Hur är det att befinna sig i en fragil maktposition? Hermann Ungars febrila prosaverk Klassen finns nu utkommen för första gången på svenska, förtjänstfullt översatt av Heidi Havervik. Klassen gavs ut redan 1929. Hermann Ungar var tjeckisk jude, som oförtjänt kommit i skymundan för Kafka, Stefan Zweig och andra tyskspråkiga centraleuropeiska författare från 1900-talet, kanske beroende på att han dog ung och bara hann skriva några få böcker och noveller.

Romanens huvudperson Josef Blau är lärare i en skola och plågas av manisk skräck inför de rika (och mer självsäkra) eleverna. Han har kommit upp i världen men lider av dåligt självförtroende, paranoia och tvångstankar. Detta driver honom till att ta mer och mer kontroll över sin klass. Hans hustru blir även offer för hans misstänksamhet och paranoia. Handlingar drivs framåt tills dess att det tragiska slutspelet är ett fait accompli.

Bland det mest intressanta i romanen är just utforskande av konsekvenserna av att ta sig an ett maskulint ideal som man själv inte lever upp till och som därför successivt krossar en. Läsaren får tillgång till Blaus stränga neurotiska inre värld som Blau sedan projicerar på omvärlden genom sitt agerande, men väldigt sällan uttrycker i tal.

Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp och hans vällustiga beskrivning av den fläskiga och ständigt frossande onkel Bobel är obetalbar! Romanen är både underhållande och stark. Det är verkligen synd att Ungar inte hann skriva mer då han ändå borde anses vara en stor författare.  Som bakgrund till Ungars författarskap ger efterskriften en fyllig bild av tidens kulturella och politiska strömningar och klassmotsättningar.

Similar Posts:

• Jubileumspocketens år
• Oavgörbara sanningar
• Sex And Drugs And Cubism
• Tårar i tid och rum
• Baklängesberättelse som ändå når målet

Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

En av bokens styrkor, utöver det originella temat, är att alla fakta – vetenskapliga, historiska, filosofiska – berättas på ett så tillgängligt och lättsmält vis, även för den oinsatte. Det gäller även otroliga mängder dissekeringar, bland annat av en ung Sigmund Freud i sökandet efter – gissa vad? – ålens reproduktiva organ! Ett litet embryo till hans framtida intresseområde, månne?

Ålevangeliet består av 18 kapitel som är som mini-essäer som behandlar allt från Aristoteles teorier om ålarnas ursprung till den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidts 20 år långa efterforskningar efter bäbisålar.

Historiska och vetenskapliga fakta ramas fint in av Svenssons egen bakgrund och hans relation till pappan, som lärde honom allt om hur ål fiskas. Det här är inte bara en välskriven faktabok om det mystiska djuret, utan det är också en känslig och rörande biografi om en relation till en pappa. Två män som ofta saknar ett delat språk att prata om känslor och vad de betyder för varandra, men som åtminstone har detta tillsammans, traditionen att fiska ål.

När pappan och sonen tar sig ner till ån för att fiska är det lätt att få intrycket att det är en lång familjetradition. Längre in i boken upptäcker vi, liksom Svensson själv, att det antagligen är pappan som startade traditionen. Kanske ville han bara ha en fritidssysselsättning. Kanske gillade han helt enkelt att vara ute i naturen. Kanske var det hans fascination av ålarna som gjorde att han började med ålfisket. Kanske var det alla de här sakerna gemensamt. Och kanske var det också så att han ville starta en familjetradition som knöt ett band till sonen.

När jag började läsa boken blev jag lite lätt äcklad av ålarna och det hjälpte ju inte att de ofta beskrevs i detalj. Jag tänkte att jag kommer vänja mig, en bit in i boken kommer jag inte känna så här längre. Jag blev ju ändå fascinerad och intresserad, och ville veta mer. Men om något känner jag vid slutet av boken nästan mer äckel inför det här ormlika djuret. Alltså, jag har inget emot ålar i sig. Det är tragiskt att de riskerar att utrotas. Men de får gärna hålla sig nere i vattnet, på behörigt avstånd. Det är ju inte som att jag behöver hålla i dem. Det jag vill säga är att trots det, trots att jag fortfarande äcklas av ålarna, trots att nu äcklats av ålar i över 250 sidor, så är det värt det. Så välskriven och läsvärd är den här boken.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Måsar och människor
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• En pappa är en pappa är en pappa?
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till

