dagensbok.com » Sångtext

Joakim Thåström "Texter"

Klas Rönnbäck — Wed, 09 Oct 2019 22:00:40 +0000

Joakim Thåström behöver kanske ingen längre introduktion? Med upptakt i Ebba Grön, via Imperiet till att ge ut musik som soloartist under flera decennier är han utan tvekan seglivad som artist.

För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg Publishing sig an samma koncept, men kan då inkludera alla låttexter skrivna fram till 2017. Konceptet är alltså enkelt, om än inte så innovativt: låttexter och bilder. Inramningen är förvisso lite annorlunda: båda ackompanjerades av en rad bilder från Thåströms karriär, men medan TXTR hade lite mer vild layout så ger den här bokens renare formgivning mig associationer till klassiska diktböcker. Båda varianterna har utan tvekan sin charm – men jag finner (kanske till min överraskning) att den här bokens formgivning faktiskt tilltalar mig, just för att orden, texternas innehåll, då verkligen får lov att ta upp all plats. Och jag inbillar mig att den som aldrig tagit till sig Thåströms musik faktiskt skulle kunna hitta texter att uppskatta i den här boken, kanske just av den anledningen.

Tio år till av låttexter, alltså. Många av dem är i mitt tycke de bästa låtar som Thåström någonsin gjort, och det efter att han redan har producerat en imponerande mängd starka texter under tre decennier. Någonstans omkring 50-årsåldern så träder körkarlen in i Thåströms texter på ett helt annat sätt än tidigare (och, jo, jag minns tolkningen av Bellmans epistel 81). Samtidigt också ett stråk av – vågar jag skriva det? – nostalgi … Det gör att texterna iallafall berörde mig på ett djup som få andra har lyckats med.

Vi arbetar oss i den här boken baklänges kronologiskt: den öppnar med en äldre Thåströms betraktelser över bluesen i Malmö och avslutar med ungdomens arga Thåström som skriver om ordningsvakter och profithunger.

Den här boken är en fin summering av ett långt artistliv. Jag hoppas att den inte innebär ett avslut.

Bob Dylan "Man gave names to all the animals"

Ella Andrén — Fri, 09 Dec 2016 23:00:49 +0000

Bob Dylan som barnboksgenre? Nej, jag hade kanske inte riktigt väntat mig det, men uppenbarligen är det en grej. Bara till salu i svenska nätbokhandlar för tillfället hittar jag en hel bunt av den nyblivne litteraturpristagarens sångtexter omgjorda till bilderböcker: Blowin’ in the wind, If not for you, If dogs run free och så denna, Man gave names to all the animals.

Uppriktigt sagt är Man gave namnes to all the animals den billigaste, och, tja, djur är väl alltid roligt, liksom? Den ser också något mindre sockersöt ut än de andra omnämnda och även om jag ju fattar att jag ger mig ut på lite osäker is med hela den här genren så har jag ändå svårt att föreställa mig en Dylan i format liknande ett gulligt vykort man skickar till någon som är förkyld.

Låten ”Man gave names to all the animals” har jag inte direkt någon relation till. Den gavs först ut på skiva 1979, på Slow train coming, mest känd för ingångsspåret ”Gotta serve somebody” (”it may be the devil or it may be the lord, but you’re gonna have to serve somebody”). Den här nyfrälsta, lättlyssnade och köromgivne Dylan är inte riktigt “min” Dylan – vi har nog alla vår lite egna variant, och det lånar han sig ju så bra till – det har alltid framstått för mig som en ganska pretentiös och humorlös period i hans mångskiftande karriär.

Därför blir jag lite överraskad av den här sidan av skivan och perioden, en reggae-inspirerad, lustig liten historia som faktiskt till stora delar framstår som just barnvänlig. Till stora delar, men kanske inte helt.

Temat är förstås bibliskt, från skapelseberättelsen. Det är visserligen inte uttalat, och även från en sekulär ståndpunkt måste man ju hålla med om att människan gav namn åt djuren (huruvida djuren också har namn på oss är en fantasieggande fråga). Varken Bibeln eller historieskrivningen har kanske för all del påstått att det var just så här det gick till, exempelvis när kon fick sitt namn:

He saw an animal up on a hill
Chewing up so much grass until she was filled.
He saw milk comin’ out but he didn’t know how.
“Ah, think I’ll call it a COW”.

