I skolan långt bort i öknen gäller inte samhällets vanliga regler. Här skapas en egen ekonomi, byggd på byteshandel och hot. Högst i kurs står upplysningar om samhället och livet utanför, och viktigast av allt är upplysningar om Assam Lo. Tonårsstjärnan som blivit mördad av sin bror.

Nadine har svårt att bry sig om de sociala reglerna, men lyckas trots det, eller kanske tack vare sin oförmåga att frammana engagemang för det sociala spelet, få två vänner. De driver tillsammans med Nadine runt i öknen, smyger runt om nätterna, pratar (och köpslår) med skattletarna med slagruta. Föreståndarinnan har fullt sjå med att hålla flickorna inne, och männen borta från sin mark. Tillslut ger hon upp, tar med flickorna på utflykter, lär dem hur man ska överleva i det karga.

Världen som Sami Said målar upp är till synes simpel, men förtrollande. Det går verkligen att känna sanden som viner runt den isolerade skolan. Språket är lågmält, precis som Nadine. Det finns ingen brådska, varken i berättelsen eller i hennes liv. Att vara isolerad från förväntningarna på hemmaplan visade sig vara något som passar henne alldeles ypperligt.

<cite>Satansviskningar</cite> är inte en självklar roman, det finns stundtals ingen självklar riktning. Berättelsen driver runt och stannar till här och var på måfå. Ibland händer saker, plötsligt får Nadine åka hem. Träffa familjen, åka på utflykt med sina föräldrar. Plötsligt slutar matleveranserna till skolan komma, vad ska Föreståndarinnan ta sig till. Och varför går det inte att jaga iväg de skattletande männen, har de kommit för att stanna?

För den som uppskattar att bara flyta med är Satansviskningar en utmärkt roman. För den som önskar en tydligare berättelse kanske den inte passar lika bra, tiden går långsamt i öknen.

För min del uppskattar jag långsamheten, jag uppskattar att inte riktigt veta vad som händer i Nadines huvud och vad som är verklighet. Jag uppskattar att med hennes utifrånblick betrakta de andra flickorna som befinner sig i precis samma situation som hon själv. Sami Saids språk är suggestivt och lockande, jag blir sugen på att smyga ut i mörkret och se vad jag hittar bland eldarna.

Similar Posts:

• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Svält och sex
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Avgrunden engagerar inte
• Om Linné-lärjungen Sparrman

Istället tar Sami Said med oss till en värld inspirerad av barndomens Eritrea. Här bor Imani Lillian Mau, en liten flicka vars vardagsliv består en hel del av hunger och törst, av långa och äventyrliga promenader efter vatten och en ständig kamp mot grannens lösgående getter, som äter allt de kommer över.

Låter det brutalt och deppigt? Märkligt nog blir det inte det i Saids och Nordqvists ömsinta händer. Snarare är det drastiskt och humoristiskt, med såväl visuell som språklig känsla för de små detaljerna. Det kan handla om jagberättarens krassa konstateranden och ibland vilda hopp mellan stort och smått. Det handlar om hennes och berättelsens inneboende känsla för rättvisa, och det handlar om ansiktsuttryck och allt det där som pågår strax utanför bildernas centrum.

Med det sagt så är det en tuff värld Imani Lillian Mau lever i. Det är en värld hårt utsatt för klimatet – ”När det inte är torka är det oftast översvämning” – och där inga kranar eller butiker erbjuder någon snabb och lättvunnen lindring mot törsten och hungern.

Inte minst blir de desperata byborna offer för samvetslösa entreprenörer, som mister Osman Zula. När det är torka kränger han ”regnmolnshåvar”, när det är översvämning ”solmagneter”. Och så en dag anklagar han Imani för att ha stulit pengar av honom, men det skulle han ha aktat sig för…

När jag gick i lågstadiet i slutet av 1980-talet skulle man lära sig om barns villkor i världen. Det kan nog ha varit rätt tänkt, tror jag, att barn lätt känner sympati och solidaritet med andra barn, och har lättare att se världen och historien med andra barns ögon. Ändå blev nog alla de där berättelserna om sydamerikanska (?) gatubarn som rotade i sopor och sniffade lim en liten smula svårsmälta.

