En skrämmande dag förra året öppnade jag datorn för att upptäcka att musplattan hade slutat fungera. Det fanns ingen extern mus att tillgå så det krävdes en utflykt och ett inköp – som tur var så var det just bara musfunktionen som hade pajat – så var ordningen återställd. Jag återfick kontrollen över min dator, […][...]

Kristdemokraternas riksting avslutades i söndags. Dagens Nyheter intervjuar den mångårige partiledaren Alf Svensson. Han uttrycker en oro för att respekten för politiken urholkas. Allt fler fastnar i sociala medier, hävdar han: ”De förstår inte riktigt hur angeläget det är att stå upp för människovärdet och demokratin och de värden som hör västerlandet till”, säger Alf […][...]

I den tredje delen av Hoppets tid har den nazityska ockupationen av Belgien blivit vardag. Det folkliga motståndet tilltar i styrka. Människor gömmer efterlysta och judar, de smugglar mat till svältande och hjälper störtade piloter att ta sig tillbaka över Engelska kanalen. Tysk repression intensifieras också. Motståndsrörelsens hjältar försvinner en efter en. Rykten berättar om […][...]

I början av Gå med mig till hörnet sitter huvudpersonen Elise hemma och tittar på tv. Katten spinner, maken stökar med något renoveringsprojekt och Netflix tror att de vet vad hon behöver. Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen. Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är […][...]

Elin Lucassi är kanske i första hand känd som satiriker, med korta fyndiga serier om samtidsfenomen, men hon rönte också stor framgång med serieromanen Ert blod på mina broddar om feministisk ilska och hämnd. Med Karantändagboken (frustrerande nog särskrivet på omslaget) tar hon en lugnare, mer eftertänksam approach. Det är en självbiografisk serie som vecka […][...]

När jag först flyttade dit jag bor nu, som första gångens husköpare i lågprisklassen, blev återvinningscentralen en av de absolut första platserna jag lärde känna. Med bokstavligt talat blod, svett och tårar släpade jag dit bit efter bit av all den bråte de tidigare ägarna lämnat efter sig, och personalen där har sedan dess en […][...]

Medelålders herrar som jag själv, kanske inte så där jätteförkovrade i litteraturens värld, brukar iallafall titta intresserat på en, när man antingen nämner ”Paul Auster” eller ”Tintin”. Några av dessa medelålders män har kanske traskat i Austers fotspår och givit sig ut på exakt samma promenad som Quinn tar, när han skuggar Stillman i den […][...]

När jag köpte hem Vårdcentralen fontanellen 2005 tog mamma med den hem till sig först och ringde mig efter ett par timmar och undrade varför jag köpt en bok där han inte kan skriva och hon inte kan rita. Så var det dock inte. Det är däremot en mer svårtillgänglig bok än Mörkt album. Hjälper […][...]

Jan Stenmark är så väletablerad att det nästan känns tramsigt att introducera honom. Hans sätt att foga samman collage av bilder – ofta från 60-80-tal med korta, lakoniska kommentarer, lyckas ofta vara både otroligt underhållande och väcka existensiell ångest. Jag har haft ett kluvet förhållande till hans bilder av just den anledningen – jag älskar fyndigheten […][...]

Som hundägare älskar jag det mesta som handlar om hundar, förutom hundtryck på kläder och andra textilier. Jag kan fastna i olika hundforum på nätet och gråter när jag ser på veterinärprogram på tv. Lägg därtill att jag är väldigt förtjust i Lena Sjöbergs poetiska bilderböcker. Därför blev jag naturligtvis nyfiken och förväntansfull på Hundra […][...]