Vi kan nog alla enas om att det knappast var för den här texten Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Den är en enkel och förglömlig men ganska charmig historia. Det vill säga, ända fram till det bibliskt onda djur som kommer slingrande i gräset och vars namn texten abrupt avslutar utan att nämna. Visserligen kan ju barnet få fylla i namnet på djuret självt, men den olycksbådande stämningen kring det känns lite underlig att lära ut.

Där sången tar slut går dock boken loss: på sista sidan finns hela tre spalter med djurnamn att para ihop med Jim Arnoskys bilder. Leta och peka! Kanske kan det vara roligt, för rätt barn, men själv är jag rätt måttligt imponerad av Arnoskys gestaltning och koncept. De visserligen färgglada uppslagen kryllar av djur, men känns ändå ganska platta och själlösa. Och kryllar, ja, om jag avslöjar att slutsidan utlovar över hela 170 djur att leta efter i en inlaga på blygsamma 32 sidor – på många uppslag ser de olika djurarterna hopträngda ut som matvarorna i ett kylskåp.

För någon som genom åren lånat så friskt (och konstruktivt) som Bob Dylan skulle det förstås verka snålt att inte i sin tur låta folk arbeta vidare med hans texter, och tja, denna medelmåttiga bilderbok fick mig ändå att upptäcka en sida av Dylan som jag tidigare hade dålig koll på. Jag visste att han kunde vara rolig, men inte att han kunde vara det på det här lite knasiga lekfarbrorsättet (okej, en lite creepy domedagslekfarbror kanske, men ändå; charmig). Att tänka sig bildsatta Dylan-baserade berättelser skulle säkert kunna bli hur coolt som helst. Vi verkar bara inte riktigt vara där än.

Tomas Andersson Wij "Gå rakt fram och över husen"

Tomas Eklund — Mon, 08 Dec 2014 23:00:10 +0000

Hösten 2014 ger två svenska singer-songwriters med journalistbakgrund ut sångtexter i bokform: Tomas Andersson Wij och Annika Norlin. Jag vet inte om det är en tillfällighet eller säger något om det faktum att musik inte längre på samma sätt som tidigare förpackas som skivkonvolut och medföljande texthäften.

Om man söker på nätet efter sångtexter så är det troligt att man hamnar på mer eller mindre dubiösa sajter där de uppladdade texterna ofta är både felhörda och felstavade. Ingen artistisk kontroll med andra ord.

När jag växte upp så hade de tyska poptidningar som man fick hålla till godo med (det fanns nästan inga svenska sådana) ofta hela avdelningar med texter till de då aktuella pophitsen. Vad meningen var med detta hade jag aldrig riktigt kläm på. Det är en fråga som jag också ställer jag mig inför utgivningen av Tomas Andersson Wijs (och för all del Annika Norlins) sångtextböcker.

Är det för att tillhandahålla den rätta versionen till fansen och ha artistisk kontroll över sina ord eller är det en pretention att texterna ska klara sig på egen hand – utan musik? Inga ackord är utskrivna så böckerna är till föga hjälp för hemmatrubaduren.

Gå rakt fram och över husen är hur som helst en läckert formgiven samling som går bra ner i rockfickan och innehåller 78 av Tomas Andersson Wijs texter. De spänner över femton års skivutgivning. De flesta av låtarna har han sjungit in själv men några är skrivna för andra artister som Freddie Wadling och Bo Kaspers orkester.

Det är med en stor dos melankoli som Andersson Wij skriver. Diktjagen blickar ofta tillbaka på en barndom när allt fortfarande uppfattades som möjligt. Det är en längtan efter en förlorad känsla av mening och sammanhang. Det personliga dilemmat speglas i samhällsutvecklingen och förhållandet mellan naturen, landsbygden och staden. Det är ett förlorat land i dubbel mening som texterna handlar om: Sverige och barndomslandet.

En text som Blues från Sverige är emblematisk.

