...]

Jag: ”Du vet när det är som författaren talar direkt till dig, jag menar när du läser? Tilltalet.” Min vän C: ”Ja..?” Jag: ”Så är det nu.” C: ”Okej. C’est bien, très bien.” Jag tummar på Invasion!. Omslaget: En himla massa grejer. Pilar och pingviner, gågubbar och rulltrappsymboler, en sax, gubbe droppar bomb i papperskorg(?). […][...]

Det här handlar om David som har varit svårt mörkrädd hela sitt liv. Rädslan har tagit kontrollen över hans liv och för att råda bot på det en gång för alla flyttar han från storstadens nattliga sällskap till en stuga nästan helt avskärmad från resten av världen. Han tar med sig det nödvändigaste, vilket innebär […][...]