Förra veckan var det författaren Pia Hagmar som fick svara på frågor om bland annat hästar och hästbokgenren. Denna vecka pratar vi med debutanten Marcus Priftis om manlighet, humor och fotbollens baksidor.

Gå på djupet handlar ju en del om manlighet och vad för möjligheter och begränsningar det innebär att vara man. Vill du se din bok som ett inlägg i den debatten?

Ja, absolut! Jag är glad att du ställde frågan, det är många som missar just den aspekten av berättelsen. Proffsfotbollen är en klassisk pojkdröm, dit man kommer när man fortfarande är pojke… Samtidigt som det är en otroligt machomanlig värld, en miljö där alla förväntas vara supermän och seriefigurer. Att beskriva hur en känslig och lite instabil ung man fungerar psykologiskt i den miljön har varit en viktig drivkraft för mig. Och om man kisar riktigt noga, kanske man kan se hur proffsfotbollens manssyn liksom bara är en skrattspegelförstärkning av något som finns även i resten av samhället. I arbetslivets karriäravdelning, till exempel.

När jag läser Gå på djupet ser jag en väldigt tydlig utveckling hos Emil. Var din tanke från början att skriva en slags bildningsroman?

Jag vet inte om jag ens var delaktig i det! Jag tror att själva krocken mellan min huvudpersons naivitet och fotbollsindustrins värderingar födde en utvecklingsroman. Från början var idén till boken bara en insikt: ”Fotbollshjältarna som hela världen hyllar är ju bara barn!” Jag ville beskriva hur dessa barnhjältars liv såg ut när de plötsligt kastades ut i rampljuset… och vad som hände när ljuset slocknade. (I proffsfotbollen är det snabba ryck. Allt kan tas ifrån dig. Snabbt. Och ingen finns där att fånga upp dig.) Placera en känslig, reflekterande pojke i den världen, och han kommer att utvecklas eller gå under. Det gav sig självt.

Det finns relativt få skönlitterära sportböcker i Sverige om man sätter det i relation till hur utbrett sportintresset är. Vad tror du det beror på?

Det finns faktiskt några ungdomsböcker. Däremot saknas det nästan helt ”vanliga” romaner som utspelar sig i idrottsvärlden, och jag kan inte annat än förvånas över det. Hur kan författarna så fullständigt ha missat en värld som erbjuder så mycket spänning, så många fantastiska livsöden och en sådan dramaturgi? Kanske är det för att få författare tar sport på allvar. Eller för att förlagen tror att ”fotbollssupportrar inte kan läsa” och liknande dumheter. Jag vet inte. Men jag hoppas att jag kan ha inspirerat en och annan!

Jag tycker din bok är väldigt humoristisk, samtidigt som den behandlar en slags identitetskris som huvudpersonen upplever. På din hemsida skriver du såhär: ”Marcus Priftis princip för sin spokenword är en kompromisslös blandning av humor och allvar. Ingenting är så allvarligt att det inte kan skrattas åt – tvärtom är humorn ett utmärkt vapen att dunka in allvaret med. Men skrattet måste alltid konkurrera med eftertanke och insikt.” Har detta varit ett koncept även för boken?

Jag har alltid velat skriva boken med en blandning av humor och allvar – och jag är väldigt glad att det har gått fram! Just blandningen av humor och allvar är viktig för mig i allt jag skriver. Jag är oerhört svag för konstnärliga motsättningar. Skratt som fastnar i halsen, glimtar av komik i något sorgligt, sötma och bitterhet i samma mörka chokladbit… Kanske är jag sån från födseln, kanske är det en Hammarbyskada.

När jag läser Gå på djupet tänker jag mycket på vad för typ av bok som du vill att den skall vara, om du ser den som en ungdomsroman eller vuxenroman eller både och? Jag tycker själv att det är begränsande att sätta en etikett, men blir ändå nyfiken.

En lustig anekdot i ämnet genreetiketter är att när jag skickade in manus till Gå på djupet var det ett förlag som helt oförhappandes vidarebefordrade manuset till sin ungdomsredaktion. (”För det är ju fotboll och det är ungdomligt”, eller hur de nu kan ha tänkt.) Ungdomsredaktionen refuserade naturligtvis. ”Ungdomsböcker” ska ju gärna ha något pedagogiskt och fostrande värde. Inte så mycket droger och panikångest och jävla fitta. Men eftersom droger och panikångest och jävla fitta är en större del av ungdomars liv än vad redaktionerna vill läser många ungdomar även så kallade vuxenböcker. (När jag var sådär sjutton år läste jag en hemsk blandning av dussindeckare, Dostojevskij och serietidningar. Jag tror att Gå på djupet kan fogas in i en sån blandning.)
För att göra en lång historia kort, tror jag att många ungdomar såväl som ”vuxna” kan läsa och tycka om Gå på djupet. Jag tror att det är en bok för alla som bryr sig om fotboll, eller om människorna bakom kändisfasaderna. Finns det nån sån etikett?

Du har ju en bakgrund inom spokenword. Var det stor skillnad att skriva för sådant som skulle läsas tyst gentemot att skriva sånt som skall läsas högt och där man kan involvera mer än enbart texten?

Ja, det är en viss skillnad – även om jag i båda fallen framför allt sysslar med att berätta historier. När jag skriver text för scen vill jag att nästan vartenda ord ska betyda nåt särskilt. Och sen förstärker man det ytterligare med röststyrka, tonläge, kroppsspråk och sånt. Mitt romanberättande ligger mycket närmare mitt vanliga talspråk, eller mitt språk när jag skriver vanliga artiklar och blogginlägg och svar på mailintervjuer. Det blir mer svammel, helt enkelt. Och fler sidospår. (Får man ens skriva så? Är det vanvördigt mot romankonsten? Jag vet inte, men det är så jag berättar. Tror jag. Jag analyserar helst inte mina egna verk.)

Marcus Priftis är aktuell med sin debutbok Gå på djupet.