Jag har ett rum på Statt i Hudiksvall
jag hålls vaken av ett Delsboband
som spelar Desolation Row
Jag har stått i baren och lyssnat
på en man som förlorat
sin familj och jobbet på firman
Han lovar att hämnas

I Hudiksvall träffar diktjaget på stans prinsessa som ”återvänt från Bologna” och gärna vill gifta sig till sommaren innan vi förflyttas till Malmö där ”Jenny limmar på webbdesignern som var popstjärna 92” och ”en trist journalist spelar skivor från sin bästa tid” för att till sist hamna i Stockholm där berättaren:

Tar en taxi från Söder vid tolv
förbi ett tomt Café Opera
Här är man kung eller en jävla sopa
Och till och med din morsa vet vilket

Det är en text som Andersson Wij skrev 2004, tjugo år efter att Ted Ström gjorde en liknande rundresa i Vintersaga. Det är fortfarande långt mellan människorna och drömmarna är lika bottenfrusna uti monarkin som de var då. Kanske handlar känslan av ett förlorat land mer om personlig förlust än att Sverige i sig var så mycket bättre förr?

Tillsammans bildar texterna i Gå rakt fram och över husen en mer eller mindre sammanhängande berättelse som börjar någonstans på sjuttiotalet och sträcker sig fram till nutiden. Det är en stillsam och existentiell berättelse där det snarare är sinnesintrycken och metaforerna än de stora dramatiska händelserna som vi hänger upp våra minnen på.

Om inte annat så ger den här textsamlingen en bekräftelse på att Tomas Andersson Wij tillhör de finaste svenska rockpoeterna som med sällsynt konsekvens mejslar ut sitt textlandskap.

I en förort till livet sväljs natten
och anden lämnar flaskan
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är uppe i natt
och skriver Blues från Sverige

Pussy Riot "Pussy Riot! A punk prayer for freedom"

Ella Andrén — Wed, 31 Jul 2013 22:00:17 +0000

I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken, innan väktare släpar ut dem från kyrkorummet igen. Det tar ungefär fyrtio sekunder.

Straffet: två års fängelse för ”huliganism”. Det egentliga brottet är kanske snarare hädelse, men det kan man ju inte fällas för i en modern domstol (en sanning med modifikation, får medges). Det förklarar varför det kan kännas klurigt att orientera sig bland dokumenten kring rättegången mot Pussy Riot-medlemmarna Maria Aljochina, Nadezjda Tolokonnikova och Jekaterina Samutsevitj (eller Masha, Nadja och Katja, som de genomgående kallas här): de, deras advokater och åklagare verkar knappt själva veta vad de är anklagade för. Bara att de i allra högsta grad anses skyldiga.

I Pussy Riot! A punk prayer for freedom har det amerikanska förlaget Feminist Press samlat texter av och om Pussy Riot – sångtexter, dikter, rättegångspläderingar, öppna brev och brev med ögonblicksbilder från fängelsetillvaron. Dessutom finns hälsningar till stöd från musiker, konstnärer, författare och aktivister som Yoko Ono, Johanna Fateman och JD Samson i Le Tigre, Eileen Myles, Justin Vivian Bond och Karen Finley.

”Stöd”-böcker är något av en egen genre, men jag tycker sällan att den utnyttjar sina möjligheter fullt ut. Genom att köpa Pussy Riot! A punk prayer for freedom kan man vara med och bidra till de fängslade aktivisternas rättegångskostnader, och det är naturligtvis bra. Det är ännu bättre om man dessutom kan få och kanske sprida vidare en djupare förståelse för vad som egentligen pågår i vårt stora grannland i öster.

Härom året läste jag samlingen texter av Dawit Isaak, där en hel bunt stora svenska förlag gått samman om publiceringen. Trots resurserna tog man just dåligt vara på möjligheten att sätta in texterna i sitt sammanhang, både mer direkt och allmänt kring situationen i Eritrea. Det tycker jag är oerhört synd. De här böckerna ska väl ändå fylla någon större funktion än att samla in pengar (och utgöra accessoarer i något sorts klädsamt PK-engagemang)?

Med Pussy Riot! A punk prayer for freedom är det visserligen inte fullt så illa, men det beror ju också på att jag som läsare har åtminstone lite bättre grepp om det politiska läget i Ryssland än i Eritrea. Somliga av texterna har också ett slags noter, men det hade varit välbehövligt med ett längre och mer informativt förord. Dessutom känns det lite tveksamt att de mestadels ryska texterna inte översatts direkt utan tagit omvägen via engelska.

