"Pepparkakshuset" är en deckare som börjar lovande men samtidigt delvis förutsägbart. Carin Gerhardsens deckardebut ger sig i kast med mobbning och hur mobbning på olika sätt förändrar en människas tillvaro och människosyn.

Min bild av deckargenren får sig en omgång med den här boken. Och säkert skulle den förstärkas om jag intresserade mig för fler deckare. Kriminalromanen är en mjölkko. Romanerna ingår ofta i en serie även om handlingen är fristående. Det garanterar att uppföljare kommer att hitta sina läsare. Marknadsföringsmässigt kan man därför lägga krutet på den första boken och sedan kamma in resteffekten. Kanske är det därför marknaden dränks av deckare just nu.

Nåja, jag kanske är desillusionerad och ska inte fortsätta med den grunda analysen. Men "Pepparkakshuset" gör inte ett enda försök att ge sig ut på nytt djupare vatten. Istället är det den minsta gemensamma nämnaren som är viktigt. Karaktärerna rör sig i kända delar av Stockholm med vissa utstickare till "landet". Det inledande överdrivet brutala mobbningsvåldet hos förskolebarn förvandlas senare till hämningslöst seriemördarvåld. Om du sedan kastar in en del hemmasnickrad psykologi för hur den metamorfosen har gått till så får du en tämligen smaklös historia.

Det räcker alltså inte med realism när kriminalaren Conny Sjöberg och hans gäng sprids ut för att leta rätt på varför människor i samma ålder och i samma region bragts om livet. Gerhardsen försöker dock kraftlöst hålla kvar läsaren, som om hon själv inte tror på upplägget och historien med den mobbade seriemördaren, genom att låta en av hennes kvinnliga kriminalare utsättas för en förmodad våldtäkt. Den kvinnliga kriminalaren påbörjar sedan en privatspaning mot våldtäktsmannen, något som strider mot reglementet. Det spåret hade varit trovärdigare av författaren att lägga krutet på.

"Pepparkakshuset" lutar sig alltför mycket mot deckargenrens grundläggande grepp och därmed är det inte alls en svalkande upplevelse under en varm semesterdag.