I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Det finns ett jag, i alla fall, som styr läsningen genom textfragment som rör sig i en nutid och i en flytande dåtid. I nutiden närmar sig jaget femtio år och det är vår. I dåtiden är jaget i alla tider som leder fram till nutiden, men allra mest i barndomen. Det finns pappor och en farmor och en mummo, en storebror och senare, i nutiden, en dotter och ett du, som återkommer då och då. Det finns det exakta minnet av hur tapeten i mummos hus känns mot fingrarna, hur det är att säga något från baksätet utan att någon hör, att vara ett tyst barn med bleka armar, som tittar upp mot björkar och skriver dagbok och lägger sig tidigt ute i sommarstugan för att slippa vara med de andra.

Det är på ett sätt ett helt liv som ryms i dessa textfragment, och trots att jag och jaget har levt väldigt olika liv och är olika på många sätt, drabbas jag genom läsningen av en igenkänning som är nästan skrämmande. Järvinen lyckas sätta fingret på saker som kan kännas starka och tydliga, men som för mig tycks omöjliga att ens börja försöka beskriva.

Att Järvinen lyckas beror nog till viss del på ren skicklighet, och en vana att fånga känslor och stämningar – det är inte svårt att förstå att hon även är framgångsrik musiker, men mycket tror jag också ligger i att det finns en kompromisslös självsäkerhet i texten. Texten ligger väldigt nära kopplad till jagets tankar, det påminner om en stream of consciousness, med meningar som tillåts vara ofullständiga och tar nya vändningar mitt i. Det går inte alltid att förstå allt som skrivs på ett logiskt plan. I början trevade jag något med att ta mig in i det, men när man vänjer sig är det som att svepas med i en dröm, där vissa detaljer glimmar till självklart och tydligt, och resten ligger höljt i dunkel. I detta tillstånd drabbas jag av de stämningar som texten framkallar, där når insikter och igenkänning fram som blixtar från en klar himmel.

Trots att det genomgående finns en nästan uppgiven ton i boken, en besvikelse över att livet redan är passé kanske, över en oförmåga att vara någon annan än den man är; en nästan cynisk klarsynthet, är det inte vad som stannar kvar i mig. Jag blir fylld av livsglädje, skaparglädje, av att läsa denna bok. Kanske är det för att, hur cyniskt jaget än är, har det ändå förmåga – och väljer att beskriva världen, på ett sådant uppmärksamt sätt att det inte går att förbise den ömhet inför varandet som ändå måste finnas där, någonstans.

Similar Posts:

• Att sakna mamma
• Poetisk essä om jaget
• Roadtriproman som vill lite för mycket
• Omtag om det komplexa och svåra
• ”Min bror är död”

Kvinnan i Rom är Adriana, en enkel flicka med en skönhet som tyvärr inte är i vogue. När Adriana som femtonåring får anställning som modell hos en målare visar konstnären upp Tiziano Vecellios Danaë och säger till Adrianas mor: Se, här är din dotter. En ung kvinna med rund mage, höga bröst, fasta höfter, som gjord för älskog (även om vi väl alla rent krasst är gjorda för den typen av kärlek). Det ser hennes mor också, och under en ganska stor portion av boken slåss moderns önskan att Adriana ska prostituera sig med Adrianas dröm att få leva ett liv som äkta maka, med ett par ungar och en liten lägenhet att städa. Sådan är alltså Adrianas karaktär – hon önskar inget mer av livet än att börja och sluta sina dagar i enklaste lycka och fattigdom.

Men nu är Adriana en flicka med stor skönhet och muntert sinnelag i ett fascistiskt Rom. När hennes fästman sviker henne och lämnar henne med spruckna illusioner och mödomshinna finns inget i livet kvar utom prostitutionen, och därför tar hennes liv språng genom männen omkring henne; en högt rankad säkerhetspolis som är sjukligt besatt av henne, en förtvivlad och rasande student som hon är besatt av, en kriminell och våldsam man som drivs av ett stort, mörkt vansinne. Boken är en studie av existentialism där Adriana är en symbol för det Italien som aldrig mer kommer att existera. Hennes dröm är drömmen om ett Italien som inte är märkt av mörkret omkring henne.

