Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Similar Posts:

• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• De skapande systrarna de Beauvoir

Mellan Lestat, Mathilde och Laléande börjar så ett spel där insatserna höjs undan för undan, samtidigt som Lestat sjunker allt längre in i sina egna tankar.

Stämningen är klaustrofobisk och det vilar något olycksbådande över både platsen och sällskapet men samtidigt dras jag inte riktigt med i det jag läser, trots att jag verkligen vill. Något fattas för mig och jag tänker att det nog är så att jag har läst för lite dekadenslitteratur för att kalibrera mina förväntningar och för att uppfatta parallellerna och blinkningarna.

Min upplevelse blir på så sätt en spegling av Lestats, vars förväntningar gäckas och vars ögon både öppnas och sluts inför det som sker. Slottet är ett slott enbart till namnet, i alla fall för Lestat som har helt andra referensramar, och även för övrigt finns det en futtighet i att saker inte är vad de synes vara.

Jag skulle vilja bli mer drabbad, skulle vilja känna mer av det som målas upp av såväl sinnlighet som sinnesintryck:

Rummet är fyllt av trädgårdsblomstrens berusande dofter. Det vaniljsöta jag känner gissar jag är heliotrop, men är osäker på när den blommar på dessa breddgrader. De friska tonerna borde vara syrener, men för dem är sommaren kanske alltför långt gången? Där finns också en tung not av liljor, dold under det glada och grönfriska. Lättjefullt sträcker jag på mig under mina bolster och insuper sommarmorgonen.

Under det lätt blommiga frodas det tunga och mörka; sommarvärmen, vanföreställningarna, upptrappningen, det köttigt fysiska men ibland känns det mer som utplacerad rekvisita än som något som fullt ut hör hemma där. På ett liknande sätt kan jag njuta av enskilda passager och formuleringar men känna mig ganska likgiltig inför helheten.

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Grym gothromantik
• Flicklek på liv och död
• Underbar Stockholmsskildring
• Fallet som förför

”Berusa er!” av Baudelaire är ett relativt välkänt exempel på symbolismens litteratur.

Andra relativt kända namn var Stéphane Mallarmé och Joris-Karl Huysmans, stilbildande författare man kanske inte pratar om varje dag. I Sverige var till exempel August Strindberg influerad av symbolismen.

Leandoer har verkligen gjort ett hästjobb med den här boken, som är den första stora (svenska) genomgången av de litterära symbolisterna. Han reder ut en massa lösa trådar och hoptvinnade författaröden och skildrar både personerna och tidsåldern på ett mycket insatt (och underhållande) vis. Den tidens ideal, moral och dubbelmoral speglas snyggt mot vår egen tid.

Att applicera vår tids tankar om moral på människor som levde för hundra år sedan är ju relativt meningslöst, men att jämföra dem är alltid intressant. Att vissa symbolisters överdådiga reseberättelser från orienten, fyllda av exotiska kärleksmöten med lokalbefolkningen nu kan ses som ledsamma bekännelser av dåtidens sexturister är ju till exempel tänkvärt.

Att läsa om de vän- och ovänskaper som bidrog till symbolismens litteratur är förvånansvärt roligt. Boken är skriven med stor kunskap och glimten i ögat. Det som kunde varit en ganska torr bok om en snutt ur litteraturhistorien är i Leandoers händer en bladvändare fylld med fester och dueller bland bokmalar, spleensjuka och livsnjutare. Jag fylls med upptäckarlusta och vill läsa mer av och om de här tänkarna och i vissa fall tokstollarna.

Finurligt nog innehåller Slut även en antologi med prov på ett tjugotal av de mest framträdande författarna inom symbolismen. Vissa av de texterna känns väldigt moderna, andra känns egendomligt ålderdomliga, de flesta är dock läsvärda på ett eller annat sätt. Som introduktion till symbolismen är det ett roligt urval. Vill man läsa mer så får man åtskilliga tips i litteraturlistan som avslutar boken.