Av texterna fastnar jag nog ändå mest för de mycket fragmentariska utdragen från rättegångens vittnesförhör. De är inte tillräckligt omfattande för att man ska kunna göra sig någon verklig bild av vad som händer, men de är ändå talande, på ett skruvat, klart kafkaeskt vis:

[Vittnet:] De hade ljusa klänningar med bara axlar. Och de hade olikfärgade hattar också. Och de hade tights i olika färger! Detta var helgerån och kätteri. Jag kände mig djupt kränkt. Detta var en skymf mot min tro och mina ideal. De besudlade min person och mitt sätt att leva. Det gör fortfarande ont.
Försvarsadvokaten: Tog du någonsin kontakt med en psykiater eller psykolog för att få hjälp med dina problem?
Vittnet: Jag är troende ortodox. Den läkande energin hos Den Helige Ande är oerhört mycket starkare än den hos en psykolog.
Försvarsadvokaten: Lindrade då Den Helige Andes läkande energi ditt lidande?
Domaren: Frågan ogillas.

Vittnet: Människor som är besatta kan uppvisa en rad olika beteenden. Vissa skriker, andra dunkar huvudet mot golvet och en del hoppar på stället.
Försvarsadvokaten: Händer det att de dansar?
Vittnet: Nja, nej.
Domaren: Sluta fråga ut honom om de som är besatta. Tsyganjuk har inte de medicinska kvalifikationer som krävs för att ställa en diagnos.

Nadja: Upplever du ordet feminist som kränkande?
Vittnet: Ja, det gör jag. För mig som troende ortodox är det en förolämpning. Det är direkt oanständigt att säga så.
Nadja: Vet du vad ordet feminist betyder?
Domaren: Frågan ogillas.

Jag kommer att tänka på en liknelse Hans Ingvar Roth kör med i sin bok Är religion en mänsklig rättighet?: om vi tänker oss offentligheten som ett torg, så måste den som vill vara med mitt på torget och hävda sin religiösa uppfattning också vara beredd på att den kan komma att kritiskt granskas. När den rysk-ortodoxa kyrkans ledare, patriark Kirill, ställer hela sin kyrkas tyngd bakom Vladimir Putin – vilket är vad Pussy Riot-manifestationen ytterst protesterade emot – borde han, enligt Roths torgidé, också vara beredd på att ta debatten med dem som inte ställer upp på den tolkningen. Att de ryska ledarna inte är öppna för någon sådan diskussion visas med all önskvärd tydlighet i de här dokumenten.

Carl Jonas Love Almqvist "Drömbilder"

Richard Pleijel — Thu, 04 Apr 2013 22:00:21 +0000

Carl Jonas Love Almqvist är väl tyvärr en av de där äldre klassikerna som sakta men säkert håller på att förpassas till historiens skräpkammare. Snart kommer han förmodligen att vara en död klassiker, i gott sällskap med samtide Atterbom. För vem läser nu för tiden Atterboms Lycksalighetens ö, eller Almqvists Det går an eller Drottningens juvelsmycke? ”Två ting äro vita – oskuld och arsenik!” – visst klingar det bekant för några av oss, men vilka av oss vet egentligen vem upphovsmannen var? Och några av oss har säkert lyssnat med Maria när hon utbrustit sitt ”Herre Gud, vad det är vackert, att höra toner av en salig ängels mun!” Men mycket mer bevänt än så är det väl i sanningens namn inte med intresset för C J L Almvist.

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.

Garanterad julstämning

Sofia Luthman — Wed, 23 Dec 2009 23:00:42 +0000

Så har då äntligen dopparedagen kommit. Klapparna ligger inslagna under den gröna och granna granen. Köket fylls av underbara dofter. Sticker man ut näsan utanför dörren möts man av ”Hej, mitt vinterland”. Vad kan då passa bättre än dans kring julgranen? Den här illustrerade barnboken innehåller inte bara texterna till 16 av våra käraste julsånger – utan även dansinstruktioner till de samma. Dessutom ingår det en CD med alla låtarna och lättbegripliga instruktioner från lekledaren Ylva Hellén.