Att Adriana är en symbol märks inte minst på författarens ointresse för hennes själsliv. Hennes önskningar och tankar är absurt enkla, hon är totalt likgiltig inför sin prostitution och hon har inga direkta egenskaper utom sin skönhet och en slags bondsk dygd. Hon är uteslutande en symbol, och ändå skulle hon inte kunna uppleva sitt liv utan sitt jämnmod. I samma ögonblick hon upptäcker en egen passion är hon inte längre bara en perfekt iakttagare. När hon blir aktör kan hon plötsligt agera sig ända ner till helvetets nedersta kretsar där resten av Italien redan väntar på henne med brustna illusioner och förtvivlan.

Similar Posts:

• En utmaning som förändrar livet
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom
• Frankofil julafton
• Roman om rädsla

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

Därför är det ett nöje att läsa boken Expedition Parfym : näsor, noter & nischdofter av Jenny Lantz. Här kartläggs en bransch med alla sina ekonomiska faktorer och traditioner. Branschen består nämligen inte bara av tillverkare, säljare och konsument. Här ingår inköpare, butikskedjor, bloggare och parfymkritiker som har en stor betydelse för vilken plats ett märke får.

Parfym är ett kulturuttryck och jämförbart med mode eller musik. I Skandinavien finns många parfymfria skönhets- och tvättmedelsprodukter till skillnad mot hur det ser ut i många andra delar av världen. Att förbruka en parfymflaska i månaden är inget ovanligt om du bor i Iran.

I grova drag delas parfymmarknaden in efter tre målgrupper. Vi vanliga konsumenter köper oftast bästsäljarmärken, så kallad mainstreamparfym. Nischparfym – som kommit stort under 2000-talet – tilltalar nyfikna parfymintresserade som vill fördjupa sig i parfymörens komposition. Fokus ligger på ingredienserna och/eller en vilja att förstärka den egna identiteten. Till sist har vi skräddarsydda parfymer. Är du rik och känner för att avsätta en dag eller tre med en välrenommerad parfymör kan du få en egen doft tillverkad enbart för dig.

En tydlig fragmentering har skett av marknaden för parfymer. Enligt en databas över parfymer finns det idag totalt 21 000 parfymer och 1 900 varumärken.

Det är fascinerande att ta del av intervjupersonernas erfarenheter. I intervjuerna är åsikterna om branschens marknadsförare delade. Vissa har ett tveeggat förhållande till den likriktning som tycks ha uppstått någon gång under 1980-talet. Ett mer amerikanskt sätt att förhålla sig till parfym blev på modet. Varje stort varumärke började då använda kända modeller och arrangera häftiga jippon. Parfymens identitet handlade mindre om doft och mer om förpackning. Författaren låter någon vara anonymiserad för att i nästa stund lyssna till en parfymkonstnärs visioner, vilket kontrasterar stort mot marknadsföringsmaskineriet. Parfymören ser sig ofta som den kreativa konstnären när hen blandar ingredienserna i laboratoriet.

Texterna handlar inte bara om parfymmarknaden. Författaren skriver också om den parfymcirkel hon håller i med några andra parfymintresserade. Under fem träffar utforskar de chypredofter, orientaliska dofter, fougèredofter och blomdofter. Vid sin sista träff är rubriken banbrytande dofter från 2000-talet. Det är roligt att läsa hur deras sätt att beskriva dofterna utvecklas efter hand. De nöjer sig inte längre med att säga att en doft är ”tantig” eller ”tvålig”.

Än idag förknippas parfym med Frankrike och i synnerhet med Paris. Kanske fnissar vi lite i hemlighet åt historiska figurer som pudrat sina peruker och dränkt sig med parfym i stället för att tvätta sig med varmt vatten och lite rengörande tvål. Men parfym är idag en global försäljningsprodukt som också lockar personer som vill göra en god affär. Själv låter jag mig i all enkelhet fängslas av dofter – likt författaren – och jag går in i klädkammaren för att sniffa på mammas pälsjacka från 1950-talet. Den doftar fortfarande L’Air du Temps som ingått i Nina Riccis sortiment sedan 1948.

Similar Posts:

• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• En liten explosion av inspiration
• Omodigt mode
• Ren och skär kunskapsglädje
• Barbie presenterar arkitektur

Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom.

Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen.

Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte riktigt hur du fungerar. Annorlunda än mig, i alla fall.

Korede är den duktiga storasystern, sjuksköterskan som håller ordning på sina mer än lovligt slappa underordnade på sjukhuset, som är prydlig och artig, som snällt lyssnar på allas problem men själv bara anförtror sig till mannen i koma på rum 313. Inte minst är hon bra på att städa, och städa får hon efter sin slarviga, impulsiva lillasyster.