Catherine Malabou är författare och filosof. Hon talar om en hjärnans ”destruktiva plasticitet”. Denna negativa plasticitet har hittills inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet – om ens någon. Människans, eller snarare hjärnans, förmåga att förändras har jag ägnat minst två tankar genom åren. Jag har inte uteslutit att den kan verka åt båda hållen, men främst har jag fokuserat på vår förmåga att anpassa oss till vad predikament livet har att erbjuda ur sin avgrundsdjupa brunn. Samtidigt har jag inte lämnat mina egna erfarenheter åt sidan. På grund av en seglivad och länge obehandlad sjukdom kan jag se personlighetsförändringar i mig. Det handlar inte om ett trauma per se, men finns det långdragna trauman är detta ett sådant. Förändringarna är just förändringar och inte nödvändigtvis vare sig negativa eller positiva. De är, kort och gott. Detta klassas inte som ett trauma; förändringarna har inte skett på ett ögonblick utan har anfrätt mig under ett längre tidsspann.

Malabous Olyckans ontologi bygger i mångt och mycket på tidigare verk från hennes penna. Dessa har jag inte läst, men jag utgår kallt ifrån att denna kan läsas fristående. Ni får ursäkta att jag antagligen missar vissa paralleller och återkopplingar till den tidigare boken Vad ska vi göra med vår hjärna?. Till detta kommer en begränsad förståelse och insatthet i de personer hon i dialog med utvecklar sin egen ståndpunkt: Antonio Damasio, Baruch Spinoza och Sigmund Freud. Damasio har jag läst och uppskattade hans På spaning efter Spinoza och även Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Även texter av Spinoza har jag tampats med, men vad minns man egentligen av en bok när man blickar tillbaka efter några år? Sigmund Freud är väl hart när omöjlig att undvika. Gilles Deleuze smiter in på några hörn och då främst i polemik med Freud. Jag kan inte komma med några invändningar mot Malabous resonemang – jag besitter inte nog med tankekraft. Emellertid är även en lekmans vinkel trots allt en vinkel.

Som ishockeyintresserad, även om det är ett avtagande intresse, ska erkännas, är jag medveten om vilka konsekvenser våld mot huvudet kan medföra. I de allra flesta ishockeyligor ökar kunskapen och förståelsen för vad hjärnskakningar – och då oftast upprepade sådana – kan leda till: livslångt lidande och de sorgligaste exemplen har slutat i svårartade depressioner och i slutändan en död som klassats som självmord. ”Klassats som självmord” eftersom jag ser det som en handling framdriven av sjukdomen och inte följden av ett intellektuellt överläggande.

Albert Camus menade att självmordet är det enda riktigt allvarliga filosofiska problemet, eftersom det behandlar frågan huruvida livet är värt att leva eller ej. Hjärnans destruktiva plasticitet kan kanske sälla sig till denna kategori. Joseph LeDoux, som Malabou återkommer till, menar att ”vi är våra synapser”, vilket inte är en orimlig utgångspunkt. Synapser är inte odödliga, tvärtom. Det krävs inte mycket för att orsaka oåterkalleliga skador i hjärnan. Det finns skador som fullständigt förändrar oss och frågan ställs: Är vi då samma person? Skalet må vara detsamma, men om förmågan till affektioner försvinner, om minnen raderas, om en likgiltighet inträder är det en berättigad fråga att ställa: Är du den du var för ett ögonblick sedan?

En insatt läsare och människa kommer få ut mer av denna bok än mig, och kan framförallt komma med invändningar och vidareutvecklingar samt djuplodande och horisontala analyser. För mig är den en ödmjukhetsbringare, en påminnelse om vår förgänglighet och då inte nödvändigtvis genom döden utan på grund av fallet, snubblandet, slaget.

Damasio utvecklar hypotesen om ”emotionella signaler”, även kallade ”somatiska markörer”: när vissa hjärnskador uppstår, utplånas markören och förnuftet förlorar det band som förenar det med livet, med viljan att överleva, mot conatus [strävan att leva]. Denna uppfattning går under namnet ’hypotesen om de somatiska markörerna’, och de patienter som fick mig att formulera hypotesen hade skador i vissa delar av prefrontala cortex (framförallt i de ventrala och mediala sektorerna) och i den högra hjässloben.

