Hur går det för seriestrippen nu för tiden? Publiceringsformen, tre tecknade rutor per dag, föddes under dagspressens guldålder. Nu är det allt färre som prenumererar på en dagstidning. Jag var en trogen seriestrippläsare. Vardagsrutin är en viktig komponent, det här att man slår upp tidningen bakifrån för en daglig dos. En bra serie blir en […][...]

Det sägs att ”en olycka kommer sällan ensam” och det stämmer i varje fall in på Raksha Razanis andra bok. Först drabbas hennes man, Khosrow, av en mycket allvarlig trafikolycka. Det är otroligt att han överhuvud taget överlever och vägen tillbaka är lång. Under tiden slits Rakhsha mellan sjukhuset, jobbet på skolan, hemmet och att […][...]

Den här boken är en sorgens dagbok, en terapisession där författaren Daniel Thollin är en helhet med det ensamma barnet Daniel i boken. Jag som läsare separerar den lille pojken Daniel  från Daniel Thollin, överlevare och konstnär, men historien är uppbyggd av scener eller bilder där tecknaren Thollin iklär sig barnets liv. Daniel är en […][...]

Det är lite motvilligt som jag recenserar Olivia Skoglunds Nästan i mål – en komisk transition. Jag har i ärlighetens namn ovanligt lite att säga om boken. Nästan i mål skildrar Oliva Skoglunds transerfarenhet, och berättas som anekdoter medan hon sitter hos psykologen på könsidentitetsutredningsteamet. Vi får följa hur hon kommer ut för sin bästis, […][...]

Sara Granérs dramatiska teckningsstil och fyndiga ordlekar är välbekanta nu, men jag är långt ifrån att tröttna. Där Katze här på dagensbok.com älskade hennes förra bok (Blixt från oklar himmel) utan några reservationer, så kunde kanske jag känna att formen i den ibland tog udden av innehållet. Med Allas lika mellangärde har har Granér kombinerat […][...]

Johannes Torstenssons bokdebut är en självbiografi som handlar om mat, om ensamhet och om att (inte) trivas med sig själv. Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det […][...]

– Jo men det kommer ju att gå fort. – Lätt för dig att säga. Du fattar ju ingenting. – Jo, det gör jag faktiskt. Och jag vet också att det blir kul när du väl är där. – Jamen… det är som att jag bara far fram och tillbaka hela tiden! Som att jag […][...]

“Serier är inte riktig litteratur,” hävdar Chris Ware i Daniel Raeburns bok med samma namn som serieskaparen själv. Men sen fortsätter han och förklarar med: ”i alla fall inte än, på grund av att verktygen för att uttrycka sig fortfarande är så begränsade.” Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men […][...]

Få berättelser har nog haft lika stor betydelse för minnet av nazisternas förföljelser och mord – inte minst för unga människor – som Anne Franks dagbok. Bara 13 år gammal skildrade Anne Frank hur det var att behöva hålla sig gömd, klara av en helt avskärmad vardag, och veta att det fanns människor där ute, […][...]

Seriefiguren Spirou känns väl lättast igen på sin röda piccolouniform och på sitt husdjur Marsupilami, den sistnämnde i leopardmönstrad päls och med flera meter svans. I Hoppets tid är det världskrig. Belgien blir ockuperat av tyskarna och Spirou har ännu inte stiftat bekantskap med det exotiska djuret. Spirou är hyresgäst i en fastighet ägd av […][...]