Ska jag anföra något negativt mitt i hyllningen så är det väl att Slut är mer underhållning än vetenskap. Bland alla namn och referenser och kluriga funderingar så blir sammanhangen ibland lite oklara och en del av författarna som passerar förbi gör det i hög fart. Men det är mild kritik, jag läser tusen gånger hellre den här boken än en tråkig kalenderbitarvolym om samma sak. Slut är mer en bok för litteraturentusiasten än för litteraturvetaren, har man det i minnet så är den väl värd att plocka hem.

En liten reflektion också: Märkligt att de flesta litterära kotterierna så ofta startar med en liten grupp likasinnade som först i samförstånd skapar något nytt och stilbildande, för att sedan bli osams om allt. Först publicerar sig alla i samma tidskrifter och ger ut ”fanzines” tillsammans, sen ska alla ha en egen tidning.

Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats i bokhyllan. Symbolisterna var i huvudsak drömmare och drömmarna är sorgligt frånvarande i dagens litteratur.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Tidsresa till Paris
• Bokslukaren och hans essäer
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

Jag är förtjust i ren och skär rättmätig ilska i textform och kardinalsatserna är en  explosion av ilska mot religionen, samhället och särskilt mot männen. Von Druskowitz såg sig som politisk fånge under sina år på anstalt. Så här långt i efterhand är det svårt att veta om hon verkligen var vansinnig eller om hon bara var obekväm för samhället (troligtvis en kombination, hon hörde trots allt röster). Men säkert är att efter att kardinalsatserna publicerats, blev hon (av anstaltsledningen och sin förmyndare) tvingad att skriva på ett papper om att hon aldrig skulle skriva eller publicera fler texter.

Det första kapitlet är i mina ögon ren ordmönja om teosofin, översfären, monader och annat svårbegripligt. Som exempel:

 Översfären tiger i all evighet. Den är till sina inre beståndsdelar för alltid oigenkännlig och utgör en strikt motsats till de gängse teistiska föreställningarna.

Men sen blixtrar det till och hennes pessimistiska filosofi får fritt spelrum i en brinnande attack på mannen som företeelse:

Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.

När hon skrev boken hade kvinnor i de flesta länder inte rätt att rösta. Att skriva böcker istället för att föda barn och sköta hemmet sågs inte med så blida ögon av vare sig män eller kvinnor. Hennes ilska och frustration känns ganska begriplig, även om formuleringarna ibland är lite skrattretande.

Naturen har genom en omåttligt påfallande utveckling av mannens genitalier påtvingat honom ett bakslag, ett brännmärke utan dess like.

Ty han är gräsligt beskaffad och bär sitt slams-flams-aktiga könstecken där framme likt en brottsling.

Men vare sig man roas eller oroas av sådana påståenden så har hon en hel del vettigt att säga, hon kräver bland annat att kvinnor ska vara representerade i samhället.

Alla församlingar och representationer från stad och land måste kunna uppvisa en skälig andel kvinnor.

Ett inte orimligt krav kan tyckas, men fortfarande inte uppfyllt såhär nittionio år senare.

Att hon tycker att städer ska delas upp i en manlig och en kvinnlig del är väl något märkligare. Dessutom tycks hon ha varit för ett avskaffande av hela människosläktet. En troligtvis utmärkt – men svårgenomförd idé.

Boken är också delvis ett angrepp på Nietzsche, som hon först hade varit vän med (säkert inte det lättaste) och sedan blev otroligt ovän med (troligtvis inte så svårt). Att berätta hela den historien har jag inte utrymme till, men bokens andra del Promenad med störningar är en utmärkt essä av Peter Handberg som förklarar och tydliggör det mesta i det sammanhanget.