Städa bort kroppar.

Lillasyster Ayoola är ohyggligt vacker. Män som kvinnor faller som käglor för henne. Och första gången Ayoola ringer sin storasyster och gråter därför att hon ”i självförsvar” huggit ihjäl en pojkvän ställer Korede lojalt upp. Det finns ju ingen anledning att tvivla.

Fast nu är det tredje gången. Tre dödade är, det har Korede googlat, definitionen av en seriemördare. Hon kan inte släppa tanken på den senaste mannen hon hjälp till att städa undan och vad som egentligen hände – och som om inte det var nog börjar Ayoola träffa Tade, den snygge och vänlige läkare som Korede är hemligt förälskad i. Hur ska han undvika att gå samma öde till mötes som de tre tidigare pojkvännerna?

Min syster, seriemördaren är en spänningsroman om systerskap, lojalitet och psykopati, en ganska skruvad men samtidigt vardaglig historia om just relationer i familjen. Inte minst spännande blir det att den utspelar sig i Lagos i Nigeria. Det ger en intressant mix av välbekant och ganska främmande, inte minst vad gäller relationerna mellan män och kvinnor. Lite hämmar det visserligen förståelsen – om man nu borde förstå det – av varför Korede är så väldigt förtjust i Tade, för han känns mest attraktiv med någon sorts 50-talsmått.

Inte för att han för den sakens skull förtjänar att dö.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Länge leve kungen
• Ett underbart verk
• Allt går sönder, allt gror

Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse.

Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? Jag har knappt läst en recension av Only ever yours som inte hänvisar till den, men har svårt att se några enormt stora likheter. Feministiska dystopier – eller feministisk science fiction, om man vill kalla det så, men de har sällan så stort teknikfokus att etiketten känns helt bekväm – är en genre i sin egen rätt och jämställdhet och barnafödande centrala mänskliga teman som går att vrida och vända på mer än en gång.

Only ever yours utspelar sig på en flickskola, men det är knappast en skola där flickor lär sig läsa, skriva och räkna. Det anses direkt olämpligt. Faktum är att huvudpersonen frieda som barn lekte med en leksak som sa ”Matte är svårt” och som, när hon frågade lärarna vad ”matte” var, plockade bort den för dess förledande innehåll. Istället lär sig flickorna att i hård konkurrens med varandra sköta om sitt utseende, att klä sig, sminka sig, vara behagfulla, alltid tänka på sin vikt och alltid, alltid kritiskt jämföra sig med varandra. Det är i stort sett allt.

Känner du igen det där med att matte är svårt? Det var en utskälld Barbie-modell som programmerats att säga det för några år sedan, och det är inte sällan så O’Neill jobbar. Precis när jag som läsare tänker att det här är ju bara för dumt och sexistiskt och överjävligt, så inser jag att hon plockat något nästan ordagrant från vår egen tid. Det är så skickligt att man knappt vet om man ska skratta eller gråta.

Vad som i slutänden gör Only ever yours till en riktigt bra roman är ändå inte den dystopiska intrigen, narrspegeln av vår egen kvinnosyn, utan de levande karaktärerna. I centrum för handlingen står frieda och hennes före detta bästis isabel. Vad som egentligen hänt emellan dem vet frieda inte, bara att isabel det här sista året i skolan dragit sig undan. Hon har alltid rankats som årskursens vackraste – veckans ranking är vad flickorna lever för – men nu verkar hon alltmer strunta i sitt utseende, vilket skrämmer frieda och de andra från vettet. Ja, inte megan, kanske, den manipulativa ständiga tvåan som alltid strävat efter att överta isabels plats i toppen.

Till skolan anländer så samhällstoppens unga män för att välja ut sina hustrur, ”companions”, som ska få föda deras söner och representera deras status. Resten får bli konkubiner, för att tillfredställa mer tillfälliga behov, och några enstaka, särskilt avvikande blir ”chastities”, som blir kvar på skolan för att fostra nya generationer till begränsade kvinnoliv. För frieda har det alltid känts självklart vilken grupp hon och isobel är ämnade att tillhöra, men nu sätter deras trasiga relation alltmer på spel.

Only ever yours är en genuint obehaglig framtidsskildring, som ändå lyckas behålla någon sorts glimt i ögat och djup mänsklighet som förhindrar den från att bli rent outhärdlig. Inte minst ställer den naturligtvis frågor kring hur vi uppfostrar unga tjejer (och i någon mån killar), till en ytlighet med fruktansvärda följder.

