Det ska sägas med en gång: Elizabeths Strouts båda tidigare romaner, Olive Kitteridge (2015) och Mitt namn är Lucy Barton (2017) har varit läsupplevelser. Den första för att den på ett så härligt vis låter en människa leva ut en rak, udda men varm personlighet och den senare för att huvudpersonen, trots ett tungt bagage, […][...]

Lönearbete är inte särskilt välrepresenterat i skönlitteraturen. Författaryrket undantaget då, för hur många romaner om författare med skrivkramp (bra eller dåliga) har vi inte läst? Men det vardagliga slitet på en myndighet, ett fabriksgolv, på skola eller dagis, inom vården? Visst finns enstaka exempel, men de står ganska ensamma. Måns Wadensjö debuterade med en arbetsplatsskildring, […][...]

En kvinna på besök i en jaktstuga börjar undra varför stugägarna inte återvänt från sin shoppingrunda och ger sig av för att möta dem. Plötsligt går hon in i någonting glatt, hårt och osynligt som sträcker sig så långt hon kan gå i bägge riktningar. Långt senare börjar kvinnan skriva ner sina upplevelser bakom väggen, […][...]

Slumrande minnen anges vara en roman samtidigt som en jag-berättare med uppenbara drag av författaren själv återger minnen från ett Paris på 1960-talet. Handlingen – eller egentligen frånvaron av handling – består av episoder, minnen, hågkomster, snapshots från tider i berättarens unga år i ett Paris där människor han möter bor på hotell, sitter på […][...]

Marlen Haushofer är inte helt okänd i Sverige. Många bokcirklar har plöjt hennes roman Väggen och haft vitt skilda åsikter om den. Att några av hennes noveller nyligen sammanställts i en färsk volym blev en glad överraskning för mig. Jag tillhör nämligen den läsarskara som uppskattade den omtalade romanen. Läsaren får i 18 noveller möta […][...]

Standardmodellen är det första jag läst av Helena Granström, och kanske plockar jag helt enkelt upp den av fel anledning. Annonsen fångar mig för att romanen ska handla om den akademiska världen, en värld som jag levt ett antal år i och liksom behöver hjälp med att bearbeta. Med tanke på att den är fylld […][...]

Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. […][...]

Vinterviken publicerades första gången 1993 och har senare blivit kallad en modern klassiker. Den handlar om John-John, som bor hos sin mormor för att undvika Skithuvet, den elaka styvpappan, och spenderar sin tid med vännen Sluggo. Historien börjar med att de båda stjäl en kanot och John-John räddar en flicka från att drunkna. Därifrån dras […][...]

Mina associationsbanor kan ta de mest oväntade vägar ibland. Vägen till att bli nyfiken på amerikanska Djuna Barnes böcker till exempel, gick via den dansknorska DJ-duon Djuma Soundsystem och deras elektroniska nästan drömska låt – Les Djinns från 2003. Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det […][...]

Jag tar ett djupt andetag och gör mitt bästa för att glömma det-där-som-hände-i-somras. Om jag inte tänker på det, finns det inte, tänker jag och går in i klassrummet. För en idiotisk sekund lyckas jag nästan lura mig själv att allting är glömt och förlåtet. Något som det såklart inte är. Så fort de får […][...]