Det är fyra demoner som härjar fritt i De inneboende: Perseus, Andromeda, Medusa och Cassiopeia. De har varsin måne, med varsin färg. Svart för döden, röd för svartsjukan, grön för högfärd och blå för makt. De drabbade av demonerna är Cela, Martin och Yvonne. Men vem som blir drabbad av Cassiopeia kan jag inte riktigt […][...]

Det ska sägas med det samma, jag är en oerfaren skräckboksläsare. För mig hör skräck mer ihop med film och tonåren, när man om fredagkvällarna försvann bakom en kudde med en kompis och godis. För att skrämma liv i tillvaron. Bortsett från hajpen kring John Ajvide Lindqvists Låt den rätta komma in, för vad som […][...]

Hon är en rödluva. Cecilia Davidssons huvudperson har idealen klara för sig. Flygblad, fredsaktivism och medlemskap i Djurens rätt. Boris, däremot, är allt hon inte står för. Boris tycker om jakt, samlar på dolkar och har högersympatier. Han är allt hennes drömman inte borde vara. Ändå har hon blivit kär i honom. Hon tänker på […][...]

Hertig Frederick regerar. Maktspråk och girighet råder och humanisterna är förjagade till skogs. Nej, det var nog inte tänkt som en allegori över just vår samtid, även om den som roar sig med sådant onekligen kan få vatten på sin kvarn. Det är klassisk Shakespeare-komedi, en de klassiskaste, faktiskt: Som ni vill ha det, eller, […][...]

Det är med böcker som med människor. Vissa behöver man bara titta på och sen är man kär. Andra är krångligare, till en början närmast motbjudande. Man blir irriterad över ton och takt. Men efter en stunds umgänge händer något. Man börjar förstå hur de fungerar, och sen är det svårt att vara utan dem. […][...]

Freddie (Frederick) Watsons äldre bror George stupade i Första världskriget 1916. Efter det slutar i princip Freddie också att leva. Drabbad av en sorg så stor att omvärlden har svårt att förstå den blir han alienerad. Klyftan mellan honom och hans föräldrar växer obönhörligt och Freddie kan inte låta bli att känna att de tycker […][...]

Jag brukar alltid hävda att författare ska hållas på replängds avstånd och det är säkert något sorts självförsvar sedan jag började läsa litteraturvetenskap och upplevde att somliga lärare gärna avfärdade andras tolkningar med vad författaren själv ansåg sig ha skrivit. Hade man trots en takt av fem-sex romaner i veckan lyckats bilda sig tillstymmelsen av […][...]

Världen består av två sorters människor - de som förstår detta med ironi och de som inte gör det. Jag har hitintills räknat mig som en av denna bitterljuva skara som rapar fyndiga ironiska skrapor morgon-middag-kväll. Äkta cynisk arrogans är ju bland det mest attraktiva som finns – om den är bra är den som riktigt […][...]

Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte […][...]

Jag är med på en lektion i svenska som andraspråk. Det snöar ute. Vi pratar om vad ”det” egentligen står för i meningen ”Det snöar.” och om de vuxna elevernas olika modersmål har någon motsvarighet. Snöar det över huvud taget där de kommer ifrån? ”Om du ringer din mamma och berättar att det snöar”, frågar […][...]