Urvalet av låtar bjuder inte på någon större överraskning. Det börjar med långdans till ”Nu är det jul igen” och avslutas traditionsenligt med ”Raketen”. Däremellan har vi bland annat dansat ringdans till ”Nu har vi ljus” och schottis till ”Mössens julafton”. Inga konstigheter där, alltså. Att dansa zorba till ”Midnatt råder” var däremot en nyhet för mig, något som bjöd på många skratt. Urvalet är bra, men jag saknar ”Tre små pepparkaksgubbar” och ”Prästens lilla kråka”. Givetvis förstår jag att man måste begränsa antalet låtar, men då hade man kanske kunnat offra någon av de låtar som även är tradition på midsommarafton, till exempel ”Så går vi runt om ett enerissnår” eller ”Sju vackra flickor i en ring”?

Gun Jacobsons illustrationer är fina och jag kan tänka mig att många barn skulle tycka om dem. Förutom de barn som är rädda för Jultomten. Boken innehåller nämligen inte färre än 124 tomtar inklusive omslaget.

Karl-Erik och Kerstin Johanssons dansinstruktioner är bra och lätta att förstå. Ungefär hälften av låtarna kommer från ”Lilla kotten sjunger julvisor” utgiven på Gammafon 2005. Där medverkar flera kända namn, som till exempel Eva Röse, Arne Weise och Helen Sjöholm. ”Ritsch ratsch filibom bom bom” är insjungen av Askebyskolans barnkör på ”Min skattkammare 5″ (Gammafon 2000). Resten av låtarna är nyinspelningar, med sång av Ziggy, Zaggy och Cayenne. Av dessa är låtarna från ”Lilla kotten sjunger julvisor” klart bäst. Ylva Hellén sköter sig med den äran och det låter som om de hade väldigt roligt när de spelade in skivan. Man hör de dansande barnens skratt i bakgrunden. Det som hade kunnat göra skivan ännu bättre är om man även hade fått låtarna utan instruktioner.

Det är svårt att hitta negativa saker att säga om den här lilla kulturarvsskatten. Eftersom boken saknar sidnumrering skulle jag ha önskat att låtarna var numrerade även i inlagan. Det hade gjort det enklare att hitta rätt låt om man inte vill dansa dem i turordning. Men det känns som en petitess i sammanhanget. Nej, den här boken borde finnas i varje hem där man firar jul. Så upp och hoppa, bjud upp farmor och lillebror.
Dansa och ha kul för nu är det jul!

Hasse Alfredson och Tage Danielsson "Svenska Ord i toner"

Ella Andrén — Fri, 01 Feb 2008 23:00:00 +0000

”Nu ska ni inte inbilla er att ni har fått tag på en fullständig utgåva av våra sångtexter genom åren. Ånej! Inte till det priset!” Så börjar Hasse och Tage sin inledning till sångsamlingen Svenska Ord i toner och det är ju ett ganska rimligt påpekande. Den bok har ännu inte givits ut som samlar allt man kan tänkas vilja ha av Hasse och Tages produktion och Svenska Ord i toner är ett ganska gott försök.

Här finns en rad av de allra mest kända och älskade (nog är det svårt att låta bli att blomma ut i plattityder ibland) Hasse och Tage-sångerna, samlade kronologiskt revy för revy samt i kapitlen ”Vår rikhaltiga radio- och tv-produktion” respektive ”Vår rikhaltiga filmproduktion”. Ett och annat trevligt fotografi har slunkit med och Per Åhlin ritar, i god Svenska Ord-tradition, de för karikatyrer så lämpade herrarna Alfredson och Danielsson i full revyflärd.

”Var blev ni av [ljuva drömmar om en rimligare jord]?” finns förstås med, liksom ”Sov, lilla Totte”, "Ett glas öl", ”Kärlek har ändrat karaktär” och ”Va’ i helvete har dom för sig i banken efter 3?”. Ett lika gott exempel på herrarnas svårslagna blick för det vardagsmänskliga finns i en av mina personliga favoriter, ”Rågsved”, om det trivialt bekväma livet i ett modernt förortsområdet, i opposition mot det storvulet romantiska i schlagers och röda stugor.

En sång om
Rågsved. Åtta trappor. Fyra rum. Två barn. En man. Och jag.
En sån sång är väl inget att ha…?
Men medge att en köksfläkt över spisen är bra!

Här finns en drift med vardagsverkligheten som är så pricksäker och samtidigt så ytterst ömsint och sympatisk att jag inte kan komma på någon som slår Hasse och Tage i sådan satirisk värme.