Jag gillade den här boken, man får mycket att fundera på, en del är riktigt kul och hela historien samtidigt djupt tragisk. Jag rekommenderar absolut en genomläsning och plats i bokhyllan.

P.S. Om du är en vit, privilegierad medelålders man och känner dig ilsken och oroad av dessa pessimistiska kardinalsatser kan det säkert bero på att:

 Mannen är det stökigaste och mest grälsjuka subjektet i hela naturen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan
• Noooooo fuuuuuture
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Mellan Zarathustra och psyket
• Skål för jämställdheten!

I Historietter samsas humor, melankoli, tragik och en flört med en annan författare. Tommy Olofsson skriver i förordet till samlingen om forskningen kring Hjalmar Söderbergs ”minatyrprosa”. Där står det bland annat intressant om Anders Palms studier av likheterna och intertexterna mellan Hjalmar Söderbergs novell Pälsen och Henrik Ibsens pjäs Et Dukkehjem. Likheterna är slående men olikheterna är stora. I Ibsens pjäs är det kvinnan, Nora, som slår sig fri från det liv hon inte trivs med och lämnar sin man advokat Helmer och sina barn, stödd av familjens vän doktor Rank. Ibsens pjäs är skriven utifrån Noras perspektiv. Söderbergs novell är istället skriven utifrån mannens perspektiv. I Pälsen är det dessutom omkastade roller. Där är kvinnan gift med läkaren som här kallas Henck (enligt Anders Palm en sammanslagning av namnen Helmer och Rank), och bedrar honom med vännen, häradshövding Richardt. Att analysera intertexter och motiv ytterligare är spännande, men ett annat projekt.

I samlingen finns det noveller att läsa för deras moraliska och existentiella betänkligheters skull och noveller att uppskatta enbart för det estetiska hantverket. Han skrev vackert Hjalmar Söderberg. Min favorit i sammanhanget är Tuschritningen, som sammanfattar värdet av det estetiska. Berättelsen handlar om en man som visar upp en tuschteckning för en kvinna som jobbar i en tobaksbutik. Hon vrider och vänder på den för att få reda på vad den betyder och blir arg när han inte svarar på frågan och tror att han därmed förlöjligar henne som inte har någon utbildning. Men det är det fina med konst att den kan njutas av alla oavsett utbildning, den kan betyda allt och den kan betyda absolut ingenting.

Jag tycker om Hjalmar Söderbergs Historietter, men samlingen rekommenderas främst till den vana läsaren av Hjalmar Söderberg. Börja med hans romaner, de är bättre.

Historietter är nummer tre i en svit sekelskiftesklassiker som ges ut av Under förlag. Heder till dem att det inte blev en Strindberg.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Att göra sig av med en kvinna
• Fantasilöse Söderberg
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Tjusigt om livet

Sara Lövestams romanbygge med Tillbaka till henne är en stor berättelse som inte bara innehåller två utmärkta historier, vilka återges i varannat-kapitel-formatet, utan ger också läsaren en stunds eftertanke kring vårt moderna, demokratiska Sverige. Visst, det är knappast någon nyhet att vårt land inte alltid har varit demokratiskt eller haft en levnadsstandard som tillhört de främsta i världen. Men när det som i den svenska moderna historien inte funnits några revolutioner eller andra milstolpar av det slaget, har förändringen från det gamla till det mer moderna skett i etapper. Etapper som drivits fram till stor del av anonyma medborgare. Och en sådan är utan tvekan Signe, för även om hon är en fiktiv person, helt och hållet skapad av författaren, så är det just sådana som hon som med små steg målmedvetet arbetat för en förändring. Resultaten av dessa förändringar tar vi idag för självklara (och bör så göra), men de är inte desto mindre resultatet av enträget arbete i mer eller mindre stark motvind, mot rådande normer och ideal.