Gott folk, drick med måtta och halka inte på isfläckar. Senast jag halkade på ett bananskal – ja, sådant händer faktiskt – skrattade min väninna. Jag föll inte, tack vare okända och översinnliga krafter och tur, och slapp göra mos av de där ventrala och mediala sektorerna. Tack.

Similar Posts:

• I överkant avancerad kunskapsteori
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• I minnets labyrinter
• Doras röst
• Skräckgotisk psykothriller!

Theo Faber är en ”rättsmedicinsk psykoterapeut”, men framför allt är han Freuds största fan och psykoanalytiker ut i fingerspetsarna. Fast det skulle han förstås inte säga själv, i alla fall inte utan att först dra en två kapitel lång berättelse om något bisarrt från sin barndom. Hans farmors skor gjorde honom säkert extra mottaglig för psykoanalysens lockelser, precis som min morfars brevduvor inspirerade mig att flyga långt bort från all sorts pseudovetenskapligt navelskådande. Nåväl. Theo Faber blir besatt av fallet med Alicia Berenson, en känd konstnär som verkade ha det perfekta livet, men som några år tidigare skjutit sin make i ansiktet och sedan slutat prata. Theo vill hemskt gärna lösa mysteriet med Alicia, ta reda på varför hon sköt sin make, och vara den som till slut får henne att prata. Alla de här drivkrafterna har förstås rötter i hans barndom, ni får inte glömma det.

Theo lyckas få ett jobb på den psykiatriska avdelningen Alicia är inskriven på, och skrider till verket. Hans nya kollegor varnar honom för att ”borderlinepatienter är väldigt förföriska”, men reagerar inte på det olämpliga i att Theo från dag ett är besatt av Alicia och öppet pratar om hur han kan vara lösningen på hennes problem. I den mån någon tycker att hans besatthet kanske inte är helt normal, så läggs skulden på Alicia, och framförallt på hennes psykiska störnings förföriska natur. Att Alicia vid det laget inte yttrat ett enda ord, och är så borta på mediciner att hon bara sitter och dreglar i ett hörn, gör henne tydligen inte mindre förförisk.

Mellan sina svåra terapisessioner med Alicia där Theo sitter och stirrar på henne i tystnad och därför känner av alla hennes känslor, så går Theos arbetspass ut på att bekämpa de onda läkarna som bara vill droga sina patienter istället för att lyssna på dem. Det är som ett episkt slag mellan ”Du är rädd för hästar för att du egentligen är rädd för att bli kastrerad” och ”alla psykiskt sjuka personer är farliga monster som måste drogas och bältas för sitt eget bästa”. En ovanligt slapphänt (och oavsiktlig) parodi på psykiatrisk vård, med andra ord.

När vår hjältemodiga psykoanalytiker inte räddar jungfrur i nöd från klåpare till läkare, så pratar han om sin olyckliga barndom, sitt olyckliga äktenskap, och om alla opålitliga kvinnor som förför oskyldiga män, eller korkade kvinnor som faller för onda och manipulativa män. Man behöver inte rota särskilt djupt i Theos psyke för att förstå att han är rätt obehaglig själv och definitivt har ett problem med sin kvinnosyn, men det är lugnt, Theo gräver åt dig, du behöver bara stå ut i 320 sidor.

Ärligt talat, det är dags för thrillerförfattare att sluta försöka skriva den mest oväntade plottwisten någonsin. Eftersom man som läsare (i alla fall om man läst en eller två thrillers de senaste åren) förväntar sig att författarna ska försöka överträffa varandra, så ser man Det Stora Avslöjandet på kilometers avstånd. Den tysta patienten är tyvärr inget undantag. Det är nog tyvärr också dags för mig att sluta läsa thrillers. Tack för den, mamma.

Similar Posts:

• Faber håller stilen
• Hur blir man självklar?
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• I minnets labyrinter
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble

Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 förändrades det tyska samhället mycket snabbt och i grunden. På bara några månader fick ett stort antal judar yrkesförbud, fackföreningarna upplöstes, alla politiska partier förutom NSDAP förbjöds, judiska invandrare och politiska flyktingar fråntogs sina medborgarskap, och det blev lagligt att konfiskera tillgångar som ägdes av regimmotståndare. Parallellt med denna utveckling pågick en massiv antijudisk propagandakampanj. Det måste ha varit, minst sagt, omtumlande att plötsligt befinna sig i en ny slags verklighet. Men varför var det så få som protesterade? Hur tänkte man? Vad kände man?