Similar Posts:

• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Kvinnoroller och fattigdom i efterkrigstidens Dublin
• Den starkare
• Mer form än innehåll

Att använda så få skönhetsprodukter som möjligt är sannolikt det bästa tipset för en grön skönhetsdetox. Har du exempelvis torra ben som kräver stora mängder hudkräm? Testa att sluta helt och hållet. Min erfarenhet av detta är att huden blir plågsamt torr ett tag men sedan reglerar den sig själv utan krämer.

”Hur många produkter använder du på en dag?” frågar Hannah Sjöström i Naturligt snygg:

Precis som många för ”dagbok” när de detoxar insidan eller följer en diet, kan det vara kul att skriva upp hur många och vilka produkter du använder under en dag. Färre än fem? Grattis, du är redan en miljövän. Fler än tolv? Här kan det behövas en detox, och här kan vi behöva se över ingredienserna.

Den springande punkten i miljövänlighet är nästan alltid less is more, men den här boken är nog främst för dem som inte vill offra något i badrumsskåpet utan gärna lyxar till det med extra allt. Här presenteras steg för steg hur man i tur och ordning byter ut alla sina produkter mot mer miljövänliga varianter. Hannah Sjöström rekommenderar att man tar det i små steg, annars kan omställningen bli för svår. Ekologiska produkter fungerar ofta på ett annat sätt än de konventionella. Omställningen till ekologiskt schampo kan till exempelvis vara svår. Själv tycker jag att alla varianter jag testat gör att det känns som att jag tvättat håret i diskmedel och jag har därför gett upp. Hannah Sjöström ger mig en uppsträckning:

Så om ett eko-schampo inte ”funkar” är det oftast för att du har testat för kort tid. Ha tålamod. Mitt tips är att köpa en billigare variant av ekologiskt schampo, bit ihop en månad och sedan kommer du att både märka och känna skillnad.

Ja, kanske? Eller så hoppar jag på trenden med No Poo som presenteras några sidor senare, metoden där man helt enkelt skippar schampot och bara använder balsam.

Summa summarum är Hannah Sjöströms genomgång av badrumsskåpet gedigen och jag blir inspirerad att ta tag i mitt eget. Jag blir också sugen på att testa alldeles nya produkter som jag aldrig haft behov av, och det var kanske inte riktigt meningen?

Similar Posts:

• Gifterna i badrumsskåpet
• Datorindustrins baksida
• Tänkvärd lattevariant av miljöengagemang
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• En resa i snabbmatens land

För hur fina frisyrerna än var förr, så var tillvägagångssätten inte alltid särskilt praktiska. Brända hårtestar, en hårbotten kladdig av bakpulver och ömmande av obekväma rullar var ofta en bieffekt som man fick räkna med. För att inte tala om alla rent livsfarliga sätt att försöka färga eller bleka håret på.

Och sanningen att säga har jag ännu inte testat att göra de där snurrarna själv. Men jag har helt klart blivit inspirerad. Grundtanken i boken är nämligen att använda färg och form från förr, men med moderna metoder. Enklare att genomföra, mindre skadliga för håret och hälsan, och betydligt mer väldoftande än möglande limpor.

”Både verktyg och hårprodukter har modifierats under årens gång och gör det möjligt att göra karriär, förverkliga sig själv, pyssla med ett hav av hobbier – och vara snygg i håret medan du gör det”, sägs det. Och sedan en liten glimt åt facebookare och instagrammare där ute: ”En tacksam utveckling i en värld då allt ska förevigas.”

Och det är faktiskt alla såna små utblickar mot samhället som gör den här boken till en riktigt bra sådan, trots att den handlar om något så till synes ytligt som just yta. För ytan är aldrig bara yta. Hur kvinnors roll i samhället påverkat modet, och tvärtom, går som en röd tråd genom hela boken och gör den till något mer än bara en charmig inspirations- och faktabok om frisyrhistoria. Från 20-talets bleka dekadens och androgynitet, manifesterad i charlestondansande, absinthdrickande flappers, till 30-talets verklighetsfrånvända glamour som flykt från lågkonjunkturen. Vilket så småningom utmynnade i 40-talets extrema sparsamhet då kjolarna blev kortare, blusarna snävare och frisyrerna fantasirikare – av ransoneringsekonomiska skäl. Och så vidare.

