Brev i april är en sällsam diktsamling. Christensen skriver om livets resa på en flod mellan två stränder, den ena stranden med ”det rasande hoppet om förklaring och avslutning” och den andra stranden ”en endaste enda förklaring som sprider sig och sprider sig”. Genom Christensens flätade meningar, repetitioner, omlottdiktning, skymtar livet. Kan inte livet sägas […][...]

Det har aldrig varit enklare att läsa Katarina Frostenson än nu, höstvintern 2015. Om nu enkelt ska vara en måttstock för poesi. Jag anser inte det, men i fallet med Sånger och formler handlar det enkla mer om en sorts självklarhet än om att vara lättillgänglig. Tilltalet är klart. Katarina Frostenson skriver fram samtiden, innan […][...]

Mina bokmärken brukar vara något platt, tunt och finns nära till hands när jag börjar vända blad, helst vill jag undvika hundöron. Den här gången fick jag fatt i en polaroidbild som låg bortglömd i soffan. På bilden står mitt barn,Jonathan, då två år, och ler in i kameran, eller jag vet inte om det […][...]

Bevisen för Daniel Bells 40 år gamla teorier om det postindustriella samhället har förflyttat sig i bokhandeln. Från ekonomi- och sociologihyllornas tunga facklitteratur till de lättsammare och estetiskt mer tilltalande fotoböckerna. Fotoböcker med svartvita, lite arty bilder över nedlagda industribyggnader och havererade samhällen ger svaren snabbare än de mest pedagogiska grafer någonsin kan göra. Det […][...]

Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag […][...]

När Omänniskor landar i min brevlåda och slukas ganska omgående är den mest ännu en av dessa förstadelar i blivande fantasytrilogier för unga. Kanske lite mer av jaha-upplevelse än aha-upplevelse, men inte så tokig. Intrigen är bitvis riktigt kul och originell. När jag sätter mig ner för att skriva om romanen har däremot nyheten precis […][...]

Det stör mig lite att förlaget är så noga med att jag ska veta under vilka förhållanden den här boken skrevs och publicerades. Om jag inte gillar en bok skriven av en döende författare är jag ett arsle, om jag gillar den kommer jag alltid att undra hur mycket det berodde på att jag projicerade […][...]

Jonathan Lethem är en författare som inte är rädd för att skriva böcker som vid ett ytligt betraktande kan förefalla väldigt olika. Från traditionell science fiction i Amnesia moon och Girl in landscape, till realism med fantastiska inslag i Chronic city och vidare till hederlig kött- och potatisrealism som i den nyöversatta En trädgård för […][...]

Nora Webster av Colm Tóibín utspelar sig i den lilla staden Enniscorthy på Irland i slutet på sextiotalet. Här frodas skvallret och här ältas gamla oförrätter, men medborgarna i Enniscorthy visar också en slags kärv omsorg om sin nästa. Kväll efter kväll knackar de på hemma hos Nora Webster, som just blivit änka, och hon […][...]

Vi la oss på golvet och skrev inuti en liten ask Målade kanterna Sara Hallströms diktning är som att titta in i en liten ask, eller kanske ett tittskåp där ljuset inte når in i alla hörn. Där finns skrymslen och vrån enbart orden inte kommer åt. Jag läser först in teman om att höra […][...]