Kanske är det den typen av erfarenheter som gjort att barnböcker från andra delar av världen är så sällan förekommande? Som gjort att vi helst håller oss till det vardagsnära och det fantastiska?

Det är nog hög tid att komma över den beröringsskräcken nu.

Similar Posts:

• Söt men inte riktigt rätt
• Oändligt berättande i textlös magi
• Bild och rim om existensen
• På spaning i den barndom som flytt
• Magiskt myller

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig

Varför tror du att Noah är så negativ och stänger in sig själv istället för att möta andra?
Han är för bra för den här världen. Han är för svag för den här världen. Det är något fel på honom. Han är ingen riktig person. Han är den enda riktiga personen. Livet har inte besegrat honom än. O.s.v.

I boken drabbas Noah av en identitetskris, något de flesta möter både en och flera gånger i livet. Är det något du har upplevt själv?
Om idenitetskris innebär att det händer något som jag inte har verktyg att handskas med så händer det mig dagligen. Idag till exempel stod jag i kön i mataffären och så trängde sig en person framför mig . Hon bara gick före som det var något självklart. Jag vet inte om det var för att hon inte såg mig eller om det var för att hon ansåg sig vara bättre än mig eller om hon bara hade bråttom. Även om jag visste svaret hade jag nog inte sagt något, men då hade jag åtmistone sluppit oron.

Noah har det svårt i mötet med det svenska samhället. Hur har det varit för dig själv att växa upp i Sverige?
Nohas problem har ganska lite med det svenska samhället att göra. Förmodligen hade han haft det svårare om han bott kvar i Eritrea. Det finns inget speciellt med min uppväxt. Tror heller inte att jag snabbt kan komma på något enhetligt att säga om den.

Nohas tro är regelstyrd och vad jag uppfattar det som inte särskilt Gudscentrerad. Jag tror på en förlåtande och inkluderande Gud där tron är i centrum snarare än det man gör. Hur ser din tro ut, om du har någon? Tror eller tycker du att det är svårt att vara troende i Sverige idag?
Är det så intressant vad jag tror på? Antingen det ena eller det andra. Tvivlar på att någon har glädje av att läsa om det. Klart det inte är svårt att vara troende här. När de vill bygga en moské då blir det i värsta fall lite ståhej men de får alltid bygga till slut. När de kastar ut någon för att hon bär slöja, då kan man stämma och får alltid rätt. Och om man inte tycker om nyateister och dylikt är det bara att låta bli att lyssna. Fast kanske är det först långt efteråt som vi förmår att förstå vår tid. Så vi får väl vänta och se.

Väldigt sällan fin är uppbyggd av två delar. En där Noah är i Sverige och flyttar till Linköping för att plugga och en där han följer med sin pappa till Eritrea. Vilken var roligast att skriva? Motivera!
Andra delen. Naturligtvis. För att jag visste precis hur allt skulle se ut och handligen var mer koncentrerad i tid sett. Fast det är lite blandat också. Vissa kapitel i del ett är jag rätt nöjd med. De blev mer än vad jag jag kunde ha hoppats på.

När insåg du att det var skriva du ville göra?
Jag har nog inte insett det nu heller. Ett par dagar i veckan minst funderar jag på att ge upp.

Vad hade du gjort om du inte hade skrivit? Gör du något annat nu?
Förhoppningsvis arbetat som arkeolog. Förhoppningsvis gjort en revolutionerande upptäckt i stil med att ändra vår uppfattning om hur och när Polynesien befolkades.

Skriver du på något annat nu?
Jo. En grej om det som hänt mig senaste året. En ramadanbok. En bilderbok. En roman tillsammans med en vän.

Det låter spännande, kan du berätta mer om det. Jag undrar till exempel vad en ramadanbok är?
Hur mycket kan man säga om något som inte är färdigt? Det är en roman. Ramadan kommer ha en viss roll i den. Kanske kommer den handla om vad som händer med en tradition när den töms på sitt kulturella innehåll. Det är som julen fast tvärtom. Antagligen kommer det finnas relationer som det ska petas i. Vad som är helt säker är att en ramadansaga ska finnas med. Möjligen blir det i slutändan bara en ramadansaga. Måste fundera några varv till.