Här gäller det den kvinnliga rösträtten, men samma regel gäller den övriga demokratiseringen eller för den delen grunden till det nuvarande välfärdssystemet. Allt detta kan man givetvis läsa om i rent historiska romaner, men Lövestams uppdelning i nu och då underlättar reflektionen på ett lika enkelt som effektivt sätt. Samtidigt skall man givetvis inte stirra sig blind på nu- och dåtänkandet, att vi nu lever i den perfekta av världar. Även om utvecklingen under de senaste hundra åren har tagit milsvida kliv så är det väl inte orimligt att tänka sig att en 2100-talets Sara Lövestam kommer att skriva något liknande, där vår moderna och upplysta tid istället presenteras som rena medeltiden med fattigdom, orättvisor och vemod.

I romanen är kampen något som skedde då, medan den lyser helt med sin frånvaro i den nutida delen. Hanna är nämligen knappast någon kämpe av det världsförbättrande slaget. Hennes kamp går istället ut på att uthärda sitt otillfredsställande liv, som kretsar kring ett meningslöst arbete på arbetsförmedlingen (ett perfekt val av arbete för att påvisa någon slags nutida inställning där arbete bara är en försörjningskrok och inte ett kall för att skapa ett bättre samhälle), ett samboliv med en icke uppskattande pojkvän och en bakgrund från en lite finare familj där modern gärna påpekar det hon anser vara Hannas fel och brister. Hennes metod att hantera livet är att ha en rakt igenom cynisk hållning och konsumera stora mängder kalorier i form av choklad och läsk. I skarp kontrast står den näst intill änglalika Signe. Folkskoleläraren, som efter att uppmärksammat orättvisorna mellan könen i och med löneskillnaden för manliga och kvinnliga lärare, engagerar sig i den kvinnliga rösträttsfrågan och därigenom får sitt kall, och för den delen tillgång till en värld utanför det lantliga och inskränkta Tierp.

De är två helt olika personer men båda lysande gestaltade av Lövestam vars språkliga ton skiftar, och därigenom levandegör en tillvaro av strumpstoppning i en illa upplyst stuga i det ena kapitlet med samma skärpa som ironiska sms-konversationer i det andra. Båda historierna sjuder av berättarlust och det gamla ordspråket om grannens grönare gräs dyker ständigt upp: när man är i den ena historien läser man nämligen snabbt vidare, inte bara för att se vad som sker där utan också för att få komma fram till nästa kapitel och se hur den andra historien utvecklas. 580 sidor går därför väldigt fort, med ett tempo som även ökar i slutet då länkarna mellan historierna blir klarare och öppnas upp mer och mer.

Tillbaka till henne har därmed dubbelfunktionen av att vara både en träffsäker nutidsskildring och en relevant historielektion, men utan att ha samma kvalitetsbrister som schampo-och-balsam-i-ett-flaskan.

Similar Posts:

• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rösträtt, nej tack!
• ”Vi behöver henne”
• Bilden av en garderob
• Kontorist – javisst

Den sociala delen av romanen kretsar kring morbror Larssons slaganfall och död. Morbror Larsson är styvmoderns riktiga far och hon var inte hans enda utomäktenskapliga barn. Det alla nu går och väntar på är arvet, morbror Larsson var riktigt rik.

På inrådan av morbror Larsson slutar den 17-årige Helge skolan och börjar som oavlönad volontärarbetare på L.G. Görlitz importfirma. Där sitter han i kassan och ser herrarna och damerna gå förbi på Skeppsbron. Bilderna, blicken och flödet är fantastiskt.

Helge satt en stund vid pulpeten. Under markisfållen såg han fötterna på de trottoarpasserande. Det var mest brådskande fötter och mest herrfötter. Ibland var det blott skuggor, och på bestämda mellantider ringde hårt spårvagnsklockor. En gång föll ett paket och genast dök en hand efter det. En ciggarstump slängdes och blev liggande med en liten rökspiral i solstrimman. En svart pudel mötte en vit- och brunfläckig fågelhund; de vädrade varann samtidigt under svansarna och sprang genast åt skilda håll.

