Hur går det för seriestrippen nu för tiden? Publiceringsformen, tre tecknade rutor per dag, föddes under dagspressens guldålder. Nu är det allt färre som prenumererar på en dagstidning.

Jag var en trogen seriestrippläsare. Vardagsrutin är en viktig komponent, det här att man slår upp tidningen bakifrån för en daglig dos. En bra serie blir en stark relation, ungefär som kokt ägg till frukost och jag har haft den till flera som exempelvis Snobben, Blondie, Dilbert, Katten Gustaf, Rocky…

Länge var Kalle och Hobbe, eller Calvin and Hobbes som de heter i det amerikanska originalet, en sådan stark, vardaglig vänskap. Serien tecknades av Bill Watterson mellan november 1985 och december 1995.

Nyskapandet av serien upphörde alltså nästan exakt när bredbandsabonnemangen började rullas ut i stor skala. Detta är således en av de sista riktigt spridda syndikerade seriestripparna. Drygt 2400 morgon- och kvällstidningar världen över publicerade Kalle och Hobbe dagligen 1995.

Numera finns hela utgivningen tillgänglig i ett maffigt samlingsverk om fyra tunga band i storformat, alltsammans paketerat i en stryktålig kassett.

Stripparna är ordnade kronologiskt. På söndagarna publicerade Watterson en halvsides färglagd episod, som brukligt var i dagspressen, men jag är svagare för vardagarnas kortare svartvita strippar. Det är förstås inte meningen att man ska läsa dagstidningsserier i lyxiga samlingsverk. Den dygnslånga väntan på nästa episod är en viktig rytm för att bygga upp starka band. Men bokutgivningen möjliggör ett kärt återseende.

Bill Watterson har pekat ut Snobben av Charles Schulz som en viktig inspirationskälla. Och det finns en mängd uppenbara beröringspunkter. Barnets perspektiv gentemot de vuxna som bestämmer, den lekfulla förflyttningen fram och tillbaka mellan enkla skämt och filosofiska bråddjup, persongalleriet där olika figurer över tid representerar samma slags temperament och värderingar och skapar massvis med igenkänning.

På samma sätt som Snobben dagdrömmer om äventyrliga flygstrider mot den Röde Baronen fantiserar sig Kalle ut i universum som rymdmannen Spiff. Det brutala uppvaknandet inför lärarens stränga blick i klassrummet är en återkommande dråplighet med hög igenkänning.

Och mycket av humorn ligger i de små variationerna på en och samma repeterade scen. Upplägg som tecknaren upprepar och bara skruvar på lite, lite. Kalle stör sin pappa i läsfåtöljen. Kalle har med sig en lunch som äcklar skolkamraten Susie Derkins, mobbaren Moe klår Kalle på pengar, snöbollskrig utbryter mellan Kalle och Hobbe eller mellan Kalle och Susie.

En annan sida av komiken är Kalles överreaktioner mot små orättvisor. Sådant som att man måste gå och lägga sig eller göra sina läxor eller vänta i ösregn på skolbussen. Han blir oproportionerligt arg och omgivningen, inte minst Hobbe eller Kalles föräldrar, tvingas hantera denna vrede på olika sätt.

Överraskningen är också en del av det roliga. Hobbe är en foglig vän. Men emellanåt, utan förvarning, förvandlas han till ett rasande vilddjur av bara muskler och tänder. Tydligen hade Bill Watterson en katt, Sprite, som hade för vana att komma störtande från de mest oväntade bakhåll, berättar han i förordet.

Vid en omläsning i samlat skick tycker jag mig få en märklig överblick. Det är slående hur tecknaren redan från början fann sin form. Kalle och Hobbe är fullt igenkännbara redan från start 1985. Under seriens första månader är varje stripp en avslutad helhet. Men bara ett år in i produktionen har Bill Watterson börjat ägna sig åt längre, sammanhängande berättelser som utportioneras episod för episod under flera veckor. Det kan vara att Kalle har fått en roll i en skolpjäs (som lök) eller att Kalle har barnvakt en kväll. Ännu längre fram, fem år in i produktionen ungefär, tar Watterson ut svängarna ytterligare. Kalle duplicerar sig själv (!) och plötsligt tampas föräldrarna, skolan (och han själv) med ett halvt dussin Kalle-kopior. Dagdrömmarna förflyttar honom även in i en för stor trenchcoat, bredbrättad hatt och formfulländad Crime Noir.

Det är en styrka att Kalle och Hobbe utvecklas så pass mycket utan att spränga den på förhand givna strama formen. Kalle är och förblir småskolepojke. Hobbe är en tygtiger. De tre, fyra serierutorna består. Men med åren blir pratbubblorna större i takt med att Kalles filosoferande djupnar. Han hinner liksom få mer och mer sagt medan kälken eller skrindan, beroende på årstid, störtar utför en galet brant slänt. Hobbe sitter alltid bakpå, troget lyssnande. Det är en evig vänskap.