Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet! Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om […][...]

Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone är skriven mer i form av dikt och prosalyrik än som traditionell dramatik, det finns inga replikanvisningar. Pjäsen handlar om det hot och förtryck som unga kvinnor eller flickor utsätts för genom mäns maktmissbruk. Detta är ett urgammalt och evigt tema, kvinnan har alltid varit och kommer alltid (inga […][...]

Jag drar mig för att börja läsa Den vita duken. Kan inte bestämma mig för hur jag ska läsa. För detta är två romaner i en. Eller kanske är ”en roman i två” ett bättre uttryck. Den består av två separata delar, har två huvudkaraktärer, två omslag, och två nästan identiska sidor med författarens tack. […][...]

När Mumintrollet vaknar en morgon i januari innebär det att något händer för första gången någonsin. Mumintroll genom alla tider har alltid sovit igenom vintern, men nu kan trollet inte somna om – han försöker väcka sin mamma men det går inte, och till sist finner han sig i sitt öde, klättrar upp på vinden […][...]

Det tycks vara någon slags förbannelse som drabbar folk som ritar och skriver för barn: blir de tillräckligt framgångsrika, blir de också allra mest kända för det. Oavsett vilken annan konst de skapar, så knuffar barnböckerna ut den. Barbro Lindgren pratade om det i en intervju för ett tag sen, besvikelsen över att ingen läser […][...]

Vad gör egentligen pappor innan de blir pappor? Inte minst för barn kan det ju vara svårt att begripa att det funnits ett liv innan de själva fanns. På något sätt gestaltar Tove Jansson det där kongenialt när hon låter Muminpappan och Muminmamman heta just precis så även långt innan de faktiskt blev Mumintrollets föräldrar. […][...]

Det är inte en bok jag håller i min famn. Det är en skogsdoftande liten smaragd. En ädelsten som spränger av brunst, årstider och storartade fantasier. Det är inte litteratur jag när vid min barm här. Vår är mer än så. Denna lilla publikation rymmer en svindlande, bågnande berättelse som öppnar nya världar. Min litteraturhistoria […][...]

Tadeusz Borowskis novellsamling om Auschwitz räknas som en klassiker bland Förintelselitteraturen. På ett säreget, distanserat sätt skriver Borowski fram lägrets värld. Berättaren är inte jude, och har dessutom en uppsatt position i lägret. Vanligtvis i lägerskildringarna ligger berättarperspektivet hos de som var mest utsatta. Borowski låter oss i stället ta del av lägererfarenheten genom en […][...]

Serge har en vacker, ung hustru. Han har två fina barn. Han har ett gott liv och ett vackert hus i Montmartre. Han är lycklig. Han borde vara lycklig. När han träffar Suzanne, som kommer för att stämma sonens piano, händer något. Han är inte fri och inte hon heller, men de inleder ändå en […][...]

Som välkänt ansikte efter mångårigt skrivande på DN och med den hyllade Olof Palmebiografin Underbara dagar framför oss i bagaget ställs mina förväntningar på Henrik Berggrens skönlitterära debut upp på en nivå som är flera steg över den vanlige debutanten. Att handlingen dessutom har sitt ursprung i det spanska inbördeskriget, som via en fiktiv folkhemsbyggare […][...]