Skulle du kalla dig själv författare?
Jag vet inte, är det upp till mig? Jag är nog inget annat än vad jag alltid har varit. Hoppas.

Hur lång tid tog det för dig att skriva Väldigt sällan fin?
Ett par år. Fyra kanske. I höst kommer det ut en bok som berättar den historien. Som en bakom filmen film fast bakom boken bok. Den består av två delar. Ett brev jag skrev dagen efter att jag var färdig med Väldigt sällan fin och som bland annat handlar om arbetet bakom och en del som är skriven av en vän och som handlar om mig.

Beskriv känslan när manuset blev antaget, var det svårt att få det antaget?
Stressande. Stressande. Stressande. Det var en vän som stal manuset och skickade runt det. Så många refuseringar. Blev han bara lite irriterad läste han upp dem för mig. Alla sa nej, förutom ett då. Nu går han runt och kräver att jag ska vara tacksam. Tack för alla nya situationer och människor jag utsatts för. Tack för att jag i snart ett år inte kunnat sova ordentligt. Tack.

Similar Posts:

• Förskjutna fördomar
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”
• Småpojkar i en machovärld – Intervju med Marcus Priftis

Anna vill att Noah, som är troende muslim, född i Eritrea, ska bli mer som hon, en tolerant och liberal svensk. Hon förutsätter nästan att de två har samma kulturella bakgrund – som att han också har minnen av Saltkråkan och Trasdockorna. Lite väl naivt kan jag tycka och funderar på om det verkligen finns människor som är så, tills jag kommer på att ja, det är klart att de finns. Det är också de människorna som tror att man inte kan leva tillsammans för att man inte delar samma bakgrund.

Fredrik är killen som konverterar till islam och byter namn till Abdul. Han vill att Noah ska bli mer troende, mer ”halal” och då är Noahs tro redan mer regelstyrd och baserad på relationen mellan honom och hans dominanta pappa än baserad på en relation till Allah.

Det är så skönt med de förskjutna och kullkastade fördomarna i den här romanen. Och det är faktiskt skönt att läsa om en person som är så infernaliskt jobbig och svårflörtad som Noah i dessa tider då social kompetens är det vi marknadsför oss med.

För att inte stöta sig med sin pappa, som är rädd att Noah ska komma bort från religionen när han i början av romanen flyttar från Göteborg till ett rum i en studentkorridor i Linköping, stänger han in sig på sitt rum i korridoren och försöker så gott det går att undvika andra människor. När Anna och Fredrik tar sig in i hans liv tvingas han till viss del att omvärdera sig själv och sin omgivning. Hej identitetskris!

Blir det bättre när hans pappa tar honom och hans bror med sig till Eritrea? Nej.

När Noah konfronteras med landet som han har drömt om och läst så mycket om och inte har sett på många år, drabbas han av ännu en identitetskris. Han trodde att han visste vem han var, men det visar sig att eritreanerna där inte ser honom som en av dem och eftersom han pratar arabiska med sin pappa och svenska med sina syskon har han tappat mycket av den tigrinja han pratade som liten. (Tigrinja är ett av de språk som talas i Eritrea).

Språkligt och stilistiskt har Sami Said lagt sig på en hög nivå. Han har skalat av språket och på så sätt lyft fram Noahs tankar. Dialogerna är insprängda i hans tankar och berättande. Det är skickligt gjort men har man svårt för Noahs attityd blir det inte mindre frustrerande att ständigt vara i hans tankar och se världen genom hans ögon. Men det är också spännande när världen ställs på ända. Bättre sammansmäld stil och karaktärsgestaltning har jag inte sett tidigare. Imponerande för en debutant. Det blir dock lite tungt och känns lite för inövat ibland, som klassiskt skrivkurs-språk. Jag önskar att han blir lite lättare i ton och stil i nästa roman (ja, jag tycker att han ska skriva fler).

Det här är en roman som jag inte kommer att glömma i första taget.

Similar Posts:

• Intervju med Sami Said – debutant 2012
• ”När det inte är torka är det oftast översvämning”
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Viskningar i öknen
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013