Man kan se det framför sig. Å ena sidan den berömde författarens förläggare som inser att det finns en marknad för – eller, för att låta mindre krass, att en väldig massa människor skulle ha intresse av att läsa – en biografi om den berömde författaren. Å andra sidan den berömde författaren själv som inte […][...]

Det är häpnadsväckande vilken oroande bild Johan Cullberg målar upp av psykiatrin i Sverige från 60-talet och framåt. Vi har alltså ett ämnesområde som är menat att vårda människor i deras mest stormande och anfrätande mentala olyckor, men vars organisatoriska och beslutsfattande spelregler verkar präglas mer av prestige och trångsynthet än målet att läka. Psykiatrin […][...]

Jag var 16 år gammal 1987, det år som dessa dagboksanteckningar härstammar ifrån. Jag älskade Mötley Crüe och inhandlade givetvis "Girls girls girls" direkt när den kom ut. Om jag inte minns fel var det faktiskt i Göteborg som köpet skedde, och jag minns också att det satt en irriterande klisterlapp på skivan, som inte […][...]

Motörheads ledstjärna, Lemmy Kilmister, har nu fått sin hyllade självbiografi utgiven på svenska. Självfallet är tanken att så många som möjligt i vårt avlånga land ska få ta del av rockmyten, men som många gånger tidigare går allt för mycket förlorat på vägen. Ska du översätta en bok är krav nummer ett, i mitt tycke, […][...]

Historikern och vänsterdebattören Åsa Linderborg har med Mig äger ingen skrivit en smått sensationell självbiografisk roman, från en utblickspunkt några år efter pappans död. Den är både en uppväxtskildring och en ömsint kontemplation över en kärleksfull men emellanåt felprioriterande far. "Härdarmästare Leif Andersson" sliter på Metallverken i Västerås och belönar sig på kvällarna med ett […][...]

Lo Kauppi har skrivit på den här boken i 14 år, står det på förlagets webbsida. Hon har turnerat med föreställningen med samma namn över hela Sverige och fått mycket uppmärksamhet för den. Bergsprängardottern som exploderade i bokform är en tegelsten. En stark tegelsten. Kauppi skriver med driv, hon berättar hela sin historia från barndomen […][...]

Sorg är ju jävligt tungt. Till exempel skriver C. S. Lewis, apropå sorgen efter sin döda fru, att "så många impulser som har blivit till en vana nu omintetgörs. H. var föremål för den ena tanken efter den andra, den ena känslan efter den andra … nu är föremålet för dem borta. Jag fortsätter av […][...]

Slentrianmässigt hamnar jag i "hata USA-fållan" på partydiskussioner. Men det är inte hela sanningen – det är medelklassanningen, och jag börjar avsky medelklassen. Jag inser detta när jag speglar mig själv i boken, liksom bokens författare Nick Flynn speglar sig själv i sin far. Dessutom inser jag att jag är uppfödd på USA, det råa, […][...]

Pia Degermark har en hel del beundransvärd packning i sitt bagage, varav det mesta kända torde vara hennes pris för bästa skådespelerska som hon kammade hem i Cannes 1967, blott 17 år gammal. 39 år senare ger hon ut sin självbiografi, som klingar något falskt med bilden av den svala, lite mystiska, unga Degermark som […][...]

Det här är alltså historien om ett av världens absoluta största band, så som de själv vill berätta den. Till skillnad från den biografi om Keith Richards som även recenserats här, rör det sig om en auktoriserad biografi, där bandmedlemmarna framställs så som de sjäva vill bli sedda. Och det märks. Problemet med icke auktoriserade […][...]