Genom historien är mannen den som har skrivit in sig själv i första person. Då en kvinna talar om sina erfarenheter i lyriken finns det en tendens att kalla det ”kvinnlig poesi”. Som om man någonsin skulle säga ”manlig poesi”, det är ju ungefär som att säga ”herrfotboll”, begreppet känns liksom överflödigt. Kvinnan är den […][...]

1984 var mjölkbönderna Eddy Mood och Magnus Rytter bästa vänner och Liselott Halvarsson väntade Eddys barn och inredde amerikahuset med heltäckningsmattor och glasbord. 2004 släpps en man ur fängelset, där han suttit inspärrad i tjugo år. Det är grunden till Sven-Olov Karlssons roman om amerikahuset och den fiktiva bruksorten Eriksfors i Västmanland. Tidsperspektiven växlar, nutid […][...]

Okej, storyn är denna: Amanda åker till Kanarieöarna, tillsammans med en Lonely Planet-bok, guldbikini och nya bröst. Hon lämnar efter sig en trasslig relation med Eva, som annars är ihop med Eva. Amanda distraherar sig på bästa sätt, men måste återvända till Sverige i förtid och försöker där fortsätta distrahera bort ett rätt trasigt liv. […][...]

Eva är tre år gammal när vi först möter henne i Catharina Ståhlgrens roman Den blå solen. Världen är lagom stor och förståelig, men snart upptäcker hon hur den växer och blir ogripbar. Det blåa är inte längre oskyldigt och gott, Gud är inte bara en snäll farbror, hur mycket de vuxna än säger att […][...]

Först kan jag inte direkt påstå att jag tycker om texten. Språket känns nästan lite utstuderat … prosalyriskt, som det var så inne att skriva för några år sedan. Korta meningar, korta kapitel, underförstådda undertoner som man förväntas söka efter och begrunda, långa transportsträckor där ingenting händer. Såna texter har aldrig direkt tilltalat mig; det […][...]

Som recensent för dagensbok.com får man två gånger om året sätta sig ner med bland annat svensk bokhandels tjocka katalog och välja böcker. Det är en ibland rätt så tröttsam, men såklart också rolig process där man måste hålla sig vaken och gå igenom innehållsförteckningar för gud vet hur många böcker. I den förra urvalsprocessen […][...]

Mitt i brinnande inbördeskrig på en tropisk ö erbjuds 13-åriga Matilda och hennes kamrater en smula verklighetsflykt ifrån oväntat håll. Det är den märklige mr Watts – den enda vita som valt att stanna kvar på ön och som lever undanskymt men ibland ses iklädd clownnäsa dra sin sinnessjuka hustru genom byn på en vagn […][...]

Med naturfilosofen Henry David Thoreau som läromästare har diktjaget i Ingela Strandbergs senaste diktsamling Bäste herr Thoreau! givit sig ut i naturen. Med tranor, sjöar och björkar som närmsta vänner börjar hon acceptera sin ensamhet som både en sorgesak och en lyckobringare. Naturen finns där, överallt runt omkring henne och den är ömsom lättillgänglig och […][...]

Svenska deckare är ofta starkt nedtyngda av sina egna klichéer. Det är så väl omtalat att det vid det här laget känns ganska oinspirerat att inleda en recension med det konstaterandet. Men Mari Jungstedts Den mörka ängeln är en så typisk svensk deckare att det är svårt att inte börja i den änden. Medelålders poliskommissarie […][...]

Så kom då äntligen Sveriges okrönta skräckkung ut med en ny roman, ivrigt emotsedd i bokbloggar och biblioteksreservationslistor (lagom långt ord?). John Ajvide Lindqvist kom som ett yrväder 2004 och har sedan fått även skräckovana romanläsare att svälja vampyrer, zombies, troll och Smiths-citat utan att blinka. Människohamn tar oss ut i Stockholms skärgård, någonstans utanför […][...]