Men om det nu beror på upphovsrättsliga och ersättningsmässiga aspekter eller helt enkelt på författarnas inneboende känsla för rättvisa, så är exempelvis den tidiga men mindre kända revyn Doktor Kotte slår till, där Hasse och Tage stod även för musiken, minst lika välrepresenterad som mer hyllade storheter som 88-öresrevyn och de olika hundarna.

Själv saknar jag till exempel ”Blodvisan”, MRA-sången, ”Inte mod” och ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” (för övrigt en inte obetydlig vardagsfilosofisk poäng). Däremot har jag aldrig legat vaken en hel natt och funderat på texten till exempelvis ”Ärbar tango”, ”Skeppet är mörkt” eller ”Du är min tekopp”.

Men sammantaget är förstås Svenska Ord i toner en mycket trivsam och förvånansvärt fräsch samling. Maktens korruption, ideologins kris, miljöförstöring, kärnkraftsavfall, sociala orättvisor och det moderna livet stress och press tycks tyvärr alltid aktuella. Såhär roliga är de däremot sällan.

Joakim Thåström "TXTR"

Klas Rönnbäck — Thu, 08 Nov 2007 23:00:00 +0000

Ungefär så här är det: det fanns inget att göra i den där trista förorten, förutom festerna hos Elton på balkongen och söndagsfyllorna på Skebohov. Så vad skulle man bli när man blev stor?

Den nya tiden kom ju så fort, och han vägrade bli en av dom där, skulle aldrig bli som de andra va. Det fanns ju diskotek förstås å det fanns massor av annan skit, men rock’n’roll va död. Men de började iallafall med konserter, och det va band och det kom folk – för musik byggd på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave. "Häng Gud". "Skjut en snut". "Sno från dom rika". Nej, stopp – det här verkar vara rena jävla anarkin!

Men nu är kaoset disciplin, så i det lyckliga nu, 20hundra7 är det här en levande institution. Men det är som tiden här stått still, det känns som hundra år sen – eller om det var igår.

Hans sånger, från ett hjärta som alltid var rött, kan väl alltid vara vapen för oss. Och ett hjärta har ju alltid rätt, så det här är en bok för den som vill sjunga en sång för Babylon och Bilbao, Rågsved, Vesterbro och St Pauli stad. För nu är det mest städer han behöver, denne Finnmarksbror. Eller kanske drömmer han om att långa tåg ska ta honom långt, långt bort.

Låt det eka i din hjärna: det här är ett måste, från en stjärna. För även om ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce – så sjunger inte heller någon punk/postpunk/rock som Joakim Thåström.

George Perry "The Complete Phantom of the Opera"

Ella Andrén — Wed, 22 Dec 2004 23:00:00 +0000

Julen 2004 kommer filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers succémusikal The Phantom of the Opera. Men det är långt ifrån den första versionen av historien om Operaspökets mystiska existens och tragiska kärlek till den vackra sångerskan Christine. I The Complete Phantom of the Opera får vi följa berättelsen från originalromanen av Gaston Leroux fram till 1980-talets pampiga musikal.

Stor och blank som en påkostad souvenirbroschyr är boken, och full av stora, tjusiga bilder. De från musikalen är ungefär de samma som i de flesta souvenirprogram, något utökat med studiobilder och bakom kulisserna-bilder, men det finns också en mängd fantastiskt roliga bilder från olika filmversioner. Till de absoluta höjdpunkterna hör kostymskisser, scenografimodeller och ett litet fotoreportage om den berömda fantomsminkningen. Här får vi se hur den förste huvudrollsinnehavaren, Michael Crawford, genomgår hela den sminkprocess som inför varje föreställning tar mellan två och tre timmar.

En lång och klumpigt skriven sammanfattning av Lerouxs roman, som utgör grunden för musikalen, hör däremot till kapitlen jag verkligen kunnat undvara. Intressant är istället kapitlet om Gaston Leroux själv och om de olika filmatiseringar romanen gett upphov till. Detsamma gäller kapitlet om Parisoperan, denna fullkomligt bisarra men verkliga byggnad, med sin dramatiska historia, sina skrymslen och vrår, många källare och underjordiska sjö, som inspirerade hela spökhistorien från första början.

