Lever vi ut våra känslor när vi ser på en tv-serie? Och håller vi känslorna ifrån oss i verkliga livet? I romanen Terminal glider handlingen mellan många fiktiva nivåer och det är med lätt förargad känsla jag ångrar att jag inte tittade på tv-serien Twin Peaks på 90-talet när den visades i svensk television. En […][...]

För den första postsovjetiska generationen blev det nya samhället inte riktigt den orgie av masskonsumtion och överflöd som deras föräldrar hade hoppats på. Efter några år av perestrojka så halades plötsligt den sovjetiska flaggan på Kreml för sista gången, och så fanns inte bara ekonomisk utan även politisk frihet. Fast valfrihet av nya spännande produkter […][...]

Dan Vyletas coming of age-historia Rök utspelar sig i ett dystopiskt dickensianskt England. Berättelsen är en halsbrytande blandning av genrer kryddad med gotisk skräck. Och det börjar bra med en gastkramande skildring av en nattlig pennalistisk prövning som slutar i slagsmål mellan den diaboliske ledaren Julius och nykomlingen Thomas. Miljön känns bekant, en internatskola för […][...]

Öar är en tacksam skådeplats för dramatiska berättelser. Det har många författare tagit fasta på, inte minst inom deckargenren. Skotske Peter May är inget undantag. Det som skiljer honom från många andra deckarskribenter är den starka känslan för naturen och platsen han skriver om, dess historia och människoöden. Den som läst hans vackert berättade och […][...]

När jag läser vill jag väckas. Planlöst vandra omkring i språket. Förundrad. Jag vill drabbas, psykiskt och fysiskt. Jag vill att texten ska slå an en sträng och sedan få den att ihärdigt darra någonstans djupt inom. Maria Fröjdhs roman, 2,32 meter under havet, gör just detta. Där finns en täthet i språket, en slags […][...]

Sandra Beijers andra roman börjar starkt. Det första kapitlet är träffsäkert, både språkligt och känslomässigt. Man rycks direkt in i en värld som precis fallit samman med väl valda meningar och blankrader. Författaren manipulerar läsarens känslor med närmast kirurgisk precision. Allt som blir kvar handlar om Matilda. Hennes sambo har precis gjort slut och lämnat […][...]

Mina förväntningar på romanen Musselmiddag av den tyska författaren Birgit Vanderbeke var ganska höga. Eller kanske inte, för varför hade inte romanen blivit översatt till svenska förrän nu, då den utkommit i original redan 1990? Istället hoppades jag väl att jag skulle tycka om Musselmiddag. Att det var värt tiden att läsa den. Det snällaste […][...]

Det finns oräkneligt många taggstungna du:n och ni:n i Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön. Någons yttre värld återspeglar den inre och det får ”du” och ”ni” ta skit för. Tvåradingar. Arga, sura, cyniska, ledsna tvåradingar. Jag hoppas att mina läsvanor bara har råkat halka in på ett särskilt grått spår, men argt, surt, cyniskt och […][...]

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär. Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever […][...]

Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, […][...]