I detta Tyskland levde och verkade Charlotte Beradt. Hon var journalist och jude, bosatt i Berlin. När hon inte längre tilläts arbeta började hon istället samla på drömmar. Ett udda projekt kan man tycka, men Charlotte Beradt hade själv under en tid plågats av mardrömmar och hon hittade snart en samstämmighet i andras berättelser. Här fanns gemensamma teman, bilder och symboler som hon tänkte kunde förklara hur människors inre ”byggdes om” i den totalitära regimens verkstad.

Charlotte Beradt sammanställde och strukturerade Drömmar i Tredje riket med Sigmund Freuds idéer om drömtydning för ögonen. Somligt har inte åldrats väl och tolkningarna blir ibland överlastade av psykoterapeutiska begrepp, men detta förtar inte på långa vägar det betydelsemättade och djupt berörande drömspråket.

I tio olika kapitel samlas drömmar med gemensam tematik. Vi får veta rätt lite om personerna bakom varje dröm, utgångspunkt för tolkningen är levnadsvillkoren i det nazistiska samhället. Här finns exempelvis drömmar som speglar människors oro och förvirring över den mängd av lagar och förordningar som regimen utfärdade.

Som ersättning för de förbjudna gatuskyltarna står i varje hörn en tavla som med vita bokstäver mot svart bakgrund förkunnar tjugo ord som folket har förbjudits att uttala. Det första ordet är ”Lord” – det var nog av ren försiktighet som jag drömde det på engelska och inte på tyska. Vilka som kom sedan har jag glömt eller så drömde jag dem aldrig, med undantag för det sista ordet som var ”Jag”.

De bortplockade gatuskyltarna symboliserar vilsenheten inför den nya ordningen i samhället, menar Charlotte Beradt. Känslan av att vara utan riktning. I de förbjudna orden uppenbaras kärnan i den nationalsocialistiska ideologin som varken tillåter någon gud – Hitler förklarar redan i augusti 1933 att nationalsocialismen måste bli en ”kyrka” – eller erkänner individens egenvärde, annat än som en del av ”folkgemenskapen”.

Många av drömmarna som Charlotte Beradt samlade in handlar om att bli upptäckt och avslöjad. Skrämselpropagandan har rotat sig i medvetandet och inte ens i sömnen kan man längre vara lugn. Man har hört talas om övervakningen men det går inte att veta hur långt den sträcker sig. I drömmen visar sig vanliga föremål i hemmet som sänglampor, speglar, skrivbord och kuddar, plötsligt vara spioner.

En SA-man står framför den stora, gammelmodiga, blå kakelugnen i hörnet av vårt vardagsrum där vi alltid brukar sitta och prata om kvällarna, han öppnar ugnsluckan, varpå ugnen börjar prata med en genomskärande röst [...]: varenda mening som vi yttrat mot regeringen, vartenda skämt som vi dragit. Herregud, vad ska nu komma, tänker jag, alla mina små utfall mot Goebbels, men i samma ögonblick inser jag att ett yttrande mer eller mindre inte gör någon skillnad, utan att allt som vi någonsin tänkt och sagt i förtroliga kretsar är känt.

I andra drömmar ser vi hur frön av den rasbiologiska ”vetenskapen” och myten om den ariska rasens överlägsenhet, skapar berättelser präglade av ångest och självförakt över ”fel” sorts näsa eller en hårfärg som inte är den eftersträvansvärt blonda. Till denna kategori hör också drömmar som handlar om längtan efter att vara som de ”utvalda” och skammen över att känna denna längtan.

Men Charlotte Beradt hittade även drömmar som visar på motståndskraft mot propagandan. Drömmar som, likt människorna som drömde dem, präglades av mod och beslutsamhet att agera trots farorna. Sophie Scholl, en av medlemmarna i motståndsgruppen Vita Rosen, har berättat om en sådan dröm:

Jag bar ett barn i lång, vit klänning till dopet en solig dag. Vägen till kyrkan ledde uppför ett brant berg. Men fast och säkert bar jag barnet i mina armar. Då fanns plötsligt framför mig en glaciärspricka. Jag hade precis så mycket tid att jag kunde lägga barnet säkert på den andra sidan – sedan störtade jag ner i djupet.