I övrigt innehåller boken kapitel om musikalens triumfer och den obligatoriska geniförklaringen av Lloyd Webber. Visst finns här intressanta anekdoter – jag visste till exempel inte att den kvinnliga huvudrollen Christine skrevs direkt för Sarah Brightman, som dessutom var gift med kompositören (hade kunnat levat utan kunskapen också). Till de mer spektakulära hör otvivelaktigt hur musikalen från början – innan Lloyd Webber läst Lerouxs roman – var tänkt att bli en pastischartad historia i samma anda som Rocky Horror Picture Show. Jag har absolut ingenting emot Rocky Horror men en Rocky Phantom? Blotta tanken ger mig plötsligt en ny förståelse för de som rasar mot hädiskhet inom konsten …

Boken slutar med musikalens hela libretto. Att fristående läsa ett musikallibretto är inget jag skulle rekommendera, men eftersom Lloyd Webber och hans librettister är så allmänt snåla med att publicera sina texter, kan det absolut fylla en funktion som något klumpigt texthäfte till en eller annan musikinspelning.

Vad som gör mig en smula fundersam är vilka som egentligen står bakom boken. Förlagets namn är inte på långa vägar lika framträdande som The Really Useful Group, Lloyd Webbers produktionsbolag, och bitvis är det mycket svårt att avgöra om detta är en bok eller en ovanligt tjock reklambroschyr. Med det sagt hade jag mycket trevligt när jag läste den, även om den visst hade kunnat innehålla lite mer substans, gått lite mer på djupet. Komplett skulle jag kanske inte kalla den. Men ganska underhållande.

Bob Dylan "Lyrics"

Csabi Urbán — Tue, 14 Dec 2004 23:00:00 +0000

Mannen som döljer sina rim så väl tack vare de långa böljande meningarna. Här är alla de meningarna, alla låttexter samlade innanför en bokpärm utan musik och jag lever med boken, skriver i på svenska vad svåra ord betyder och fyller i ovanför texten vilka ackord jag skall ta på gitarren om jag vill ge mig på att ge orden ton.

Detta är boken jag skulle vilja ta med till en öde ö. Det vill säga om jag skulle ha en gitarr på öde ön. Annars kanske det skulle bli någon modernistisk diktare. Men med gitarr tveklöst den här tummade pocketen där ackorden till låtarna fyllts i och svåra ord översatts.

Det är sålunda gestaltat att texterna inte klarar sig utan musiken, inte när jag har de flesta melodierna i huvudet och som sagt plitat dit Em, D, Am på Sara.

Men boken innehåller också roliga teckningar av Dylan och så texter som inte har någon musik att tillgå, bland dessa måste den fantastiska ”Last thoughts on Woody Guthrie” som trollbinder mig totalt med sin fulländade rytm och sin passion nämnas.

Annars är det bara njuta av Dylans bildspråk i ”Gates of Eden” t.ex. och hans sociala patos i sånger som ”Only a Hobo” och berättandet i de filmiska texterna som ”Joey” och ”Hurricane”.

Detta är boken jag skulle ta med mig till öde ön och jag skulle inte sörja för jag skulle hitta det jag vill sjunga/läsa, allt är väl sorterat kronologiskt och efter plattorna. Dessutom så finns det ett suveränt register längst bak med första rader och titlar i bokstavsordning.

Så jag kan lugnt, nasalt sjunga texterna upp mot bananerna som jag skulle livnära mig på och mot palmerna ovanför mig och mot stjärnorna på natten blänkande. En av dem är för alltid Bob Dylan.

dagensbok.com » Sångtext

Joakim Thåström "Texter"

Similar Posts:

Bob Dylan "Man gave names to all the animals"

Similar Posts:

Tomas Andersson Wij "Gå rakt fram och över husen"

Similar Posts:

Pussy Riot "Pussy Riot! A punk prayer for freedom"

Similar Posts:

Carl Jonas Love Almqvist "Drömbilder"

Similar Posts:

Garanterad julstämning

Similar Posts:

Hasse Alfredson och Tage Danielsson "Svenska Ord i toner"

Similar Posts:

Joakim Thåström "TXTR"

Similar Posts:

George Perry "The Complete Phantom of the Opera"

Similar Posts:

Bob Dylan "Lyrics"

Similar Posts: