Eva Zackrisson har lämnat Kalmar för Stockholm och arkitektstudier. Hon har svårt att finna sig till rätta bland svarta polotröjor och de allt för konstifierade angreppssätten på modellbyggandet i skolan. Vi möter henne, i inledningen av romanen, på skolans toalettgolv där hon har fått ett sammanbrott efter en modellbedömning. Hon väljer att hoppa av skolan. […][...]

Det är omslagsbilden som fångar mig. Den stelt porträtterade unga kvinnan, beskuren i ögonhöjd, vars kjol fylls av en bild av ett torg, en bjärt grön papegoja och den snirkliga texten som säger svunna tider, fantasi, mystik och eskapism. Kanhända skulle jag ha nöjt mig med det och inte tagit till mig marknadsförarens ord om […][...]

Det står dystert till med den kommunala ekonomin. Uppsägningarna rycker i dörrhandtaget och inte ens de chefer som hittills varit bra på att slingra sig ur konflikter kan finna en utväg. Samtidigt lackar det mot jul och i kommunhuset vill man gärna göra något för att glädja medborgarna. Fast det får förstås inte kosta något. […][...]

En roman om hur Frankrike röstar fram en president från Muslimska brödraskapet skriven av fransk litteraturs enfant terrible: Michel Houellebecq – går det att läsa en sådan bok som enbart litteratur? Är det möjligt att särskilja dess litterära kvaliteter från dess idéinnehåll? Är det en bra bok eller inte? Att kunna besvara några av de […][...]

Skenorna dunkar under tågets hjul, och det är för sent. Var det med flit eller av misstag Mihály klev på fel tåg och skiljdes från sin nyblivna fru? Allt såg ju så bra ut. Erzsi hade skilt sig från sin make efter att ha vänstrat med Mihály ett bra tag, de gifte sig som vuxna […][...]

Amadis roman utspelar sig en bit in på 1910-talet mellan två fiktiva nigerianska byar i kampen om fiskerätten till dammen Wagaba. När männen i byn Chiolu upptäcker att grannbyn Aliakoro fiskar i dammen om natten blir det krig. Några tjuvfiskare tas tillfånga och efter långa förhandlingar gör man upp om lösesummor. Men förhandlingarna kommer på […][...]

Kanske hette hon Esther. Kanske sköts hon direkt på gatan efter att ha tilltalat en tysk soldat på jiddisch. Vem var egentligen där och kan veta? Vem har berättat historien? Kvinnan som kanske hette Esther blir kvar i Kiev när resten av familjen flyr 1941. Hon har så svårt att röra sig och de tror […][...]

Berättelsens scen är ett flådigt, arkitektritat hus vid havet. Scen och huvudperson. När jag efter knappt 300 sidor slår ihop boken är det huset jag minns. Huset och hur det upplevdes av romanens olika karaktärer. Karaktärerna och deras bekymmer fastnar inte alls på samma vis som det där spännande huset med sin upplysta vinkällare, det […][...]

Mirja Unge, som på senare år profilerat sig mer och mer som dramatiker, har ett säreget språk. Orden flödar, replikerna skrivs utan kommatecken och bryts ofta upp med upprepningar och talspråksuttryck som ”vad heter det”. Som läsning är det ibland tungrott och jag måste flera gånger läsa om stycken. Jag är helt klart en förespråkare […][...]

Brev i april är en sällsam diktsamling. Christensen skriver om livets resa på en flod mellan två stränder, den ena stranden med ”det rasande hoppet om förklaring och avslutning” och den andra stranden ”en endaste enda förklaring som sprider sig och sprider sig”. Genom Christensens flätade meningar, repetitioner, omlottdiktning, skymtar livet. Kan inte livet sägas […][...]