Plötsligt förstår jag mycket tydligare hur ekonomi och politik verkligen avspeglat sig genom tiderna i kläder, frisyrer och andra trender. Och gör så än idag. ”Idag har vi lyxen att ena dagen klä oss i 1960-talskläder och andra dagen i 1930-talsplagg. [...] Vi kan ha gördel på oss om vi gillar det eller kasta den all världens väg.”

Men kanske är det faktiskt så att den valfrihet som vi hyllar så högt inte är mycket mer än utslag av en trend, även den? För, ärligt talat, är det inte lite sorgset att bokens uttalade intention, att uppmana till att skapa något personligt och fritt utan pekpinnar, ändå utmynnar i en variant av samma inställning som den säger sig svära sig fri från? I och med denna enda mening: ”Vi lever i en tid där modet tillåter allt och därför kan vi använda dåtidens modeflugor för att skapa något alldeles eget.” Plötsligt faller hela poängen med att sorglöst välja och vraka sin egen stil, om det ändå är vad ”modet tillåter” som avgör ramarna.

Oavsett hur det nu ligger till med den personliga valfrihetens vara eller icke vara så är det här en rolig bok att bläddra i och inspireras av. Kul kuriosa blandat med konkreta praktiska tips kring tidstypiska frisyrer, smink och accessoarer från 1910-talet och framåt – som hur man själv enkelt syr en pillerburkshatt eller minibasker – gör den här boken till en liten explosion av färgglad inspiration, oumbärlig för dig som gillar vintage.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Hår som speglas i tiden
• Spridda modetankar
• Fascinerande om parfymmarknaden
• En blåst bok

Fyra tjejer får etiketten ”prettiest”; fyra ”ugliest”. Komplett med små mer eller mindre elaka kommentarer. ”It’s like she’s trying to be as ugly as possible!” ”What a difference a summer can make.” ”All hail this year’s homecoming queen!” Och: ”(Drumroll, please.) The only four-peat in Mount Washington history! Congrats, Jennifer!”

Jaha, grattis, Jennifer! ”Fulast” alla fyra åren i high school. Skolrekord. Hur mår den tjejen, tro?

Det är förstås precis vad Siobhan Vivians roman The list handlar om. Om Jennifer och om de andra sju tjejerna på listan, ”fulast” och ”snyggast”, svart på vitt. Vad gör de etiketterna med människor?

Vad gör kommentaren om vilken skillnad en sommar kan göra med Bridget, som precis börjat kunna hantera sina ätstörningar? Eller bonuspoängen ”for overcoming family genetics” med Abbys redan ansträngda förhållande till den äldre systern?

Danielle får en prestigefylld chans i skolans simlag, men är priset för idrottsframgångarna att bli kallad ful och manhaftig, ”Dan the Man”? Oppositionella Sarah ger sig tusan på att vara just så ”ful” att klasskamraterna får äta upp det, men hur konstruktivt är det egentligen? Margo är djupt medveten om såväl väninnornas avundsjuka som om förväntningarna på hela skolans självskrivna homecoming queen – självskriven åtminstone fram tills opinionen tar en oväntad vändning – och om att hennes eftertraktade utnämning samtidigt innebär förnedringen av gamla mellanstadiebästisen Jennifer. Bitchiga Candace blir till sin egen chock utnämnd till ”fulast” med motiveringen ”beauty isn’t just skin-deep”, medan tidigare hemundervisade Lauren får en annan typ av social chock när kompisarna plötsligt flockas kring den nyss närmast osynliga nya tjejen.

”Sötast” eller ”fulast” – inget av det visar sig vara oproblematiskt.

Listan är ju bara ett ganska extremt symptom på något som försiggår hela tiden, tjejer emellan, ungdomar emellan, människor emellan. Alldeles bortsett från att Vivian helt imponerande lyckas hålla sina åtta (!) huvudpersoner urskiljbara, levande och nyanserade – med minst ett kapitel var, varje dag i veckan sedan listan publiceras på måndag morgon och fram till lördagens homecoming-dans – skildrar hon skickligt den liksom kollektiva berättelsen om hur unga tjejers liv präglas av vardagliga ritualer, av gemensamma shoppingrundor, mammor med skönhetsråd, killarnas blickar och det närmast obligatoriska självdissandet i omklädningsrummet efter gympan. Det är så trivialt, och samtidigt så fullkomligt förkrossande.

Similar Posts:

• ”This is Karma. I’m a bitch”
• ”Gud, Djävulen och cheerleaders”
• Somewhere, over the rainbow
• Konsekvenser
• Skolan står i brand