Sophie Scholl arresterades efter att hon, tillsammans med sin bror Hans och några andra Münchenstudenter, hade producerat och delat ut flygblad som protesterade mot det nazistiska styret och uppmanade till motstånd. Hon avrättades den 22 februari 1943. Då var hon 21 år gammal. Hon förklarade själv drömmen för sin cellkamrat: ”Barnet är vår idé; den kommer att tränga igenom trots alla hinder.”

Vetskapen om att det som hände i Almedalen bara är en del i ett större mönster gör min läsning av ”Drömmar i Tredje riket” än mer plågsam. Idéer och vokabulär från den nazistiska propagandamaskinen har dammats av och ord som ”folkförrädare” skanderas öppet på våra gator medan rasistiska, islamofoba och misogyna invektiv svämmar över på sociala medier. Regnbågsflaggor förstörs och människor som tar ställning för öppenhet och tolerans misshandlas. Det propageras för repatriering av hundratusentals svenska medborgare, begränsningar i abortlagstiftningen, nedmontering av myndigheter och utträde ur EU. Artiklar skrivs som diskuterar vilka begrepp som ska användas för att göra skillnad mellan etniska svenskar och ”de andra” svenskarna.

Syftet är uppenbart och medlen påminner om dem som användes av Hitlers lakejer. Men vid det här laget känner vi till deras fula knep. Vi ska inte tillåta dessa krafter att förvandla oss till en nation av misstänksamma, rädda och rasdiskriminerande undersåtar. Hédi Fried skriver i Handbok för demokrater:

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och att skapa en bättre värld.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Hitlers folkstat
• Ord som glider dit makten vill
• Relativt trovärdigt
• Om kulmen på dårskapen

Sympatiskt är det sätt på vilket Ukon bygger sin argumentation. Han redogör, problematiserar, kastar fram egna tankar som han sedan nagelfar. Inget huggs i sten. Här finns en beundransvärd förmåga och vilja att vända och vrida på slutsatserna och att se dem från olika håll.

I Nederländerna finns ett boende för gravt demensdrabbade personer. Det är ett eget samhälle, slutet mot omvärlden men öppet inåt. Här finns inga låsta dörrar. De boende rör sig som de vill och kan närhelst de önskar besöka ett bibliotek, gå på restaurang, till posten eller frisören. Personalen ”spelar med” och försöker aldrig argumentera emot eller övertyga någon i strid med dennes verklighetsuppfattning. Med denna skildring som utgångspunkt, för författaren ett resonemang kring identitet och livsmening. Vad är det som säger att en person som tappat minnet och som lever i nuet, i varje ögonblick, inte har ett meningsfullt liv? Är det inte just detta, att leva i nuet, som många tekniker kring till exempel mindfulness och meditation syftar till?

Från det nederländska demensboendet lotsas vi vidare på en spännande bildningsresa – till Freud och andra analytiker, till drömtydning (det är inte drömmen utan berättelsen om den som är viktig), lobotomiexperiment, hallucinationer och minnesförlust, för att bara ge några exempel.

Minne och trauma ges ett särskilt fokus i en belysning av Migrationsverkets språkanalyser där

Underlaget för analysen är en bandinspelning på ungefär femton minuter där den asylsökande fått genomgå en intervju, som i de flesta fall skett på telefon, om ursprung och levnadsvanor, varpå en språkanalytiker från landet ifråga, eller åtminstone regionen, ska avgöra om han eller hon talar sanning. I möjligaste mån är det modersmålet som analyseras, men ofta rör det sig om andraspråket, som nästan alltid är franska eller engelska.

Det bedömda språkets relation till uppväxt, miljö, utbildning och det faktum att många flyktingar kommer från flerspråkliga områden, förbises i analysen. Ukon menar också att berättelsen om ett upplevt trauma inte kan framsägas som om det var en vardaglig händelse och att det påverkar bedömningen av språkanalysen negativt:

När man läser språkanalyshandlingarna framgår tydligt att ett tveksamt sätt att tala, svarslatens, minnesproblem – vilket är precis det som kännetecknar den traumatiserades eller deprimerades tal – regelmässigt tolkas som förställning, alltså försök till lögn.

Med hänvisning till den franske filosofen Bernard Stiegler resonerar författaren om hur marknadskrafter och reklam blivit bärare av identitet vilket har lett till en ”förlust av mening, estetiska upplevelser och omsorg om den andre”. Ett lika vidrigt som upprörande exempel på det, ges i berättelsen om en sjuårig rysk pojke som adopterades av en ensamstående kvinna med ett biologiskt barn i USA. Något halvår senare skickades pojken tillbaka till Ryssland då han upplevdes vara ett ”problembarn”. Bland annat hade han kissat i byxorna under ett besök vid en nöjespark.

I pojkens ryggsäck hade modern lagt godis, kakor och färgkritor för resan. Han själv trodde att han skulle på semesterresa för att återse sitt hemland. /—/ Förlust av förmågan till omsorg är på en och samma gång orsaken och följden av att människor behandlas som ting. Detta sipprar ned i alla samhällets fält, också föräldraskapets, som när den amerikanska adoptivmodern säger att hennes önskan var att hitta ”en liten kompis till min [biologiske]son”.

Som sagt, detta är en bok som spänner över vida fält och som utmanar läsaren. Vi leds runt i en ordens och tankens labyrint, på en fascinerande upptäcktsfärd som kan fortsätta hur långt som helst. Frågan är, kommer man någonsin fram, kan vi alls säga något med säkerhet om identitetens, minnets och språkets innersta gömslen?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om rösten
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Om att lyssna inåt och släppa taget
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa

Tobakshandlare Otto Trsnjek brinner för att vara just tobakshandlare. Tidningsläsande tar han på största allvar och Franz måste läsa de viktigaste delarna av varje tidning varje dag. Även tobaksförsäljningen tas på största allvar, trots att varken Trsnjek eller Franz röker, och Franz memorerar allt om varje produkt. Otto Trsnjek är en figur full av udda visdomsord och ett starkt motstånd till att följa strömmen utan att tänka efter. Då hans affär vandaliseras och det bland annat målas ett ”arsle med öron” i blod på hans skyltfönster anklagar han slaktargrannen: ”Och vem är det som är så hjärndöd, att han målar sitt självporträtt bredvid min dörr? Och vem har redan halva livet burit hakkorset under kavajslaget och väntar bara på chansen att få visa det?”.

Tobakshandlaren är en roman där det personliga vävs samman med historiska skeenden. Tiden är sent 1930-tal och oroligheterna i Österrike är påtagliga. Från alla löpsedlar tittar Hitler, tobakshandeln vandaliseras eftersom judar handlar i den, friheten är klart begränsad. Tobakshandlaren är på sätt och vis även en utvecklingsroman. Läsaren får följa Franz genom hans vuxenblivande. Han kommer till staden som en naiv pojke, blir olyckligt kär och blir vän med tobakshandlaren Otto och med Sigmund Freud. Han rycks med i stadens puls, men finner också sin egen väg, sitt eget motstånd.

”Käre herr postis”, sa han trött, ”han Hitler kan ni stoppa upp nånstans, men bortsett från det önskar jag er en god morgon!”

Nazismens närvaro blir allt starkare genom romanen, världen blir allt hårdare och mer omskuren. Allt fler hälsar genom att heila, Gestapo för bort folk, däribland Otto Trsnjek, och människor i hakkorsbindlar tar makten över en hel stad. Sigmund Freud tvingas i landsflykt. Franz blir ensam med tobakshandeln och sina drömmar som han skriver ned och klistrar upp på skyltfönstret. En motståndshandling i sig; att ha drömmar när världen rämnar.

Tobakshandlaren är en roman om vuxenblivande, om att agera när allt går åt h-vete, om motstånd och feghet.

Similar Posts:

• Livet på riktigt
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• En välsittande men makaber frack
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Skräckgotisk psykothriller!

Fyra av de fem novellerna i Amok är konstruerade som kinesiska askar med berättelser i berättelsen. Intrigerna och miljöerna är likartade. Här finns ett manligt berättarjag som befinner sig på resa eller på en främmande plats. Här finns karaktärer som korsar världshaven på magnifika passagerarfartyg, semestrar på lyxhotell vid Rivieran och spelar bort förmögenheter på casinot i Monte Carlo. Zweig reste själv så mycket att hans vänner kallade honom för ”den flygande holländaren”, men han har också påpekat att vårt sug efter resor inte enbart kan förklaras med en längtan efter exotiska platser. ”Vi vill lämna vår invanda miljö bakom oss, vår hemtrakt som är densamma dag för dag; vi längtar bort eftersom vi inte längre behöver vara oss själva när vi inte längre är hemma.” De flesta av Stefan Zweigs karaktärer verkar hålla med honom om detta. Jaget är ett fängelse som vi helst vill undfly.

Denna sanning förkroppsligas också av den gåtfulla främling som i novell efter novell delger berättarjaget, och oss läsare, sitt livs historia. Detta möte, som också blir novellens dramatiska höjdpunkt, påminner om det terapeutiska samtalet mellan psykolog och klient, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Stefan Zweig var god vän med Sigmund Freud. (Såväl Zweigs som Freuds texter brändes för övrigt på nazisternas bokbål 1933). I vissa noveller tar främlingen till och med över rollen som berättarjag i samband med bekännelsen. Det här är ett effektivt grepp som förhöjer känslan av autenticitet i texten. Det känns som om den mystiske främlingen plötsligt talar direkt till läsaren.

Jag har älskat dig som ingen annan… som ingen annan har du, min pojke, väckt mitt innersta till liv… Till avsked skall du därför få veta mer om mig än någon annan människa. Under alla dessa timmar har jag ju tydligt känt dina tysta frågor… Du ensam skall veta hur mitt liv har varit. Vill du att jag ska berätta det för dig?

Stefan Zweig skrev helst med lila bläck och han dekorerade gärna drinkarna som han bjöd sina vänner på med guldflagor. Ytligt kan tyckas, men i novellerna räds han inte djupet.  Zweig var en av de första som skrev om Freuds arbete i Die Heilung durch den Geist (1931) och i Amok är karaktärsteckningarna tydligt influerade av Freuds teorier om det mänskliga medvetandet. I novell efter novell upprepas bilden av det plågade jaget som kämpar för att leva upp till samhällets normer (överjaget) genom att hålla drifterna i schack (detet). Vi får bland annat möta universitetsprofessorn som döljer sin homosexualitet, den varmt religiösa men samtidigt spelgalna studenten och distriktsläkaren som åtrår fel kvinna. Det här är berättelser om människor som sviker såväl sig själva som sina nära och kära. De är otrogna, de säljer familjejuvelerna, de berusar sig med sina laster men det händer också att de ångrar sig och vill göra bot. Då gör de sitt yttersta för att motstå suget efter det förbjudna och för ett litet tag ser det ut som om de lyckas, men till slut faller de till föga och återvänder till de mörka gränderna, bordellerna och spelborden.

”Och ändå är lusten efter det fördolda oemotståndlig för den som söker kunskap, rysningen inför det farliga övermäktigt, det skamliga lidandet heligt.” För Stefan Zweig var det nödvändigt att skildra människans mörka, avvikande sidor och i novellen ”Känslornas irrvägar” passar han på att ge en känga till konstnärskollegorna som enbart ägnade sig åt betydelselösheter.

Beror det på bekvämlighet, feghet eller kortsynthet att alla tecknar endast livets upplysta ljusrand, där sinnena spelar öppet och lagbundet, medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra i det fördolda. Skräms de av andedräkten, de demoniska drifternas heta och förfärande andedräkt, dunsten från det brinnande blodet, fruktar de att besudla sina alltför fina händer med mänsklighetens varbölder, eller hittar deras blick, som är van vid mildare belysning, inte ned för dessa trappor som stinker av förruttnelse?

Det finns något i Zweigs överspända, symbolrika texter som påminner mig om Mare Kandres sätt att fånga verkligheten, och som Mattias Fyhr i sin biografi av Kandre beskrivit som ett Skitigt vackert mörker. Det tar ett tag att vänja sig vid det känsloladdade språket och den oftast omständligt beskrivande hellre än gestaltande stilen, men efter några noveller är jag fast i Zweigs klaustrofobiska karaktärsteckningar och den hårt mallade intrigen. Jag vill läsa en till. Och en till. Det är ett sug som påminner om det jag kan känna efter lösgodis. Och jag börjar förstå varför han blev så populär.

Similar Posts:

• En välsittande men makaber frack
• Noveller man glömmer
• Vålnaden Canetti
• En klaustrofobikers inre liv
• Från arkivet