Nog vill han också ut och det är under den sommaren i kassan som hans drömmar om en bättre tillvaro föds. Drömlandet – det är landet på andra sidan Atlanten, det stora Amerika som den unge Helge trånar efter när han inte ser någon vidare framtid för sig i Stockholm.

I förordet av Alexandra Borg läser jag mig till att Henning Berger var en av de centrala författarna under förra sekelskiftet och en av Sverige största författare under 1910-talet. Nu är han så gott som bortglömd till förmån för Hjalmar Söderberg och Bo Bergman i samma författargenerationer. Synd, men alla blir ju tyvärr inte klassiker. Kul är det då att Under förlag lyfter fram Drömlandet som är Henning Bergers stora genombrottsroman från 1909.

De största behållningarna är de fantastiska stadsbilder Henning Berger målar upp. Det är där sekelskiftets stockholmsromaner utspelar sig. Den som gillar August Strindbergs Röda rummet för den otroliga öppningsscenen på Mosebacke skulle älska Drömlandet. Det är som att läsa en tavla, texten är så rik på bilder och panoraman. Jag märker att jag läser för fort och får sänka tempot till samma takt som den unge Helges promenader genom staden. Promenader som kommenterar stadens utveckling, och då skulle man nästan kunna tro att romanen var skriven idag. Henning Bergers berättarteknik bygger på att miljöbeskrivningarna vävs samman med romankaraktärernas sinnesstämning och han har anklagats för att skriva för sceniskt, vilket jag inte tycker att man kan. Dåtidens Stockholm målas upp för mina ögon när jag läser och jag lovar att det är en vacker syn.

Ett av de mest framstående avsnitten beskriver en hägring som får hela staden att stanna till. Bilden sträcker sig över flera sidor och kan därför inte återges här. Hägringen är symbolen för drömmar och tyvärr spruckna illusioner som Drömlandet rymmer.

Nyutgåvan har ett moderniserat språk och bygger i sin tur på en utgåva från 1927 där språket redan hade moderniserats något. Jag är lite kluven till det. Jag gillar när texter får vara som de är. Då får man också uppleva kulturkrockar som den här: ”Hilda släpade sig flickaktigt längs ledstången”, fast nej förlåt. Så pratar vi tydligen idag också om Språkrådet får säga sitt.

Jag tycker så mycket om den här romanen. Så här skriver vi inte längre för vi lyfter inte blicken när vi väl går ovan jord istället för åker i tunnelbanan. Hur vore det om vi gjorde det ibland? Om vi helt enkelt lyfte blicken men fortfarande hade romanen i famnen?

Similar Posts:

• Djupt gripande om livsval
• Fina sekelskiftesnoveller
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Att göra någon till sin

Reflexer är egentligen inte så mycket en roman om att vara transvestit i början av 1900-talet, som den är en bok som snirklar kring ämnet och genom att inte beröra det, förstärker det. Förordet av Tiina Rosenberg är bra och sätter handlingen i ett intressant tidsperspektiv, men jag skulle rekommendera läsaren att vänta med det till efteråt, då det innehåller för många spoilers i mitt tycke.

Att läsa prosa från förra seklets början är trögt och ovant för mig. Detta i kombination med att boken inte bara handlar om Walter och Ragna, som kommer att bli hans hustru, utan har ett helt galleri med karaktärer som jag till en början glatt blandar ihop och irriterar mig på. Rangordningen mellan man och kvinna. Att boken kretsar mycket kring ekonomiska bekymmer och det äktenskapliga arrangemanget som sådant. Det är mycket som gör mig hätsk och trött. Men som också, givetvis, sätter spotlight mot det ämne boken berör. Familjelivet och den icke ifrågasatta heterosexualiteten är en stark norm idag, tänk dig då vad den var 1901. Dessutom visar dessa bihandlingar att inget liv är okomplicerat. Alla par har sina problem, alla lever vi med hemligheter.

Tiina Rosenberg benämner romanen som en ”fullfjädrad komma ut-berättelse tillkommen före genren uppfunnits”. En komma ut-berättelse klassificeras genom att den dramaturgiskt byggs upp kring ett tidigt upplevt ”genustrubbel”. Något har inträffat som påverkat karaktären, en hemlighet som genom berättelsen skaver och visar sig genom att karaktären tycks ”ofärdig”. Detta förmedlar en osäkerhet till omgivningen. Slutligen kommer ”bekännelsen”, som får karaktären ut ur ”garderoben”, som man brukar kalla det stadie av förnekelse inför omvärlden som karaktären befunnit sig i fram till bekännelsen.

Det är falsk marknadsföring av boken att säga att detta är de skeenden man som läsare ska vänta sig se porträtterade. Som Maria Andersson skriver om i efterordet, så var tiden egentligen inte alls mogen för denna typ av berättelser. Amanda Kerfstedt var en känd och omtyckt författarinna som visserligen ofta skrev om kvinnans rättigheter, och alltså hade intresse i kampen för de svaga. Men boken möttes ändå av förvåning. På sina håll kallade recensenter det för ”groteskt fantasteri” att skriva om en man i kvinnokläder. På andra håll rekommenderades boken som familjeläsning, en mysterieberättelse eller rent av en studie i psykologi.

Trögheten i mitt läsande kommer sig förstås också av den annorlunda berättartradition som fanns vid sekelskiftet jämfört med nu. Ett långsamt berättande där författaren tar sig tid att komma med utsvävningar. I många repliker flimrar sanningar om livet förbi som gör mig nästintill tårögd. Stundtals är det moraliskt och nästintill uppläxande i tonen, men man får inte glömma att det var en tid av gudstro och starkt kyrkligt styre i Sverige. Kanske har vi idag för snabbt förkastat förmågan att vara ”sedelärande”? Lillgammalt och irriterande, men när jag väl vant mig vid tonen kan jag även uppskatta det.

Det upplyftande med boken är att den inte fördömer. Walter är ingen underlig biroll, som det skrattas bakom ryggen åt (som fortfarande förekom i filmvärlden långt in på 90-talet, både när det gällde transvestiter och homosexuella). Han är en respekterad ämbetsman, och det är först på slutet som hans timma om dagen blir ett problem för omgivningen. Och även efter själva avslöjandet finns det förmildrande omständigheter. Författarinnan är på Walters sida. Om än inte klimatet var lika tillåtande som idag, då storstjärnor som Eddy Izzard når berömmelse, finns det i denna roman en gnutta hopp inför framtiden.

Och det är förstås det som gör den läsvärd, trots vissa problem med att ta sig in i den. Sexuella avvikelser, liksom svarta människor under slavtiden, nådde inte respekt och upprättelse självmant. Det krävs människor som skriver om det okända och gör det till en del av vår tid. Amanda Kerfstedt var en av dessa människor.

Slutligen vill jag ge lite plus i kanten för det fina omslaget. Den nedre delen av ett sammanbitet ansikte, läpparna med den feminina amorbågen. Ordet ”reflexer” som speglar sig i sig själv. Ett intrikat spindelnät i ceriserosa som oroväckande sprider sig med sitt fäste över halsen, som en stor inflammation som förhindrar allt tal, håller den stora hemligheten på plats innanför det putsade skalet. Rosenlarv förlag är ett feministiskt förlag som jobbar på att ge ut bortglömda kvinnliga författare ur historien. Jag hoppas gladeligen på att få recensera något från dem även till våren…

Similar Posts:

• En dubbelhistoria med perspektiv
• Djupt gripande om livsval
• Underbar Stockholmsskildring
• Småmysigt om punkliv i London
• Distanserad kärlek